Bestämmer vi godtyckligt parametern för vad meningen med livet är?

Klanfolk har ju mycket mening i att finnas till för familjen, skaffa barn och familj. Det verkar vara mångas mening. För mig som är uppväxt i västvärldens individualism och upplevelsehets, är meningen att ha upplevt och sett så mycket som möjligt av livet innan jag dör, och tvärtemot mig är meningen för asiatiska munkar att finna lugnet och inte uppleva så mycket alls. Pratade med en person från kina, som inte alla förstod sig på västvärldens hysteri om att hela tiden söka lycka. Där hon kom ifrån sökte hon att känna sig avslappnad, som det främsta känslotillståndet.

Så om man är uppvuxen, i naturen utan andra människor, likt mogli, blir meningen med livet då att överleva dagen? En autistisk ensamvarg finner kanske hellre sin mening i specialintressen än familj och relationer.


Kan vi ranka välmåendet på dessa? Ett ihärdigt specialintresse hos en autist borde ju ha en mer konstant, och jämn dopaminutsöndring jämfört med en som lever på relationer som till sin natur möjligtvis är svajjigare. Är autisten mer välmående då den inte tänkerna lika mycket på att följa samhällets förväntan på normer och indirekt mindre förslvad och kan leva i sin bubbla av specialintresse?

Finns det ingen struktur vi kan gå på, gällande meningen med livet? Som ja ser det, är meningen med livet kraftigt kopplat till ens miljö. Men också hur meningen kan ändras utifrån arv som hos en autist, och i det exemplet ser vi också hur arv och miljö samverkar för att skapa olika syften med vad meningen blir.

Kan vi ranka vissa arv? Vilka kulturella miljöer ger mest lycka? Kan man säga om det är bättre för en levande organism att va en mediterande munk, eller en upplevelsejagare? Kan man välja en logisk måttstock.?Ska det vara dopaminutsöndrandet, eller bara avsaknaden av lidande, eller är det bredden på vad man upplevt. Rent spontant kan ja tycka att en människa har en teoretisk bättre möjlihet att leva ett mer meningsfullt liv än en daggmask, och vad beror det på? Är parametern vi söker efter: mer möjligheter, frihet eller medvetenhet som människan har jämfört med en daggnask? Vad kommer efter en daggmask- är är det en cell och tillslut en planta, och allra sist sten? Någonstans vill jag komma med mina logiska analogier. Jag accepterar inte att det bara bottnar i att det är vi människan som godtyckligt bestämmer paramtern på vad meningen ska baseras på.

Om jag tolkar dig rätt så önskar du att det fanns en allmängiltig mening med livet? Samtidigt som du konstaterar att våra förutsättningar och vår kultur ser så olika ut.

Det finns mig veterligt bara ett mål med livet som det är en god idé att sträva efter i alla lägen och för alla människor. Och det är att odla och fördjupa sin visdom.

Jag tycker du är lite för centrerad på jordsliga ting i dina tankebanor. Vad händer om det kommer en, säg en asteroid imorgon och utplånar jorden. Hur påverkar det dina frågeställningar, kommer någon, någonsin att bry sig? Kommer man ens att kunna detektera om det fanns liv på jorden? Lev väl, må bra här och nu.

Allt liv (som existerar nu) har som ”mening” med livet att reproducera sig..

Om dina förfäder tänkt som du; då hade du inte haft varken tid att uppleva saker, än mindre existera.

Du är en del av en tusenårig kedja. Fråga dig själv om du vill vara den svagaste länken.

Filosofi. Genusteori. Alkemi. Intet.

Ja du har förstått mig helt rätt.Meningen med livet är ju egentligen ett påhittat påfund av männsikan, för egentligen finns ingen meningen, utan endast existens, men jag vill ändå tro att det finns något mer påtagligare än det, något allmängiltigt som du precis nämnde, och om man möjlgtvis kan ge en logik för att bevisa att det finns en allmångiltig mening för människan. Ett hjälpmedel kanske är människa och daggmask exemplet?

Att få visdom och kunskap, kanske inte är meningen för en katt, eller en människa som inte är särskilt intellektuellt lagd?

Livet har ingen mening. Om man inte tar livet av sig så bör man inrikta sig på att minimera lidandet. Om möjligt försöker man bli ekonomiskt oberoende men absolut inte på bekostnad av hälsan. Man försöker ha så lite kontakt som möjligt med de s.k. medmänniskorna. Man skaffar framförallt inte barn och tvingar på fler individer att gå igenom detta meningslösa skådespel. Ha aldrig sex som kan leda till graviditet.

Logiskt finns ju nästan bara existens och mattematiska/fysiska fenomen för det som existerar, vilket är det du menar på. Allt annat är jordsliga ting och eller mänskliga påfund, därav uppstår allehanda paradoxer inom filosofin då vi har massa hittepå begrepp som mening med livet. Ska man vara så pass logisk, så blir filosofin tråkig. Nånstans får vi försöka filosofera inom de system vi bygger upp.

Visdom har inget med intellektuella att göra. Även mycket enkla och okomplicerade människor kan skaffa sig visdom. Att vara smart kan nog även vara ett hinder då man kan lura sig själv på mer avancerade sätt då.

Allt du behöver är tid och en önskan att skaffa dig visdom.

Jag säger inte att dina funderingar är fel. Men i det stora hela saknar de betydelse. Filosofi är tråkigt när man expanderar den. Fast på något outgrundligt sätt lyckas Alexander Bard göra den intressant. Det är säkert för att han är bög, så det är bögarnas fel såklart!

Det är inte fel att odla sin visdom. Det finns lyckoforskning som visar på att äldre är lyckligare än yngre av den anledningen att de vet mer, och därför får ett större lugn och harmoni, och framförallt att de ältar mindre pga alternativkostnader( jag skulle pluggat till ingenjör istället).


Däremot kan ju en person, som har en myer brigg gärna som inte gillar att aktivera cortex och tänkandet, utan är artistiskt lagd, som föredrar att måla, få mycket mer njutning att fortsätta måla än att göra något dess hjärna ogillar.

Däremot är det en billig och bra hobby vi har, vi som gillar att lära oss mer. Det är billigt att surfa, läsa böcker, och du kan fortsätta livet ut då man aldrig blir fulllärd. Det ger oss en bra mening i livet. Som gammal pensionär kan du fortsätta läsa i gungstolen och va lycklig. Jämfört med andra dyrare hobbys som båtar, bilar, som inte lätteligen kan göras överallt och så billigt.

Så är det. Det förutsätter då att personen har kommit fram till att njutning genom målande är meningen med livet.

Jag tänker mig att sökandet efter visdom inte behöver leda till grubblerier och en överlastad cortex - för det vore väl inte särskilt vist? Inte heller vore det nog särskilt vist att bara söka visdom och inte ägna sig åt måleri?

Nu har jag inte sett så mycket av bard, men jag ser upp och fascineras av folk som ser så mycket intressanta frågeställningar eller tycker saker är intressant. Det måste bygga på en stark inre passion och drivkraft, och små dopaminreceptorer som reagerar starkt på små småfunderingar. Vi åhörare vaggas med i deras energi, passion och deras berättarförmåga, för vi är ju ändå sociala djur. Jag faschineras, för de har något jag själv eftersträvar- ett välsmidat, hälsosamt psyke som finner njutning och passion i det mesta.