Citat:
Ursprungligen postat av
Mitochondria
Jag är 23 år gammal och inser att livet är kort. Varför ska man spendera så mycket tid och energi med att bekämpa psykisk ohälsa för att sedan inse att man lyckats vid 60 års åldern? Varför inte bara ta antidepressiva eller droger för att dämpa det, så sparar man tid?
Just nu menar jag mikrodosering, inte i mängder som vanligtvis används hos missbrukare.
Varför förhindras man från att ta droger? Jag kan förstå att köp av droger stödjer en marknad som tar koll på tusentals varje år, däremot finns ju svampar och andra lokala droger som inte utgör skada för andra.
Jag har aldrig tagit droger men jag känner att jag verkligen behöver det för att få ett nytt perspektiv på livet och att få en kick att göra saker. Annars är livet för monotont.
Tänker jag fel? Vad är era erfarenheter? Ge mig en verklighetskoll.
Kan du hålla dig borta från narkotikaklassade preparat så gör det om du inte måste stå på något preparat för att öht kunna fungera och då menar jag lagligt utskrivet av farbror doktorn att endast brukas vid behov.
Jag har levt ett helt liv med ångest och blivit erbjuden det mesta av psykiatrin genom åren. Hade jag varit smart hade jag tagit det där lilla Xanor receptet och enbart brukat vid behov när ångesten var som värst och inte gick att bryta tex med KBT tekniker.
Jag var inte smart och 2016 gick jag in i väggen så hårt som en människa bara kan göra. Jag blev ett vårdpaket som inte kunde, äta, dricka, sova, duscha eller ens ta hand om mig själv och bor idag i ett LSS boende, främst för att min sömnstörning blev permanent och jag utvecklade så grav GAD att jag inte kan fungera normalt. Jag förlorade, jobb, bostad, husdjur och relationen till min familj kommer aldrig att bli normal igen.
Min medicin idag består av 10 mg Cipralex samt 2 mg Iktorivil till frukost och till natten tar jag 2 mg Iktorivil, 2 st Propavan, 2 ml Theralen samt 6 mg Melatonin. Iktorivilen har jag stått på i 4 år nu och den ger konstigt nog lika bra effekt som i början, dock är jag beroende dvs jag känner direkt om jag missar en tablett. Det är främst Iktorivilen som håller mig vid liv. Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag utvecklar tolerans men jag kan åtminstone äta, dricka, sova någorlunda nu och kan leva ett hyfsat liv utan att vara fast i en evig panikattack.
Vad vill jag säga med det här jo, hade jag tagit ångesten på allvar från början (Vi pratar väldigt grav ångest här) och följt doktorns rekommendationer om att ta en mindre dos Xanor vid behov vilket jag hade klarat då jag inte är en missbrukspersonlighet ( drack knappt ens alkohol förr och absolut inte idag) så hade mitt liv sett annorlunda ut idag.
Jag hade inte behövt proppa i mig mängder av medicin jag inte vill ha men det är antingen det eller självmord så jag har inget val.
Om du undrar över något specifikt så får du gärna fråga.