Bestämmer vi godtyckligt parametern för vad meningen med livet är?

Så är det. Det förutsätter då att personen har kommit fram till att njutning genom målande är meningen med livet.

Jag tänker mig att sökandet efter visdom inte behöver leda till grubblerier och en överlastad cortex - för det vore väl inte särskilt vist? Inte heller vore det nog särskilt vist att bara söka visdom och inte ägna sig åt måleri?

Nu har jag inte sett så mycket av bard, men jag ser upp och fascineras av folk som ser så mycket intressanta frågeställningar eller tycker saker är intressant. Det måste bygga på en stark inre passion och drivkraft, och små dopaminreceptorer som reagerar starkt på små småfunderingar. Vi åhörare vaggas med i deras energi, passion och deras berättarförmåga, för vi är ju ändå sociala djur. Jag faschineras, för de har något jag själv eftersträvar- ett välsmidat, hälsosamt psyke som finner njutning och passion i det mesta.

Klanfolk har ju mycket mening i att finnas till för familjen, skaffa barn och familj. Det verkar vara mångas mening. För mig som är uppväxt i västvärldens individualism och upplevelsehets, är meningen att ha upplevt och sett så mycket som möjligt av livet innan jag dör, och tvärtemot mig är meningen för asiatiska munkar att finna lugnet och inte uppleva så mycket alls. Pratade med en person från kina, som inte alla förstod sig på västvärldens hysteri om att hela tiden söka lycka. Där hon kom ifrån sökte hon att känna sig avslappnad, som det främsta känslotillståndet.

Så om man är uppvuxen, i naturen utan andra människor, likt mogli, blir meningen med livet då att överleva dagen? En autistisk ensamvarg finner kanske hellre sin mening i specialintressen än familj och relationer.


Kan vi ranka välmåendet på dessa? Ett ihärdigt specialintresse hos en autist borde ju ha en mer konstant, och jämn dopaminutsöndring jämfört med en som lever på relationer som till sin natur möjligtvis är svajjigare. Är autisten mer välmående då den inte tänkerna lika mycket på att följa samhällets förväntan på normer och indirekt mindre förslvad och kan leva i sin bubbla av specialintresse?

Finns det ingen struktur vi kan gå på, gällande meningen med livet? Som ja ser det, är meningen med livet kraftigt kopplat till ens miljö. Men också hur meningen kan ändras utifrån arv som hos en autist, och i det exemplet ser vi också hur arv och miljö samverkar för att skapa olika syften med vad meningen blir.

Kan vi ranka vissa arv? Vilka kulturella miljöer ger mest lycka? Kan man säga om det är bättre för en levande organism att va en mediterande munk, eller en upplevelsejagare? Kan man välja en logisk måttstock.?Ska det vara dopaminutsöndrandet, eller bara avsaknaden av lidande, eller är det bredden på vad man upplevt. Rent spontant kan ja tycka att en människa har en teoretisk bättre möjlihet att leva ett mer meningsfullt liv än en daggmask, och vad beror det på? Är parametern vi söker efter: mer möjligheter, frihet eller medvetenhet som människan har jämfört med en daggnask? Vad kommer efter en daggmask- är är det en cell och tillslut en planta, och allra sist sten? Någonstans vill jag komma med mina logiska analogier. Jag accepterar inte att det bara bottnar i att det är vi människan som godtyckligt bestämmer paramtern på vad meningen ska baseras på.