Har oerhört svårt för människor

Jag var ganska populär i högstadiet, både bland tjejer och killar. När jag sen började gymnasiet raserades hela min självkänsla eftersom jag hamnade utanför och satt ensam hela dagarna utan att ha någon att prata med. Idag är jag nära 30 år och är fortfarande i samma situation som då.

Jag umgås inte med någon, har inga vänner och det var många år sedan jag hade en flickvän. Vem skulle vilja ha en pojkvän som bara sitter hemma liksom.

Jag är osynlig på jobbet trots att alla där verkar vara som en familj. Alla pratar med alla och gör saker ihop på fritiden och verkar allmänt bekväma med varandra. Själv sitter jag ensam och tycker synd om mig själv. Patetiskt.

Har jobbat där 6 år och känner inte tillstymmelse till kemi med någon.

Jag lider av grovt mindervärdeskomplex. Har riktigt svårt för att prata med ”populära” människor eftersom jag känner att jag inte har något att tillföra. Det är en tanke som följt med sedan gymnasietiden. Folk som är extroverta gör mig obekväm och jag förminskar genast mig själv i deras sällskap och blir oerhört passiv.

Detta har gjort att jag inte träffat några nya kompisar sedan högstadiet eftersom min hjärna automatiskt går in i flyktläge när jag träffar nya människor. Det är liksom ingen idé att ens försöka.


Någon som gått igenom liknande saker och kan ge mig lite nya perspektiv på eländet?

Tror du sitter i en väldigt vanlig sits, väldigt många är ensamma och vet inte riktigt hur de ska göra för att träffa nya bekanta.
Efter en lång tid i isolering blir det lätt att bara se hur "alla andra" har så jävla roligt och umgås hela tiden utan att fundera över att väldigt många fler sitter hemma själva precis som du och att ingen kommer och knacka på din dörr om inte du bjuder in först.

Har du några intressen där du kan träffa folk? Någon sport, brädspel, gym eller liknande? Finns det någon på ditt jobb du skulle kunna nämna at du gärna skulle vara med på nåt och börja därifrån?

Har du funderat på KBT eller någon annan form av samtalsterapi för att komma ur ditt beteende och självkänsla?

Har inga riktiga intressen, det är mitt andra stora problem. Någonstans vet jag att det vore bra att prova nya saker, en sport till exempel, men lyckas aldrig övervinna rösten i huvudet som säger att jag ska stanna hemma där det är bekvämt och lugnt.

Ja, har gått i terapi hela livet men det har inte hjälpt. Jag kan inte ta till mig deras lösningar för att rösten i huvudet är för stark och motarbetar allt jag försöker åstadkomma.

Är likadan. Men försöker ändå prata med folk och tänka att ingen är bättre än någon annan. Men jag tänker med sådant, att jag inte duger.

Har du schizofreni eller någon annan diagnos eller är det mer en bildlig röst du menar? Annars tänker jag att om du har någon sådan diagnos och om det är anledningen till att du gått i terapi hela livet så kanske du kan ansöka om stöd via LSS. Man kan tex få en kontaktperson som är till just för att bryta isolering och hjälpa till att skapa nya kontakter och intressen.

Hoppas jag inte trampar dig på tårna nu men om det är anledningen så kan det vara ett bra alternativ.


Det är inte helt lätt att lära känna nya folk som vuxen men det krävs att man anstränger sig lite själv. På något vis måste du ju komma över den tröskel först. Sen måste du nog släppa tanken på att vänta in "den rätta" vännen. Man har helt enkelt inte massa bra kemi med alla sina bekanta men några av mina bästa vänner har jag lärt känna genom folk jag varit just bekant med. Du måste ju komma in på något vis för att sen ta dig vidare.

Men något måste du väl tycka är kul? Det behöver ju inte vara någon sport. Fiska? Simma? Spela spel?

Vill du ha vänner? Tycker du om att hänga och socialisera? Har du haft flickvän? Är du blyg? Hur skulle du önska att livet var?

Det är möjligt att jag har en diagnos men inget som jag fått bekräftat. Med ”rösten i huvudet” så syftar jag till rädslan, osäkerheten och de negativa tankar som uppstår när jag försöker gå utanför min komfort zon.

Dessa tankar är starkare än viljan

Då förstår jag.

Har du ingen alls i din närhet som du kan börja lite smått med, en förälder, syskon eller någon annan bekant som verkar vara en bra typ?

Jag har alltid varit ensam större delen av mitt liv, lärde mig tidigt i livet att folk inte går att lita på, och att de som man trodde var ens vänner, suger slak dase...
Hellre ensam än i dåligt sällskap, och jag har lärt mig att uppskatta mitt eget.
Nu är jag förvisso jävligt introvert, o har aldrig känt ett behov av att "synas o vara något", jag opererar hellre i bakgrunden

Folk "gör" så mycket hela tiden, men är det fyllt med innehåll, eller är det en massa stereotypt tråkig skit?

Jag är numer inte så sugen på att skaffa nya bekantskaper, och kapar ner min cirkel bit för bit.
Den minskar i storlek,men ökar i värde!

Jag hade det förr, numer lever jag efter citatet "förut gick jag in i ett rum och funderade på om de gillar mig, numer går jag in i ett rum och funderar på ifall jag gillar dem".

För mig så innebär det mer stress än glädje att behöva vistas bland mycket folk, folk suger i regel livet ur mig, och tillför mycket lite, eftersom folk är så upptagna med att vara så mycket, det ska ses å höras överallt...

Joda, fiske är kul på sommaren och spelar gör jag ofta när jag är hemma. Det är mer som tidsfördriv och inget som egentligen tillfredsställer mig.


Introvert är jag och blir trött fort bland folk men mår samtidigt dåligt över att jag är så pass ensam. Så visst vill jag ha vänner.

Flickvänner har jag haft en del men alla slutade i katastrof, också pga mitt mindervärdeskomplex

Det du beskriver TS, är så otroligt vanligt! Kan nästan garantera att 50% av de där människorna som är så bekväma med varandra, egentligen spelar en roll.

Många gör det. För att inte säga de flesta. Angrip själva huvudproblemet och ta det därifrån. Lyckas du lösa huvudproblemet så blir det mycket lättare för dig.

Så gjorde jag. Och ja jag spelar också roller. Egentligen är det " jag" men ändå inte. Ibland " glider masken av".
Jag märker att andra med märker när jag liksom " kommer ur rollen ". Men tricket är att försöka att inte bry sig så mycket. Jag tror att du har hamnat fel från början.

Du gillar inte riktigt den bilden av dig som person som dina kollegor har byggt upp. Du tycker inte att den bilden stämmer med den du egentligen är. Det är svårt att bryta ett sådant mönster men det GÅR.