Tom och otrygg efter kärlekslös och otrygg barndom

Jag känner igen mig i en del du skriver, mina föräldrar bodde inte ihop, men farsan var ganska alkoholiserad, enstörig, extremt negativ mot allt och alla (även mig) och allt handlade om honom, det kvittade vad jag försökte berätta, det skulle bara om honom.
Han försökte aldrig lära mig något vettigt, inte ett uppmuntrande ord.

Så, någon gång i 20-års åldern sa jag till honom att nu skiter jag i dig, kort och gott.
Sen har vi inte setts något mer.

Jag känner ingen saknad, eller tomhet.
Utan jag resonerar att min historia börjar med MIG det finns inga rötter, för jag behöver inga.
Det här är mitt öde, min väg, och vill jag ha några rötter så skapar jag dom.

Morsan var en likgiltig människa, självupptagen och oförstående.
Jag har aldrig kunnat prata med henne och få någon slags normal förälderlig förståelse tillbaka.

Men vad fan spelar det för roll!!
Ska jag skylla mitt mående på det? Nej, för all tid förutom det absoluta nuet, det finns inte, det är bara minnen och hjärnspöken.

Du behöver utveckla dig själv lite bara, skaffa intressen och "go for it".

Jag tycker du verkar vara en stark person som valt att leva ditt eget liv, du har en partner och en framtid. Slösa inte bort den på dina föräldrar. Om dina föräldrar närmar sig dig på dina villkor, ja då kan du fundera på saken. Du är stark, skyll inte på någon annan, lev ditt eget liv, med föräldrar eller inte. Stabilitet kommer med ålder, eller så hamnar du på psyket, det sista avser inte dig.

Skönt att höra att du uppskattar de små sakerna.

Rörande spegling kan du se det på ett ganska basalt plan. Du som individ i ett samanhang är beroende av relationer för att fungera. Djupa, halvdjupa eller ytliga relationer behöver du för att överleva om du inte är en av de människor jag aldrig träffat som lever under en sten i skogen och lever av naturen.
Om du väljer att se allt som relationer så kan du förmodligen också hitta relationer i ditt liv i dagsläget som fungerar(?) På det ena eller andra sättet.

Vilka relationer funkar?
Vad är det som får dessa relationer att fungera?
Vad vinner du av relationen? Vad vinner den som har relationen på att ha en relation med dig?

Ankytning kan du läsa om, men det krävs arbete och en gnutta självinsikt för att lära dig att (våga) knyta ann till människor. Det kan vara en kollega, en chsttkompis online, en partner eller någon annan typ av relation.
I min värld handlar det om att släppa in någon i den "yttre borggården" och låta någon dela något med dig på lika vilkor.

Att släppa in någon kan vara ett helvete för den som haft problem med anknytning och ständigt blivit avvisad när en utvecklats.

Åter till mina frågor. Besvara gärna

All kärlek// PPP

Vad fick du för hjälp?
Jag har sökt professionell hjälp, men hjälpen har tyvärr inte hjälpt. Då den aldrig har gett mig någon ny förståelse eller nya kunskaper. Allt de säger vet jag redan, har jag redan funderat över eller gör redan. Så det hamnar liksom i ett dödläge.

Att lära mig själv är vad som har fungerat för mig. I tonåren var jag totalt lost och väldigt destruktiv. Men nu många år senare mår jag väldigt mycket bättre, tack vare självstudier och självhjälp.

Det jag önskar är att få känna mig stark och trygg i mig själv. Känslan jag har, när det känns som värst, kan beskrivas som att sväva runt i tomma intet. Jag har inget att greppa tag i och inget att sätta ner fötterna på. Bara en stor känsla av otrygghet och osäkerhet. Jag antar att det är samma känsla jag har haft hela livet. När jag var barn så var det ju verkligen på det sättet, otryggt och osäkert. För att mina föräldrar aldrig fanns där och när de gjorde det så var det ingen trevlig upplevelse. Föräldrar ska ju lära barnen att bli trygga och säkra individer, men det var aldrig någon som visade mig något sånt. Så nu måste jag lära mig själv, på något sätt.

Jag har testat både psykodynamisk och KBT. Jag har inte helt gett upp på terapi, men samtidigt är jag inte särskilt sugen på att lägga ner mer tid och energi på något som inte verkar funka. Men får se, kanske orkar jag testa igen längre fram.

Starka ord!
Håller helt med dig.

Förstår hur du menar och jag håller med dig, å ena sidan. Men å andra sidan så tänker jag också att man aldrig kan klippa bort sina minnen och erfarenheter, de har format vem man är. Man kan inte välja och klippa och klistra, det är som det är. Nuet är steget efter dåtiden. Allt hänger ihop, vare sig man vill eller ej. Sen är det ju också så som du säger, att man inte ska hänga kvar i saker som har varit. Att man skapar sitt eget liv.

Intressen har jag så det räcker och blir över, så där är det all good!

Jag får det intrycket att dina problem är en lightvariant av vad jag hade.
Vill inte framhävda mej själv eller förminska dina problem.
Jag är så pass gammal att saker var annorlunda då. Jag hamnade på dåtidens mentalsjukhus, men få stunder i livet har varit bättre än då, detta var 70-talet.
Du kanske kan föreställa dej åratals mental press där det till slut brister och sen hamna på "dårhuset", vilken befrielse, den mentala pressen släppte och jag kände mej så lycklig. Första dagen tog sköterskan ut oss till gräsmattan med en filt och termos och några smörgåsar. Så befriad.
Synd att de gamla mentalsjukhusen är nerlagda. Där kunde man hitta en oas men å andra sidan nackdelen med dessa var alla hospitaliserade människor som kanske kunde klara sej ute i samhället med stöd.
Min vistelse var kort men jag har endast positivt att säga om gamla mentalsjukhus.

Ah jag förstår. Jag har aldrig nått en bristningspunkt på det sättet. Allas lösning är olika, beroende på situation.

En grund är essentiellt i denna aspekt ett ideal, alltså en ideologisk struktur som säger hur du ska vara, hur du ska bete dig och vad för värderingar du ska ha, således är det det du behöver. Du kan antingen konstruera en sådan själv eller så kan du finna det i en annan människa, som en vän eller en förebild.

Men å andra sidan tror jag att du konstruerar ett problem för dig själv som egentligen inte är ett problem, att din tomhet du upplever orsakas av att du har uppfattningen att du saknar detta ideal att leva efter men faktiskt inte gör det, jag tror att när du vuxit upp och kommit till insikt i dina föräldrars tillkortakommanden redan kompenserat detta genom att du tagit lärdom utav det och sedan blivit en person som lever efter ett ideal som innehåller till större delen motsatsen utifrån vad för personer dina föräldrar var/är.

Kontemplera verkligen noga orsaken till varför du känner som du gör och om du verkligen saknar någonting som du inte har idag, jag tror nämligen att du redan har det du söker efter men kanske inte ser det själv. Utifrån vad jag läser i tråden så anser jag att du redan är en god och vänlig person som försöker sitt bästa i att göra så gott den kan utifrån de förutsättningar du har, och jag tycker inte du bör kräva så mycket mer utav dig själv.

Gör såhär annars, dokumentera i text den personen du är idag och den personen du skulle vilja vara så skapar du ett ideal att sträva efter, du behöver en klar ideologisk uppfattning om den du vill vara i sinnet, när du till exempel står inför svåra beslut eller handlingar du behöver ta och är osäker så ska du agera efter ditt ideala jag du har konstruerat och du behöver vara säker på hur ditt ideala jag ska agera.

Någonting viktig är också att du i sann mening verkligen förlåter dina föräldrar, all förbittring du har mot dina föräldrar och all skuld du har belagt dem för deras tillkortakommanden i deras uppfostran utav dig kommer bara att tynga ner dig och orsaka dig lidande, detta behöver du frigöra dig ifrån.

Tack för detta.
Det är roligt, för jag läste något liknande (men väldigt mycket kortare formulerat) för bara några dagar sen. Och det resonerade med något inom mig, men jag la ändå inte så mycket vikt vid det. Nu när du broderade ut det såhär så slog det lite hårdare.

Är det alltså såhär simpelt? Det låter på ett sätt logiskt. Det blir som någon slags spegling i mig själv som ersättning för att jag aldrig kunde spegla mig i mina föräldrar?

Jag tror absolut att du har rätt i att jag konstruerat ett problem som inte behöver finnas. Eller ja, kanske mer så att jag fortsätter göda ett problem som inte behöver finnas. Sådär blir det ju ofta och första steget är att bli medveten om det.

Det enda som oroar mig är detta: "och du behöver vara säker på hur ditt ideala jag ska agera.". För jag är aldrig säker på någonting. Allt kan alltid omvärderas och ses ur nya perspektiv. Man kan alltid bli bättre, smartare och visare. På detta sätt är jag en lite luddig och flytande person. Jag är en sån som är lite av allting. Lite överallt, samtidigt som ingenstans. Det är något jag tycker om hos mig själv, att jag inte är sådär fast och begränsad som många andra är.
Men hur skapar man då en fast idealbild att stå på?

Ja, sen under din uppväxt har du med stor sannolikhet plockat upp andra värderingar från kanske vänner, deras föräldrar eller förebilder du haft/har. Du har otroligt mycket mer i ditt bagage som grund än vad du tror, problemet är nog att du fokuserar nästan enbart på vad du inte fick från dina föräldrar och om du gör det så ser du sannolikt bara avsaknaden och p.g.a det upplever tomheten, skifta fokus och analysera det du har istället för det du inte har, för där finns det sannolikt väldigt mycket om du letar ett tag.

Letar du efter det du inte har så hittar du bara det du inte har, då är det inte så konstigt att det känns tomt.

Idealbilden behöver inte vara fast, en idealbild är faktiskt mest ideal när den är föränderlig, skapa en idealbild först utifrån bästa förmåga och varje förbättring du kommer på adderar du, men du agerar/strävar alltid efter nuvarande existerande idealbild så som den ser ut.