Glidit på en räkmacka hela livet, mår så dåligt att självmord övervägs

Jag tror att jag har dystymi och kan instämma i din beskrivning av intresselösheten, meningslösheten, bristen på engagemang och självföraktet. Att ge upp hela tiden. Att mycket känns motigt. Att man inte har tålamodet.

Vill inte va dryg nu men TL;DR.

Jag är inte här för att försöka locka dig med ditt goda samvete som vill att du ska fortsätta leva. Jag är heller inte här för att locka dig till självmord, eller uppmana dig eller hetsa till det. För det är förbjudet på flashback. Men det jag vill är faktiskt att locka ditt dåliga samvete i det här. Jag viskar ord som bär med sig av liemannens frukter. Det jag vill mena är att döden kan vara en grym trygghet, när döden står och knackar på din dörr så bör du inte va rädd. Du har inget att förlora, ditt liv är bara lidande.

Jag vill påminna dig inte om vad du kan vinna; utan vad du kan förlora. Naturligtvis, så har du redan det jobbigt i livet. Social problematik, trauma, missbruk osv. Allt detta är sånt som bara blir svårare och svårare ju fler av dessa man bockar i. Desto mer misslyckad och eländig du är, desto mer kommer andra utnyttja, såra och plåga dig. Du har ett helvete på jorden framför dig om du väljer att leva.

Psykologin säger att det finns en punkt man kan nå i livet när det är näst intill omöjligt att ta sig ur. Det är som att vara levande begravd eller på botten av ett hål. Och det är när man har tappat alla band till människor man kännt. Och de i ens direkta omgivning inte tycker om dig, för de hatar dig. Det är där du är nu. Du har blivit en paria.

Du har mått såhär länge. Det vet du. Jag pratade med dig för flera år sen och då var du likadan. Ingenting blir bättre och livet är plågsamt. Du har inget att se fram emot. Inget positivt i livet. Inte jag heller. Kan säga att de senaste 10 åren i mitt liv har varit piss och det kommer nästa 10 år också vara. Det känns som en outhärdlig evighet. Jag vet att du aldrig kommer vara lycklig och du är den sortens person som alltid hamnar i misär.

Jag vill inte uppmana dig till självmord; jag vill bara säga att du är inte feg om du tar ditt liv. Utvägen finns alltid där. När du vet det så kanske, kanske att du får lite mer vilja till att va kvar lite till om du vet att tryggheten finns där.

Har läst dina inlägg på slutet och får verkligen intrycket av att du själv försöker kommunicera något om dig själv genom att locka människor till att avsluta sina liv. Får intrycket av att det är en del av sitt sinne som finner det väldigt kittlande att få doppa tårna kring döden, inte minst när det finns andra människor som lider. Någonstans kanske du själv vill ha någon som går före, någon som kan inspirera dig att också släppa taget.

Det låter som att du är ganska nära att vakna upp till något. Se om du, från och med denna stund, kan tillåta dig själv att övergå i ett varande istället för ett görande. Säg att du dött för fem minuter sedan och nu bara kan sitta och betrakta hur du som död ser alla dina göranden och åtaganden passera förbi.

Kanske, jag tror du märker att det finns en viss morbiditet i mitt inlägg.

Men jag vill påpeka att jag inte uppmanar till självmord. Jag kommer inte ta livet av mig. Bara din beskrivning fick mig att få en mörk bild av mig själv, tror inte riktigt jag är sån. För isåfall så skulle jag nog vara en ganska läskig person på nåt sätt.

Är samma ålder, allt du skriver låter som en kopia av mig själv förutom det där med att glida på en räkmacka. Bra skrivet!

Kan du berätta lite mer? Ålder, hur länge har du känt som du gjort? Har du bokstavligt talat likt mig själv noll intressen? Vad fördriver du dagarna med och vad är dina egna funderingar inför framtiden, vad tror du krävs för att helt enkelt inte begå självmord?

Jag kan acceptera läget om någon medicin ges som kan ätas livet ut om så måste. Har ju skrivit i min tråd om att de ända få tillfällena i månaden där jag kan andas ut och ladda batterierna inför nästa totalt ointressanta och ovilliga tid i livet är under påverkan utav opiater. Har blivit utredd men inte för någon specifik orsak och fick det populära ”adhd” grejen men är säker på att det är helt felaktigt. Sssri har jag provat men upplevde inte alls att det fungerar, undrar vad som kommer att fungera men någon rolig sinneshöjare lär inte bli aktuellt pga missbruksstämpeln.

Undrar, undrar och åter undrar...

Jag kan inte se att jag brunnit eller haft något starkt intresse för något. Jag minns faktiskt inte hur det var att se fram emot någonting. Sådan har jag väl varit sedan tidiga tonåren. Jag har inte haft något drömyrke och inga direkta planer. Jag jobbar deltid och ledig tid fördriver jag framför datorn. Haft mycket ångest samt en del panikångest. Energilösheten, initiativlösheten och håglösheten har hela tiden varit närvarande. Jag är 30+ år gammal.

En till individ längre upp kunde också relatera så jag undrar;

Hur länge har du känt så, och har du likt mig bokstavligt talat inga intressen? Vad fördriver du dagarna med och vad är dina tankar kring framtiden, vad i livet, minsta lilla får dig att stå ut med tanke på hur många år det är kvar av livet, troligtvis långt om inget annat.

Vad är för faktor/er har resulterat i att du är helt ointresserad av livet om det olikt mig berott på att aldrig behövt kämpa för något och därmed blivit totalt oförberedd och kass? Mina ända få tillfälle för att ladda batterierna inför nästa gravt dystra vardag av måsten och pesimism är opiater.

Känner du att små inslag av hopp emellanåt infinner sig där du vill ändra på situationen, eller tror dig vilja ändra på situationen? Jag har haft väldigt svårt för att acceptera att det här är allt. Det hände mycket oftare bara för några år sedan men allt mer sällan att jag känner att jag vill ta tag i livet genom att börja träna, skaffa en schyst lägenhet, resa, lära mig något - men det är gång på gång något sorts infall som lika snabbt återgår till håglösheten, som att jag togs ner på jorden efter något mani liknande tillstånd. Jag vill ha en förändring men vill-vill det inte, alltså inte tillräckligt mycket för att skapa en förändring som kan leda någovart, uppenbarligen.

Tiden då jag tränade åt jag mycket god kost, steg upp tidigt, la mig tidigt, gick upp i vikt, klädde mig propert, repeterare detta dag in och dag ut till att jag en dag vaknade och undrade varför jag gör detta. Det gjorde mig inte gladare, jag var fortfarande inte genuint intresserad. Trots att dagara innehöll utomhusaktivitet, arbete och träning så var det allting jag gjorde men till vilket syfte om jag fortfarande suckades pesimistiskt till allting och inte upplevde förändring själsligt eller psykiskt?

Ingen själ, inget glöd, inget att se fram emot. Träning och god kost skulle bidra med energi men jag var lika dranerad, om inte ännu mer - vilket får mig att tänka om det är något kroniskt fel i kroppen som bidrar till det här lågvattenmärke till liv.

Det dröjer inte länge innan jag bryter ihop fullständigt och tappar det. Värst är det på jobbet när en fasad tvingas uppvisa. Varit sjukskriven fyra gånger på fem år. Det är ohållbart på riktigt.

Så länge jag kan minnas, nej har inga intressen direkt, jag kan få för mig att jag vill göra något men blir inte mycket mer än tanken. Jag har förlorat alla vänner efter en lång tids depression då jag dragit mig undan, samt att jag är arbetslös så är ensam nästan jämt så det blir att fördriva dagarna med läsning, promenader och ja ligga i sängen och glo in i väggen. Jag hinner inte direkt fundera över framtiden, mest överleva dagen. Men jag överlever inte för min egna skull utan för att min familj skulle bli väldigt ledsena. Samtidigt som det fortfarande finns hopp om en förändring därför orkar jag möta framtiden.

Jag antar att man vänjer sig, som i ditt fall att du en gång har "glidit på en räcmacka" gör det ännu tuffare då man inte är van. Ja men tror man brukar eller missbrukar droger för att fylla ett tomrum som saknas, men det är inte hållbart. Jag har rökt väldigt mycket tidigare och droger har vart en stor del av livet men nu när jag har slutat med allt så rasar livet du byggt upp, nu känns det mer tomt än någonsin.

Visst kan jag fundera på om jag skulle göra något annat och förändra situationen men jag tror inte, i mitt fall, att det går att må speciellt mycket bättre. Dessutom vet jag inte hur jag skall förändra eller till vad. Och hur skall det gå till? Som om jag inte kan planera, skapa målbilder eller tänka klart.

Jag gillar i allmänhet inte större förändringar heller eftersom att det framkallar så mycken stress och ångest. Har ingen större kämpalust i det att jag inte kan föreställa mig hur det borde vara när det är bra. Eller är det som det borde vara, just nu? Är det bra nu? Är det såhär det skall vara? Jag vet inte.

Förstod inte det sista, när du slutat droga så rasar liver som byggts upp?

Jag kan inte resonera i att sluta med droger om det inte ens är drogerna som är resultatet av att livet är som det är...