Anomaligns texter

I kväll är det exakt tre år sedan. Så tänker jag innan jag inser att det snarare är tre år och fyra dagar sedan. Det var också Alla helgons dag.

Jag tänkte att jag också skulle gå och tända ett ljus. Göra ett offer av kemiskt bunden energi för att manifestera saknaden. Tända en paraffin-stearin-blandning, låta det brinna och lysa i mörkret i hennes ställe.

Men jag är inte religiös. Jag uppskattar estetiken av det hela, det är fint. Det är ett harmlöst offer. Men sen tänker jag, vad är det för ett offer? Hur många fotoner når egentligen utanför atmosfären, och försvinner på riktigt från oss? Det mesta blir kvar i form av värme.

Jag lockas av tanken att istället gå dit och tända en stark grön laser och rikta den rakt upp. Låta en liten, men definitiv, mängd energi i form av högfrekvent ljus, som lätt tar sig genom moln och atmosfär, också försvinna bort från oss, för att aldrig någonsin återvända.

1.

Det händer nu, kommer du? ropade Jane.
Kommer, sade John medan han trädde sin fuskslips över huvudet och stängde hyttdörren med armbågen.

Har jag berättat hur dumt jag tycker det är med inbromsningsbankett?
Nej, berätta, sade Jane sarkastiskt.
Så dumt att fira nu fast två veckor färd återstår, och framför allt de moment som är mest farliga vid interplanetära rymdfärder med fartyg av kryssarklass.

Sluta gnäll. Det är inte för oss, sade Jane när John steg in i hissen. Det är för passagerarna. Ät god mat, drick vin och se glad ut. Det är inte så farligt.

Banketthallens väggar, tak och golv var upplysta av 360 graders bild av fartygets utsida, och skapade illusionen av att det hade fönster och inte tjocka barriärer mot strålning, partiklar och skrot. I taket ovan långborden var fören. Långt där borta, fortfarande bara en liten prick var destinationen, Jorden. Den skulle vara omöjlig att se om det inte vore för grafiken som illustrerade dess krökta bana runt solen och skärningspunkten med skeppets bana. Änden mot skeppets baksida visade bild från kameror som satt en bit bak på fartyget, över de gigantiska jonmotorerna och deras spöklika blå eld.

Sorlet lade sig och Kaptenen reste sig. Hon lyfte sitt champagneglas och såg upp mot den blå sfären.

Vi är tillbaka.
De församlade applåderade och några hurrade. Jane och John applåderade pliktskyldigt.
Det är nästan fem år sen vi lämnade Jordstationens omloppsbana. Är det inte otroligt? Fem år. Vi är inte de första att göra den här resan, men det gör den inte mindre speciell. Vi är alla pionjärer för den mänskliga rasen.

Skjut mig, viskade John .
Schh, sade Jane.

Värdar gick runt och kontrollerade att passagerarna runt borden hade satt på sig säkerhetsbälte, vilket var en enkel rem för att hindra att passagerarna flöt iväg när skeppet blev tyngdlöst.
Det blev nedräkning, som vid tolvslaget på nyårsafton.
Fyra, tre, två, ett...
Allas blickar var mot motorerna.
Kaptenen gjorde en gest.
En vibration gick genom golvet. Sedan en till och en till, och för ett par ögonblick uppstod en stående våg i inte bara golvet, utan själva luften. Det hade varit outhärdligt om den hade varat längre än ett par sekunder. Sedan slocknade motorerna. Bristen på acceleration gav effekten att trycket mot golvet försvann och alla blev funktionellt viktlösa. John andades djupt genom näsan. Inne i den slutna plastmuggen svävade champagnen fritt. Nya vibrationer vittnade om att styrmotorerna på skeppets sidor tändes, och påbörjade processen att vända skeppet hundraåttio grader.

Kaptenen harklade sig och sade: nej, vad säger ni, ska vi inte vända och åka tillbaka till Mars? Sedan förtydligade hon för den som inte visste att vändningen var för att kunna använda motorerna till att bromsa in fartyget, så att när det inte skulle ha för hög hastighet när det var i kapp jorden.

Vändningen skulle ta omkring fyrtio minuter, och vara klar ungefär till att middag och efterrätt var avklarad, och kaffe och drinkar hade serverats.

Tills vi har vänt är det lock som gäller, sade Kaptenen och höjde sitt lockförsedda champagneglas.

När skeppet hade vänt tjöt ett alarm och golvet ruskade och skallrade, och där nere syntes motorerna vakna till liv igen. Inne i muggen rörde sig champagnen mot botten igen. Det tog många timmar för dem att nå full effekt, så än länge var gravitationen låg.

John såg ner mot Jorden, som nu istället illustrerades i förstoring på det upplysta golvet.

Så hur känns det?
Påfyllning?
Ja.

John tog emot vinglaset och tog en klunk och såg på Jane.
Nej, jag vet inte. Konstigt. Som att resa tillbaka i tiden om du fattar.
Ja, jo, sade han.
Men jag tänker inte stanna. Första chans jag får hoppar jag på ett nytt skepp.
John nickade och såg ner på sitt vinglas.

Deras händer snuddade varandra på vägen tillbaka och Jane tog Johns hand istället för att möta hans blick. Hon släppte inte taget när de nådde hennes hytt utan drog med honom in.

Det var den vanliga distansen, mer kollegialt än intimt. Efteråt låg de intill varandra och såg upp på den eviga natthimlen på den lilla bildskärmen i taket.

Du då?
Vadå?
Hur känns det?
Nu?
Att snart vara tillbaka.
Blandat. Jag längtar efter riktig skog, att slippa motormullret, det artificiella ljuset, den här skeppslukten, och alla passagerare. Framför allt dem.
Men samtidigt känns det konstigt, lite skamfullt på något vis, att ha varit miljontals mil bort när allting hände, och nu komma tillbaka när det värsta är över. Jag är nog lite rädd att se hur förändrat allting är.
Jane sade inget och John sneglade åt sidan för att se om hon sov. Hennes ögon var öppna och såg ut i mörkret.
Jag ska nog gå tillbaka.
Nej, stanna, sade Jane och tog Johns hand.

John sov djupt när det small. Vibrationen var så kraftig att han flög upp och slog pannan i det låga taket. Gravitationen försvann vilket var ett tydligt tecken på att motorerna var av.
Jane och John skyndade att klä på sig, hon kvar i sängen och han svävande ovan den halva kvadratmeter golvyta som fanns utöver sängen. Båda hade blicken mot signallampan i taket som ännu lyste svagt grönt. Ett avlägset metalliskt plingande, som fick hela golvet att skallra.
Explosion, sade Jane och såg på John.
Signallampan skiftade till rött och kod röd-alarmet började tjuta.

Utanför kommandocentralen var det intensiv aktivitet. Nyvakna brandmän och sjukvårdare drog sig fram, viktlösa, i ledstänger med sin utrustning mot sina designerade hissar. Inne i centralen tillkom fler och fler administratörer, vissa satt och koordinerade iklädda pyjamas och headset. Jane och John drog sig upp för trappan upp till sitt plan. Det syntes på blickarna hos nattkommandot att det var illa.

Intercomen från Kaptenen larmade. Nattkommandoansvarig såg frågande på Jane och hon indikerade att han skulle svara.

Aktiv brand plan åttafemtio till niohundra, sade han.
Explosion, orsak oklar.
Servicerobotar är på väg utifrån. Vi har snart ögon på vad som har hänt. Men det ser inte bra ut.
Nattkommandoansvarig gned ögonen med ena handen.
Vi har ingen kontakt med motorerna, varken signal eller okulär.
Nej, kapten, jag menar alla motorer. Även styrmotorerna.

En administratör drog sig upp för trappen med vild blick och vinkade med ena armen för att få uppmärksamhet.
Hon startade en skärm och tog upp ett diagram av skeppet och ringade olika platser lite varstans på skeppet.
Bränder, fullständig atmosfärisk kollaps, sade hon.
Sedan drog hon en linje som anslöt alla ringar.
Vi har blivit träffade av något som gått genom hela skeppet. Kraftverk ett och två är borta

2.

Jane, John och resten av kommandoteamet fokuserade på de akuta problemen som rådde, att omse evakuering, tätning och brandsläckning. Men sakta lade sig implikationerna av det hela som en dimma över dem. Utan motorer skulle resan försenas kraftigt. De skulle behöva plotta en ny kurs, kanske inte kunna vara reparerade med rätt kurs och nå Jorden på flera år. Det var i bästa fall.

I absolut värsta fall skulle de inte kunna korrigera kurs eller bromsa utan fortsätta mot jorden som en projektil. I ett sånt läge skulle Jordstationen tvingas skicka kärnvapenmissiler för att knuffa skeppet ur sin bana, helt enkelt för att rädda livet på planeten, då direktkollision med ett kilometerlångt skepp av den här klassen och hastigheten vore förödande. Med nuvarande delta i förhållande till Jorden skulle de kollidera med en relativ hastighet på runt åtta kilometer per sekund. Ett skepp med denna massa i den hastigheten skulle utlösa en explosion motsvarande tiotusentals atombomber. Det skulle utplåna allt liv i en stor radie runt kollisionspunkten, orsaka stora, globala tsunamis om det träffade vatten, ett stort askmoln som skulle täcka hela jorden och orsaka missväxt under många år framöver. Det skulle vara en katastrof som potentiellt dödade miljarder människor över ett antal år.

John vinklade skärmen för att se bättre och vred fram tidslinjen för att se var på Jorden skeppet skulle träffa om det värsta inträffade. Banan bröt Jordytan över Atlanten och fortsatte in över Europa över en lång sträcka. John kunde inte föreställa sig en mer destruktiv kollisionskurs. Tsunamis skulle skölja långt in över den amerikanska östkusten och stora delar av Europa. Miljonstäder och till och med hela länder skulle raderas ut.

En ur nattkommandot kurade ihop sig till fosterställning och en annan drog sig fram och kramade honom. John fokuserade på arbetet till hands, men i tankarna försökte han föreställa sig någon sorts lösning. Att på något magiskt vis lyckas utnyttja befintlig infrastruktur för att omdirigera ström från Kraftverk 3 till någon av rodermotorerna, att rigga improviserat sprängämne på utsidan av skeppet för att styra om dess riktning, och ännu löjligare, att knuffa skeppet med servicerobotarna.

På kvällen var alla bränder släckta, och de mest akuta läckorna tätade, och skadornas omfattning hade kunnat bekräftas.

Kaptenen kallade upp Jane och John. De kom in i hennes rum och fann henne i ena av takets hörn. I luften runt hennes ansikte hängde tårar.

Jag har pratat med London, sade hon.
Och de har inte fått igång planetförsvaret ännu och–

John ryckte till av Janes skrik. Det var en helt ren ångest som flödade ur henne. Hon stampade och slog runt sig, svävande viktlös, och bara skrek. Den kraftiga utstötningen av luft fick henne att driva baklänges.

John såg mot Kaptenen med en hjärna som ännu kändes bedövad.

De kommer inte hinna nå oss med någon missil i tid, sade Kaptenen.
Vi ligger i kollisionskurs.
Ja, sade Kaptenen.
Men vi ligger ju i kollisionskurs, sade han igen, och så kom illamåendet.

Han skyndade han sig att dra upp dragkedjan på benfickan för att få upp en spypåse. Han satte den mjuka plastringen runt munnen och kände hur överkroppen krampade.

*

Det var trettio timmar senare och John och Jane låg bredvid varande i hennes hytt. Ingen av dem hade sovit. De hade organiserat underrättandet av situationen för passagerarna. Vad spelar det ens för roll om det blir upplopp och kaos, hade John sagt vilket hade fått Jane att ilsket svara: Vad spelar ens något för roll? Det visade sig att det jobbiga med att underrätta tusentals passagerare att de var dömda att dö inom en knapp vecka inte var av praktisk ordningskaraktär, utan det var det mentala. Att se känslan som John själv hade känt mindre än ett dygn tidigare spelas upp i deras ansikten. Att höra Janes skrik i deras skrik.
Vi kommer inte känna någonting, sade John.
Jane sade ingenting.
På den tid som det tar för våra hjärnor att bli medvetna om smärtimpulser eller synintryck kommer vi ha omvandlats till glödande plasma och spridits ut minst tre mil över Atlanten.
John kände att Jane spände sig.
Förlåt, sade han.

*

På skärmarna i hallen och korridorerna var Kaptenens ansikte. Hon berättade att arbetet fortgick intensivt med att improvisera någon form motor för att justera skeppets kurs, men hon underströk att chanserna var närapå obefintliga att någon form av improviserad motor skulle kunna flytta kursen tillräckligt för att rädda dem, och att alla på skeppet behövde vara beredda på att de sannolikt skulle dö vid kollisionen. Kaptenen sade att om någon av passagerarna var ingenjörer, fysiker eller kemister så skulle de ta sig till kommandocentralen.

Jane och John hjälpte till med omlokalisering av passagerare under dagen, och installationen av den nybildade ingenjörsgruppen i bostadscellerna nära kommandocentralen. Brandstationsverkstaden och laboratoriet bredvid blev ingenjörsgruppens arbetsplats. John organiserade installationen av långdistanskommunikation till labbet, så de kunde ha direktkontakt med experter på Jorden. En grupp administratörer fick i uppgift att inventera och en ingenjörsgrupp hade som uppgift att hämta demontera och hämta saker som kabel, kontrollenheter och kemikalier från olika platser i skeppet.

*

Stämningen blev bättre över de följande dagarna. Alla på skeppet jobbade för samma mål. Det utbröt intensiva applåder när ingenjörsgruppen presenterade sin första prototyp av en motor de skulle kunna montera med hjälp av ett par servicerobotar som hade modifierats. Människor runt omkring skrattade och grät och såg upp på skärmen som visade hur motorn var tänkt att ändra skeppets bana. Janes ögon glittrade av tårar, men i ansiktet fanns bara sorg.

Lite hopp skadar inte, hade John sagt när han och Jane hade gått över simulationerna.
Det är ett falskt hopp. Vi ändrar som bäst vektorn med några grader och kanske missar vi Jorden men då slungas vi istället rakt in i Solen.
Det ger oss mer tid.
Inte att göra något mer än våndas, den kursen kommer vi aldrig ur.

*

Den sista dagen hade allt hopp försvunnit och en bedövad resignation lagt sig över hela skeppet. De improviserade motorerna hade alla misslyckats. Kaptenens tal till skeppet avbröts flera gånger av gråt. John och Jane var i ett av banketthallens hörn. Fler människor kom in allt eftersom och satte sig antingen i någon stol med bälte eller höll sig helt enkelt i något väggräcke. Videosignalen från en servicerobot på utsidan projicerades upp på en av väggarna, så den blev som ett fönster. Jorden syntes nu klart och tydligt utan förstoring. Jane klämde på vinförpackningen medan hon drack, och hon räckte sedan över den till John.
Är det inte otroligt hur långsamt det ser ut, som att vi står stilla?
Vi skulle ha behövt några mer jordnära referenspunkter än himlakroppar, som träd utanför skeppet.
Heh, jordnära, sade Jane.
There’s your problem ma’am, your ship is too jordnära, sade John och gav tillbaka vinpaketet till Jane.
Sista gången jag anlitar den där ingenjörsgruppen för att fixa skeppet, sade Jane.
Jäkla samling klåpare, sade John.
Jag vet, hur svårt ska det vara?
De drack i tystnad en stund medan Jorden blev större på väggen. Snart upptog den hela ytan, från tak till golv.
Jag visste att jag borde ha stannat på Mars, mitt återvändande till Jorden är en jäkla katastrof, sade John, men nu skrattade inte Jane. Hon kramade hans hand så hårt att det gjorde ont.
Schh, det händer nu.

Följande brev skrev René Descartes 1749 från sjuksäng i Stockholm till sin vän Yves de Lauzon som bodde kvar i Nederländerna. Descartes var mycket sjuk och skulle snart dö i lunginflammation, en död som många tror påskyndades av den svenska hovläkarens behandling. I sitt febriga tillstånd en rå vintermorgon, som skulle bli hans näst sista, författade han detta brev som under det kommande århundradet skulle få stor betydelse inom Svampreligionsfilosofin.

Hej, min vän. Den vedervärdiga nordiska luften har satt mina vätskor så ur balans att jag fruktar att det här blir mitt sista brev. Jag har varit sängliggande sedan jag först andades in den skämda, djävulska luften i Sverige. Först trodde jag att de drev gäck på min bekostnad, men jag förstod snart att nej, luften ska vara sån här. Hovet har tagit emot mig med öppna armar, och varit mycket hövliga, men det är ett armt och sjukligt rike. Svampguden tittar bort från den här kontinenten. Som jag saknar Europa. Och värmen.

Jag har inte mycket tid då hovläkaren kommer snart för åderlåtning, och jag alltid blir så trött efter det, så jag fattar mig kort. Du vet hur alla har kallat min cogito ergo sum för höjdpunkten jag aldrig kommer överträffa, och att jag sedan dess befunnit mig i nerförsbacke. Vissa var så fräcka att de kallade mig för one hit wonder, de satans bastarderna. Kom tillbaka när ni har gjort lika mycket som jag, era själlösa automatoner!
Förlåt, jag kom av mig där. Just ja, deduktion i klass med cogito var det.
Jag har gjort det min vän! I går när febern drog mig under såg jag argumentet i klara glödande bokstäver. Som författat av självaste Svampguden himself. Det är ett bevis för att substansdualismen är sann. Jag vågar nog påstå att det kommer bli en större hit än cogito, men det är inte upp till mig att bedöma. Så utan vidare dröjsmål följer här en deduktiv ontologi för substansdualismen.

1. Det som är omöjligt i världen är omöjligt att föreställa sig, och vice versa: det man kan föreställa sig i sin fantasi måste också vara möjligt i världen.
2. Jag kan föreställa mig att substanserna som utgör min kropp och min själ är åtskilda.

a. Om jag kan 2. givet 1. följer att det måste vara möjligt att skilja kropp och själ, och att det är olika sorters substanser.

Alltså, om jag kan tänka mig min själ och kropp separerad så måste det vara ett faktum

Boom! Mutha fuckaz!

Vad säger du om det Yvve? Påven kommer skita på sig, jag svär man1.

Nu måste jag sluta för nu kommer hovläkaren med kniven. Jag hör av mig igen så snart jag kan. Hälsa alla, utom du vet vem.

Varma hälsningar, René. xoxo

Lösryckta rubriker och citat:

I en skyttegrav betvivlar ingen Svampgudens existens.

Svampguden är den största Svampen.

Är syntetiska Tvättsvampar av polypropylen oskyldig profanitet eller oförlåtlig hädelse? Svampteologerna oeniga.

Expert kritisk mot Svartmögelvape. – Möjliga risker för hälsan.

Problemet med Lavar. Frågan som har orsakat bråk inom Svampteologin i hundratals år.

Svampmytologi

Enligt de officiella Svampbibeltexterna ingår inte det Romerska riket annat än i parenteser, trots att det i hundratals år var världens främsta kulturella, militära och ekonomiska stormakt. De flesta brev, dokument och andra typer av Romerska urkunder, gällande den här regionen och tiden, saknas märkvärdigt nog. I den mån de förekommer betraktas de som apokryfiska, det vill säga samtida med Svampbibeln, men stämplade som icke-kanon, inkompatibla med Svampbibelns historia, och av Svampkyrkan betraktas de inte som tillförlitliga. Till denna sorts texter hör följande brev. Det är författat omkring 34 e.S. av den Romerska kejsaren Tiberius och är adresserat till hans döda exfru Vipsania. Av politiska skäl hade de av den förra kejsaren August tvingats till skilsmässa vilket de båda betraktade som sina livs stora tragedi.

Vipsy, min dyrt saknade vän. Världen är fortfarande grå sedan du lämnade den. Förlåt att jag bara skriver till dig när Bachus har släpat mig ut i melankolins dimmiga träsk, och det känns som allt står mig upp till halsen.

Så även nu. Det magnifika rike vars tyglar lades i mina ofrivilliga händer, det har börjat vittra sönder, angripas av ohyra och parasiter. Förutom all annan skit som pågår fick jag i veckan veta att nere i Africa Terras forum säger retoriker öppet att jag är oduglig och min brutalitet endast matchas av min inkompetens. Det värsta är inte att de vågar, utan att jag håller med, men utan att se andra möjligheter att agera.

(Självklart låter jag mina spioner lönnmörda alla som uttalar sig kränkande om Kejsardömets legitimitet, sånt är oförlåtligt. Men att de kritiserar mig som person kan jag ta. Det förtjänar jag till och med.)

Jag är inte dum, jag är bara inte en bra ledare. Jag hade aldrig Augustus taktik och klarsyn, eller din far Agrippas övertygelse om förnuftet och framtiden. Varje beslut är för mig en chansning, ett famlande i mörkret.

Jag sörjer fortfarande alla katastrofer. Dagar som denna sörjer jag när jag förlorade dig och när universum förlorade dig, din far och vad som hände med Augustus. Han var en sann ledare i början, ingen kan säga annat. Världens naturliga diktator som skådade långt bortom vad ögat såg. Jag å andra sidan är fortfarande inte mycket mer än en soldat.
Men Augustus förlorade sig själv i idén om sin storhet. Vad som började som en noga uträknad strategi för att skapa sammanhållning i riket slog slint. Han började verkligen tro att han var ett slags Svampgud. Det steg honom till huvudet på slutet. Hans blick lurades av hans egna händers illusion.

Jag önskar att du var här. Jag skulle berätta för dig att en brottsling i en by –
(Nasaret? Jerusalem? Jag borde kolla papyrusen igen och se efter, men jag har druckit mycket vin och oljan i min lampa börjar ta slut, och det är inte en viktig detalj just nu.)
– strax utanför Roms gräns är uppspikad på ett par korslagda stockar, och hålls vid liv år efter år och behandlas som ett slags Svampheligt orakel. Det är ett stort spektakel, och har börjat utveckla sig till ett problem. Jag vet att du skulle se allvarlig och orolig ut, sedan skulle du dra på mungipan och hitta något briljant vis att se humorn i det hela och skölja bort min ångest, utan att förringa allvaret i att våra spioner i byn rapporterar att Rom-fientliga sentenser yttras öppet och allianser sluts mellan våra fiender.

Tydligen har det också uppstått en religiös sekt kring den uppspikade mannen. Det är självklart inte något som bara har hänt spontant, utan det finns som vanligt ekonomiska intressen bakom, dels från byns “kung”, då spektaklet är gynnsamt för byns turism, och dels för olika individer som slår mynt på tillfället. Främst tänker jag på två män som verkar ligga bakom ansatsen att skapa någon sorts sammanhängande historia och mytologi runt mannen. De kallas Gamaliel och Paulus och enligt mina källor kan de beskrivas som professionella profet-agenter, alltså de skapar sig sitt levebröd på olika “profeter” som de lyfter ut i offentligheten för att sedan kunna slå mynt av med tiggande av allmosor och säljande av papyrus. Enligt mina spioner specialiserar de sig på personer de med lyten, och när inga såna finnes skapar de lyten. Min spion som känner till dem skrev utförligt och hårresande om hur de sedan ett halvdussin år tillbaka har levt som kringresande, och alltid med någon lytt slavpojke som de dresserat att upprepa myter från Hebréernas irrläror. Ibland saknade slavpojken tunga och ögon, och skrev tecken på en sandtavla medan Gamaliel och Paulus samlade in allmosor i en hatt, ibland saknade pojken armar och ben och drogs runt på en liten vagn medan han rabblade ramsor. Kort sagt är de ganska typiska torgskojare, förutom att de verkar ovanligt usla. Dessa två män är visst ökända ute i barbarernas riken för hur hänsynslöst de stympar och utnyttjar hjälplösa slavbarn för sin egen vinning. Jag tänker på dessa två som den värsta sortens människor, skrivkunniga och tillräckligt skolade för att kunna använda sitt språk som en dräkt för att smälta in bland anständigt och rättrådigt folk, fast de är helt moraliskt förtappade.

Det är visst dessa två som nedtecknar vad den uppspikade analfabeten säger, vilket ger dem friheten att välja sina ord noga. Hur dessa två ökända bedragare har lyckats axla rollerna av den uppspikade mannens talespersoner, det kan jag inte ens gissa, men det är oroande. För den här gången får de ett mer storskaligt gensvar de inte fått tidigare. Allmänhetens morbida nyfikenhet är visst större av en uppspikad man än en stympad slavgosse. De försörjer sig på att skriva papyrus med vad de kallar “Svampgudens ord”, förmedlade av “Messias Svampjesus”. Det verkar vara ett slumpmässigt hopkok av berättelser från hebreisk mytologi och det senaste inom Romersk kultur. De håller sig uppdaterade om vad för dramer och komedier som går på Romerska teatrar, och plagierar ofta berättelser rakt av.

Trots att listan över brott som den uppspikade mannen sägs ligga bakom ska vara diger –

(Här finns skäl att tvivla.)

– och det sägs att han är dömd för att ha mördat dussintals, eller enligt vissa kanske till och med hundratals pojkbarn, fastighetsstöld, ärekränkning, sedeslöst uppträdande – trots allt detta har folket kommit att förlåta honom. Han dömdes till döden, men kungen –

(David? Herodes? Du får förlåta mig att jag inte har så bra koll på alla hundratals Israeliska “kungar” som finns. Där ute i barbarernas land räcker det väl att vara byäldste och äga ett halvdussin får för att räknas som kung, lol.)

– fick någon vision och bestämde att denna man tydligen var helig. Istället för att sända tillbaka honom till gudarna snabbt och humant skulle processen göras lång, för att den Fariseiska Svampguden skulle ges tid att rädda honom.
Föreställer sig dessa människor att deras Svampgud är så handlingsoduglig och långsam att den behöver betänketid? Ja, kära Vipsy, det verkar inte bättre. Uppgifterna går isär, men utifrån mina trovärdigaste källor har han åtminstone varit uppspikat på detta träkors i åtta år, men han har börjat representeras av de två skojarna alldeles nyligen.

Varför jag ser skäl att tvivla på den populära historien är att enligt mina spioner har Gamaliel och Paulus arbetat hårt för att med förvånansvärt stor framgång skifta narrativet gällande den uppspikade mannens brott. De har begärt att få de officiella dokumenten från när han först greps att förstöras, vilket “Kungen” ännu inte har godkänt. De menar att de officiella dokumenten framställer deras profet på ett ofördelaktigt vis, vilket är lite tvärtom mot vad man kan vänta sig. Min spion intervjuade en säkerhetsvakt i byn som tjänstgjorde vid tiden för den uppspikade mannens brott. Han berättade att den uppspikade mannen hade slängt ner ruttna djurkadaver i några av byns brunnar. Han hade därefter vandrat Jerusalems forum naken och innan han greps ömsom urinerat på handelsmän och barn, ömsom tillämpat självtillfredsställelse, och när slottsvakterna skulle gripa honom skulle han ha kastat en sten som träffade så olyckligt att en av vakterna miste synen på ena ögat.

Vad den före detta vakten känner till dog ingen av de förgiftade brunnarna, utan det var på det hela taget mer en olägenhet av en dåre, än någon massaker av ett rasande monster. Några dödade barn kände inte säkerhetsvakten till. Historierna om alla de dräpta barnen är något som Gamaliel och Paulus verkar ha hittat på själva som den officiella sanningen. De vill förändra historien om denna förvirrade dåre till att bli en om historia om ett Svampgudomligt, hänsynslöst raseri med stora offer, ett oförlåtligt brott och försoning.

Vad säger du Vipsy? Har du någonsin hört något löjligare?

Jag vet vad du tänker: Vad är det för speciellt med det här? Visst, att en Israelisk “kung” som avrättningsmetod valt att spika upp någon, och att denna hålls levande som orakel och turistattraktion, det är ju konstigt, men kanske inte konstigare än vad som kan förväntas ute i babblarnas riken. Men såna här dårar eller torgskojare är inte ovanliga. Förvirrade personer som påstår sig vara profeter från antingen de riktiga Svampgudarna eller den falska fariséiska Svampguden avrättas stup i kvarten i riket, och utanför. Det känns ibland som att det går tretton på dussinet av såna där ute.

Jag vet, men lyssna på detta:
Minns du den där gången vi trodde att Augustus faktiskt skulle bära hand på Julia? När han slängde iväg soffan mellan dem och stormade mot henne, och hon stod kvar med armarna i kors, och vi båda trodde att det var slutet för henne, men han hejdade sig till sist och gav henne tre dagars rumsarrest istället?
Historien gav henne rätt.
Gamaliel och Paulus har dresserat den uppspikade mannen att påstå att han är “Svampgudens” son och att han kommer bli en Svampgud igen när han dör. Det är knappt femton år sedan Augustus dog. Hela Rom känner till hans resa från Svampgudarnas son till Svampgud själv. Det går att läsa på varenda tempel i riket. Det är självklart känt även långt utanför Roms gränser.

Du minns väl vad Julia sade, att om en man plötsligt kunde bestämmas vara en Svampgud helt hux flux så skulle den idén planteras som ett frö i huvudet på varenda dåre i riket, och snart skulle det krylla av nya “Svampgudar”. (Hade jag inte varit föremålet för hennes vassa tunga så ofta hade jag tyckt om henne. Hon var den enda i hela Rom som kunde rikta den sortens hånfull kritik mot Augustus utan att försätta sig i direkt livsfara.)

Men, jag vet, inte heller detta är särskilt anmärkningsvärt. Såna här dårar finns överallt, speciellt ute i den barbariska vildmarken där vartannat barn är vanställt av inavel. Det som gör det här så synnerligt oroande är att istället för att barmhärtigt göra slut på den olyckliga dårens lidande håller ledarna i den här byn honom fastnaglad som en levande attraktion och underblåser hans popularitet som nåt sorts orakel, och att dessa skrupellösa skriftställare kan sälja sina subversiva utsagor på forum, som det vore frukt. Jag ser det som bara en tidsfråga innan dessa kommer läsas som underhållning för retorikerna på forumen i Rom. Kanske äger det redan rum.

Älskade Vipsy, jag bara fucking orkar inte.

Jag vet inte hur jag ska göra. Invadera resten av Israel och jämna det marken och avrätta varenda själ som finns på platsen? Jag vet vad du skulle säga om det förslaget: Det är precis vad mina fiender förväntar sig av mig, det bekräftar att jag är den brutala buse de säger att jag är. Min fiender har egentligen inte fel. Det var faktiskt min första tanke, men så hade jag druckit många krus vin vid det laget.
De enda åtgärder jag har bestämt är att åtminstone försöka hindra spridningen av dessa texter. Jag har utökat närvaron av spioner i byn och beordrat dem att med alla medel rent allmänt sabotera verksamheten och om möjligt lönnmörda den falska profeten och de två skojarna. Jag sände även bud till Alexandria att den som kommer med inlämningar av detta slags skrifter ska gripas och avrättas.
Min kära vän, jag har på känn att det här kan komma att utveckla sig till ett allvarligt problem för lång tid framöver.

Din Tiberius

(Sista delen av Skobi och fyrvaktarmysteriet, i vanlig textform och utan interaktivitet. Jag gjorde den första versionen av den sista delen i choose your own adventure-stuk, med små variationer i läsarval och utgång. Jag har tänkt göra en normal linjär version ett tag, men inte pallat reda ut det snåriga textdokumentet. Men nu har jag gjort det.)

Skobi do och fyrvaktarmysteriet - Sista delen


Daffne stod på sidan av dörren till fyrtornet. Hon kände sig som en bomb som kunde brisera när som helst. Frustrationen över att vara strandad på den här idiotiska ön, att ha missat rejvet, och att den där idioten Tjägy hade gjort en redan pissig situation så mycket värre.
Och kokainet hon hade snortat från Selmas kniv gjorde det värre.
För trots att det fysiskt kändes bra vilade allting på ett oroligt och explosivt fundament. Tankarna flög runt som snöflingor i storm. Ena sekunden svepte en varm harmoni över henne, och hon andades djupt och långsamt med blicken ut mot den ljusnande himlen, och nästa var det som att hon körde en formel 1-bil i en rondell, utan att kunna ta sig ur.
Några meter ner för gången satt fyrvaktaren på en liten parkbänk av gjutjärn och stoppade sin pipa. Han sneglade upp på Daffne. Inifrån hördes Tjägys gälla röst.

– Jag säger bara att Skobi inte tycker att det är äckligt som vi gör, och han är duktig på att–
– Vi låter inte Skobi äta upp dina spyor. Slut på diskussionen.

Daffne rös och skakade på huvudet.

– Vad gör ni här ute på sjön egentligen? sade fyrvaktaren.
– Ja, du. Vi skulle till ett rejv, men vi kom fel, sade Daffne.
– Var finns det rejv i de här trakterna?
– En ö. Vi räknade bara inte med att det fanns så många.

Fyrvaktaren skrockade och puffade på sin pipa.

– Det finns hundratals öar inom en radie av några sjömil. Det går inte att bara åka till ön, här ute. Man måste ha GPS eller veta vad man gör för att hitta.
Daffne mindes frågan som hade ställts i båten tidigare.

– Hur långt är egentligen en sjömil? sade hon.
– Nej, låt han inte äta det. Håll i din hund, hördes Freddy säga inifrån.

Fyrvaktaren log.

– En sjömil är en gammal enhet, och förr i tiden kunde betydelsen variera en hel del, men numera menar man när man säger sjömil en nautisk mil.
– Nåväl, det löste det, sade Selma.

Daffne började överväga att fråga vad en sådan nautisk mil vad för något när gubben äntligen tog till orda igen.

– Och en sådan är artonhundra meter lång.
– Okej, så en sjömil är typ två kilometer?
– Nej, artonhundra meter.

Inifrån fyrtornet hördes ett distinkt hulkande. Freddy kom utspringande med handen över munnen. Han lutade sig mot väggen med en hand och stod så en liten stund. Han spottade några gånger, och rätade på sig och torkade sig om munnen. Han såg på Daffne med tårade ögon och skakade på huvudet.

– Jävla Tjägy, sade han.
– Ja, jävla Tjägy, sade Daffne.

Fyrvaktaren harklade sig.

– De är som oljespill.
– Vad? sade Freddy.
– Missbrukarna. Som er vän. Jag har haft missbrukare i både släkten och vänkretsen, och jag är mer bekant än jag skulle vilja vara med deras destruktiva kraft. De är som skogsbränder, eller som oljespill. De förstör allting runt sig.
Daffne tyckte att det lät som en bra beskrivning på Tjägy. Allt han rörde blev skit. Hon suckade.

– Det känner jag igen.

Fyrvaktaren puffade på sin pipa.

– Per-Orvar, bror min, var nere i träsket. Han var värre än er vän när det var som värst. En demon. Men han redde upp sig. Nu har han fast tjänst inom kustbevakningen, fru, två barn och fin villa vid kusten. Han kommer flera gånger i veckan med varor från fastlandet.

Tjägy snubblade ut på gruset och såg sig omkring.

– Hon vill att du kommer in och hjälper, sade han och nickade mot Freddy.
– Yes, men du följer med in igen, sade Freddy.
– Jag var ju nyss inne, sade Tjägy.
– Ja, och du kommer med in igen.
– Men hallå, jag håller redan på och försöker minnas var jag hittade paketet, så jag kan lägga det på rätt ställe, sade Tjägy.

Fyrvaktaren tog pipan ur munnen och såg upp på Tjägy.

– Eh, hehe, vad för paket menar du Tjägy, ditt cigarettpaket? sade Freddy och nickade diskret i riktning mot fyrvaktaren som Tjägy uppenbarligen hade missat.
– Va? Nej, paketet jag stal här inne fattar du väl, sade Tjägy med eftertryck.
– Vad har du stulit för paket? sade fyrvaktaren.

Tjägy studsade till i förvåning.

– Zoinks! Varför sade du inte att han var där?
– Var skulle han annars vara ditt förbannade spån? sade Freddy.
– Vad är det för paket han pratar om, sade fyrvaktaren.
– Nej, nu räcker det!
– Du, sade Daffne och pekade på Tjägy.
– Försvinn, och du, sade hon och pekade på fyrvaktaren som hade rest sig.
– Sätt dig ner igen. Jag sa sätt dig ner.

Fyrvaktaren satte sig på bänken igen.
Tjägy gick inte in. Istället kom han tassande med små steg, oroligt gnidande sina händer.

– Jaha paketet, alltså cigarettpaketet.
– Du håller käft och går härifrån, annars svarar jag inte för mina handlingar, sade Daffne.
– Och lämna paketet.
– Nu? När kapten Ruskprick sitter och glor?
– Lite för sent nu väl? Här, sade Freddy och sträckte ut handen.

Tjägy räckte över det och stannade sedan och stirrade.

– Vad är du kvar för? sade Daffne.
– Gå in och hjälp Selma, sade Freddy.
– Ja, ja, sade Tjägy och gick med skrapande steg tillbaka mot fyrtornet.

Fyrvaktaren började tända om sin pipa.

– Den där jubelidioten rotade i ditt fyrtorn och tog med sig något han inte skulle ta med sig. Men nu får du tillbaka det, och vi kommer inte prata om det till någon, okej? Vi vill bara ta oss i land igen, och glömma det här, sade Daffne.

Freddy gick fram till fyrvaktaren och gav honom paketet.

– Vad är det för något? sade han och vände paketet.

Fyrvaktaren tog upp en ficklampa ur bröstfickan och lyste på paketet.

– Jag har aldrig sett det här. Vad är det för något? sade han.

Daffne kände en ospecifik impuls av ilska mot Tjägy Hon tog ett djupt andetag.

– Jävla Tjägy.
– Han hittade det någonstans i fyren, tror jag. Det finns väl inga andra hus här
– Men vad är det för något? sade fyrvaktaren.

Daffne kände att någonstans i bakuvudet gnagde något. Det var något som Tjägy hade sagt.

– Vad heter du? sade hon till fyrvaktaren.
– Leif, sade han.
– Hur så?
– Inte Per-Orvar?
– Nej, det är bror min.
– Vänta, sade Freddy.
– Sade inte Tjägy att knarksmugglaren hette Per-Orvar?
– Va, varför sade han det? sade fyrvaktaren.
– Han hade rotat bland dina grejer.

Fyrvaktaren drog en djup suck och gned sin panna. Sedan reste han sig och gick mot fyrtornet. Daffne och Freddy följde med. En trappa upp var en till våning.

– Det här är P.O.s våning. Det händer att han övernattar här när han hälsar på, för han inte vill köra båten när han har tagit några glas.

Det fanns en liten, hopfällbar säng i bortre änden av rummet, ett litet skrivbord och stol, och en byrå. Fyrvaktaren steg fram till en byrå och drog ut en låda. Den innehöll fotoalblum, något gammalt pass, en ipod med små, vita hörlurar med sladd, en liten platt whiskeyflaska.
Nästa byrålåda innehöll bara vita paket, av samma sort som Tjägy hade tagit.

– Då var det mysteriet löst, sade Freddy.
– Men vad är de för paket? sade Fyrvaktaren igen.
– Jag är ledsen att säga det, sade Daffne.
– Men din bror är kokainsmugglare. Paketen innehåller kokain.
– Jag önskar jag kunde säga att jag är förvånad, sade fyrvaktaren och suckade.

– Jag kör er i land. Jag har en båt på västsidan, och jag behöver ändå prata med polisen på fastlandet.


Det började bli morgon. Vatten stänkte upp i Daffnes ansikte. Skobi hade kurat ihop sig i fören. Tjägy låg bredvid. Båda snarkade. Freddy, Selma och Daffne satt bredvid varandra och såg mot land.
Fyrvaktaren var sammanbiten och bister bakom ratten.

– Vad sägs om att vi tar ett rejv på fastlandet nästa gång? sade Freddy.

Daffne såg inom sig alla möjliga sätt som Tjägy skulle kunna fucka upp även resan till ett fastlandsrejv, och hon började gapskratta. Selma log, men verkade inte förstå det roliga. Freddy skrattade så hans ögon tårades.

Fyrvaktaren sneglade på dem och till och med han drog på munnen.

Tjägy vaknade med ett ryck och såg sig omkring. Han torkade dreggel från munnen, och började även han att skratta försiktigt. Skobi lyfte på huvudet.

– Hruh?

Sen började även hen att skratta.

– Ska du vänta på inspiration så får du vänta tills månen kraschar ner i havet fan.
– Nej, den åker väl bortöver?
– Men skit i månen din konk-kubin, jag pratar om inspiration, månen är bara en symbol. Du sätter dig framför den förbannade datajäveln och skriver bara. Inte konstigare än så.
– Du får det att låta enklare än det är. Varje gång jag försöker blir det bara patetisk skit. Jag tror jag är deprimerad fan. Allt blir bara uppgivet och melon-koliskt. Känns som jag inte bryr mig om nåt längre.
– Ja, men skriv patetisk skit då, men skriv. Det viktiga är inte att det bli bra utan att du skriver. För vem fan bryr sig om det blir bra.
– Jag bryr mig.
– Gör du? Du var ju deprimerad, brydde dig inte om nåt längre.
– Jo, men jag menar långt borta nånstans om du fattar, inte direkt här och nu, men någonstans bryr jag mig.
– Nej, jag vill fan inte höra ett ord till av det där skitsnacket. Det är bara undanflykter. Tror du att de där bögarna som skrev Bertböckerna satt och funderade över vad de kände eller saknade, eller var oroade över? Nej, just det. Dom satte sig vid datorn, eller skrivmaskinen kanske det var på den tiden, och sen ba börja dom i en ände sen skrev dom mot den andra änden. Bom pang boom och sen var dom världsberömda miljardärer.
– Fast jag har så jäla många grejer jag vill lyckas få till, men vet inte–
– Du ska inte veta, du ska bara skriva. Sen blir det kanske skit, antagligen blir det skit, men det gör inget, för vem fan bryr sig.
– Jag bryr mig sa jag ju.
– Ja men skriv då.