Anomaligns texter

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Det ett (1)

Det var inte en vanlig morgon, nej, det var den bästa morgonen i veckan. Gnorry var först upp, morgonpigg och pigg på spriten som han var. Manne väcktes som vanligt med en plaskig fis mot kinden, ett tilltag som alla andra dagar i veckan resulterade i skojbråk, som ofta brukade övergå i riktigt bråk och ibland att polisen blev inblandad – men som denna dag, fredag, fick Manne att bara le och dra ett djupt andetag genom näsan.

– Luktar som fredag, Gnorry!
– God morgon, Manne, fan, groggen är klar i köket fan!

Gnorry sprang före till köket, ivrig att se Mannes reaktion på hur spexigt han hade pyntat deras morgongroggar: som improviserade blomvaser för två knippen tussilagon, blåklockor, några av grannens påskliljor, och ett par kvistar vide.
Manne satte sig på sin pall och stirrade med öppen mun på groggarna.
– Nä, jag blir tårögd fan. Som ett par jäla påfögler, så jäla fint fan. Smakar säkert extra fint med fan.

De drack upp sina groggar, och började knapra i sig av blommorna när det knackade på dörren.

Gnorry såg vettskrämt på Manne med en tussilago hängande ur mungipan.

– Har vi nåt hemma fan?
– Det vet du vi har fan!
– Jäla snutfittor och komma och störa jämt fan.

Gnorry gick långsamt mot ytterdörren och Manne tassade bakom honom, som backup. Gnorry tog sin spikklubba, som han hade tillverkat med dyckert och ett baseballträ, och vände sig om.

– Backa om jag behöver bonka in huvudet på fanskapet fan.

Gnorry fattade dörrhandtaget med ena handen, höll hårt i spikklubban med den andra och drog ett djupt andetag och fick en hostattack och fick huka sig en stund medan han hämtade andan.

– Hur går det fan? sade Manne.
– Lugna ner dig fan, backa, sade Gnorry och reste sig igen.

Han ryckte upp dörren och fattade spikklubban med båda händerna.

– Va fan vill du snutfitta!

Men det var inte länsman på andra sidan dörren, det var en lång konstig man. Gnorry tyckte att han såg ut som en sån där bög som inte ligger med killar utan med tjejer. Inte bög-bög, men bög ett vis.

– Oj, oj, hej. Menade inte att störa, skulle bara presentera mig.
– Va är du för fan?
– Bara nya grannen i kvarteret, nyinflyttad.
– Har du köpt Kuk-Gerds kåk? sade Gnorry.
– Va, haha, eh, det vet jag inte. Jag bor i femman, vid korsningen.
– Det är Kuk-Gerds, fan, sade Manne.

Gnorry kände en diffus motvilja över denna otäcka och stiliga stockholmare. Att en sån bara fick för sig att flytta in i Fyfåla, hans och Mannes by, och i Kuk-Gerds hus dessutom.

– Blev det för trångt i fjollträsk för dig eller fan?
– Nejdå, jag har så klart kvar våningen där, men jag ville ha något på landet också. Komma bort från all jäkt och bara få andas ut och njuta av anspråkslösheten. Det känns som att tiden står stilla här.

Manne trängde sig fram genom dörröppningen och blängde på den nya grannen.

– Är du en sorts bög så är vi inte intresserade.
– Jag ville bara säga hej, och presentera mig. Jag heter Ernst-Munnar.
– Hej, sade Gnorry och smällde igen dörren.
– då fan.

De snubblade nästan över varandra när de sprang in i vardagsrummet för att genom fönstret stirra på den nya grannen när han gick tillbaka mot sitt hus.

– De var som fan. Kuk-Gerds gamla kåk.
– Jälar, att en fjollträskfjolla skulle köpat, de som är ett så fint hus.
– Kommer bygga lusthus, klä jälskapet med glitter och hänga drömfångare och vindspel över hela fan, vänta du bara. De är stockholmare de. Kommer se ut som ett bögpalats när den fan har fått hållas ett tag.
– Du Gnorry, jag tänkte just en sak. Tänk om han är polis eller nåt.
– Har du någonsin sett en sån polis Manne?
– Tänk om han är Säpo? Tänk om hela bögeriet bara är en charad? Han är ju från fjollträsk o vi vet inget om han. Tänk om han är här för oss. För verksamheten fan?

Gnorry och Manne gjorde sig var sin ny grogg och åt upp resterna av blommorna, och lite av videkvistarna. Deras humör gick i vågor. Gnorry blev ibland uppspelt och försökte slå Manne i rumpan med deras stekspade, men Manne kunde bara tycka att det var lite kul. Han kunde inte sluta oroas över den nya byfjollan, och hans eventuella dunkla agendor.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del två (2)

Golvbrädernas knarr fick Manne att vakna. Han slog upp ögonen just som Gnorrys nakna rumpa hängde en knapp decimeter från hans ansikte. Ett långt skink-hårstrå kittlade honom på kinden. Sen kom fisen innan Manne hade hunnit dra upp täcket över ansiktet.

Det blev en sån morgon då de slogs. Gnorry sprang först runt bordet och fnissade och vickade retsamt på rumpan, med sedan blev han arg när Manne kastade en groggmugg av hårdplast i ryggen på honom. Ett kort men frenetiskt utbyte av örfilar ägde rum innan Gnorry fällde Manne till marken och höll ner hans händer med knäna.

– Va ska du gö nu då fan? Va ska du gö nu då? sade han med sin mest retsamma och triumfatoriska röst.
– Jäla bögfan fan, väste Manne och han försökte knäa Gnorry i ryggen men utan framgång.

Gnorry nöp Manne i näsan.

– Va ska du gö nu då fan? Va ska du gö nu då?

Sen blev Gnorry snäll i blicken och sade:

– Ja ha gjort grogg åt dig å allt fan, å så börjar du slåss.
– Har du?
– Klart ja har fan. Slutar du slåss om ja släpper?
– Klart ja gör fan.

Gnorry släppte greppet och Manne kom upp på fötter. Han slog Gnorry löst på axeln och skrattade.

– Jäla bögfan, nästa gång är det du som åker ner.
– Jaja fan, nu tar vi en grogg.

Efter morgongroggen klädde de på sig lite för att inspektera Hyndan. Det var deras stolthet. Hyundai Santa Fe, årsmodell 2003. Ursprungligen vinröd metallic, numera candy blue. Kärringkörd ända fram till de köpte den för två år sedan. Därefter hade de tvättat och vaxat den varje vecka, klätt var sin sida med vinyl av eget val som de tyckte representerade dem, och huven med något gemensamt.

Förarsidan var Gnorrys eftersom han var den med körkort. Hans sida hade demonen från animén Death Note som var i färd att riva sönder en bok. Gnorry hade valt motivet både för att han gillade serien och tyckte att den var djup, sen var motivet fränt också. Sen att han inte gillade böcker skadade inte heller, brukade han säga. Mannes sida av bilen hade de bråkat en del om. Gnorry ville inte att någon sida av bilen skulle prydas av en My Little Pony Friendship is Magic-ponny som poserade utmanande som en 1950-tals-pinuppa, men det var Mannes sida trots allt och ett sånt motiv blev det till slut. Den gemensamma vinylen på huven var lätt att komma överens om. Monster Energy Drinks tre gröna rivmärken. Det blev inte så mycket bättre än så.

Manne skakade ut en lång fimp ur glasburken på verandan, tände och gick mot bilen. Gnorry kom efter med två fimpar i munnen. De skulle inte åka till macken för att köpa cigg och virke ännu. Det skulle de göra sen när de var lite stadigare i gasen. Nu var det bara att titta på och pyssla om Hyndan som gällde. Manne rökte upp fimpen, slängde ut den på grusvägen och tog putstrasan från sin plats i busken och började putsa sin sida. Manne såg Gnorry ta sin putstrasa ur sin buske. Plötsligt hördes ett flärpande ljud när Manne drog trasan över vinylen. Flop! Han tittade närmare. En smal ände av vinylen, änden av Twilight Sparkles svans, hade släppt från lacken och börjat rulla upp sig. Det kändes som att Manne satt i karusellen Fritt Fall. Som att allt i magen trycktes uppåt. Det sista han märkte var att groggen kom upp igen.

– Manne, Manne fan!

Rösten kom från en vagt bekant röst, men lät som den var långt bort. Sedan kom en kittling på kinden och sen fislukten. Manne öppnade ögonen.

– Manne! Jag hade inget jäla luktsalt fan, fick ta vad jag hade!

Manne kom upp på ostadiga fötter och kröp fram i gruset till bilen för att bekräfta att han hade sett rätt. Jo, en flärp av vinylen var lös. Han kände sig yr igen, men Gnorry höll i honom.

– Så ja, spy ur dig bara. Vi har mer grogg inne fan.
– Nej, den har släppt fan.
– Fan säger du fan? sade Gnorry och i sin iver att titta närmare släppte han greppet om Manne så han föll ner till liggande läge.
– Nej, vilken jäla skit fan, sade Gnorry när han såg flärpen.
– Men dra inte i den å gör den värre fan, sade Manne och kom upp på fötter igen.

– Det är nåt som inte stämmer fan.
– Ja vet, den har släppt!
– Nej, Manne, Vinyl släpper inte bara fan. Någon har gjort att den har släppt.
– Vem skulle gö nåt sånt, Kuk-Gerd var den enda ja kan tänka mig, och hon är på jäla ålderdomshem fan.
– Men det bor en ny jäl där nu fan.

De vände sig och såg mot Kuk-Gerds gamla hus. Fjollan stod där med en kratta och såg på dem. Han vinkade. De hukade sig på Mannes sida av bilen för att han inte skulle se dem.

– Han tittar för att se hur vi skulle reagera fan.
– Eller om vi skulle märka nåt. Han kanske råkade riva vinylen när han planterade något i Hyndan.
– Ett jäla mikrochipp för att se var vi åker.
– Ja visste att han var en jäla Säpo, fan.
– Ja tror du har rätt fan.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del tre (3)

Manne och Gnorry gick in för att diskutera läget utan att känna sig iakttagna av fjollan.

– Ja behöver cigg nu fan.
– Ja med fan.
– Men, med den där jälen som övervakar oss, hur kan vi köra ner på byn? Han ringer nog jäla soss-alarm direkt och säger att vi kör fulla.
– Ja det gör han garan-fucking-terat fan.
– Å ja vill ha pizza också. Och cola.
– Ja me fan.

De funderade en stund. Lösningen presenterade sig genom att det ringde i Gnorrys telefon. Han tittade på skärmen och drog i den gröna luren.

– Det är Fett-Peter, sade han till Manne, sedan till den på andra änden av telefonsamtalet:
– Tjena Peter, läget fan? Ja, ja de e som vanligt fan, ja nej, jo. Inga problem mannen, vi har hemma fan. Jo, men vi kan inte köra nu, ja förklarar sen, ja fan. Ja, ja ska höra me han, vänta.

Gnorry vände sig mot Manne.

– Kröka med Fett-Peter, Löken och Holmström? De tar me sig nå lantisbrudar också. Inte nå fotomodeller direkt men helt okej.

Manne nickade.

– Jäla bra fan. Ses, piece fan!

Han lade på.

– Problemet löst fan. De hämtar oss. Vi käkar pizza först, sen köper vi cigg, och sen åker vi hit och krökar skallen av oss fan. Det behöver vi fan.

Manne bytte t-shirt till en som var halvren och sprejade sig med lite Axe.

En kvart senare hördes bastonerna från Fett-Peters ljudanläggning närma sig. På vägen ut till bilen gillrade Gnorry en fälla på entrétrappen: en snubbellina som var knuten till en stövelknekt av brons som balanserade på balken ovanför trappen.

– Jälar fan, Malkolej Kalkin skulle vända sig i sin grav fan, sade Manne.
– Käft fan, ja vet vad ja gör. Kommer fjollan när vi är borta får han sig en jäla redig smäll fan.

Musiken vällde ut ur Fett-Peters Land Rover när Manne öppnade dörren. Manne kände igen låten: Imma Be a Raver med Yultron. Fett-Peter tillät ingen annan låt att spelas i hans bils ljudsystem. Det enda undantaget var olika remixer eller technomixar med låten.

– Whaddap boi–sssss, ropade Fett-Peter över musiken.

Samtliga utdelade gangsterhälsningar med fistbumps, fingersnärtar, knäppningar och klappningar, och så tryckte Manne och Gnorry in sig i baksätet bredvid Löken.

De stannade vid pizzerian och åt pizza först. Fett-Peter slängde i sig sin pizza och började direkt tjata om att de skulle åka tillbaka. Manne visste att det var för att han var sugen att ta kvällens första holk och tjack.

Manne stannade i bilen med Fett-Peter och Holmström när Gronny och Löken gick in på macken för att handla. Imma Be a Raver nådde sitt slut och en ny mix började spela ur högtalarna. På instrumentpanelens skärm stod det Now Playing: Imma Be a Raver X Eins Zwei Polizei Mix.

Ett äldre par satt och åt glass under parasoll på bänken bredvid bilen. De sneglade ibland mot bilen. Manne gissade att de besvärades av musiken.

– Fan vad läskigt, låter som en snut som du beskriver han, sade Holmström angående kvarterets nytillskott.
– Å inte bara de fan, gissa va som hände i morse när ja putsa Hyndan? Jäla vinylen hade släppt. Ba så där fan. Släppt! Vinyl släpper fan inte ba, inte utan att en gö nåt me’n.
– Nefyfan, sade Fett-Peter.
– Fan säger du mannen, sade Holmström.
– Ja vet fan helt jäla sjukt fan.

Holmström öppnade dörren och ropade åt Löken och Gronny som var på väg tillbaka:

– Öj kom du ihåg rizzla bror?

En av pensionärerna ryckte till så hon tappade sin glass i knät.


– Lås dörren, ropade Gnorry från köket.

Han hade fått stövelknekten i huvudet när han gick i sin egen fälla och lindrade nu bulan i pannan med is och holk.

– När kommer brudarna? sade Holmström.
– De kommer till stationen vid åtta, nio nåt sånt. Sen tar det väl en stund, vadå fem tio minuter å gå hit väl? sade Fett-Peter.
– Hit, nej mer tre kvart fan, sade Manne.
– Aha, äh de dör inte av lite motion, sade Fett-Peter och öppnade redline-påsen med tjacket han hade köpt av Gnorry och Manne.

Kanske var det på grund av stressen över den nya fjoll-grannen som de alla blev väldigt stekta väldigt snabbt. Redan första puffen ur bongen fick det att kännas som att någon lagt en varm, blöt filt över Mannes hjärna och han kände mest för att sova. En snort tjack och så stabiliserades läget lite, efter en stund kände han sig toppen.

– Happy go sucky fucky, ropade han till Gnorry.

Gnorry kastade sig upp från sin fåtölj och välte en halvfull öl från bordet.

– Va fan är mobilen fan? Ring mig! Nej där är den!

Gnorry satte sig igen.

Snart spelades Happy Go Sucky Fucky med Die Antwoord upp ur högtalarna. Manne rappade alltid Yo-Landis lines och Gnorry alltid Ninjas. Det var deras låt.


Manne som Yo-Landi:
– We live the life we love
– We love the life we live

Gnorry som Ninja:
– Fuck your rules
– Who are you to tell me
– What I can and can't do, fuck you, bitch
– You just want to be me

Manne som Yo-Landi:
– We live the life we love
– We love the life we live

Gnorry som Ninja:
– Do what I want to do, sweetheart, that's my prerogative

Båda:
– Fuck your rules
– Fuck, fuck your rules
– Fuck your rules
– Fuck, fuck your rules


– Knackar det på dörren? ropade Holmström över musiken.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del fyra (4)

Gnorry sänkte musiken och ropade:

– Kom in.
– Vi låste ju fan. Ja går och kollar, sade Manne.

Han gick och låste upp och öppnade. Det var ingen där. Men han hörde ljudet igen. Bang-bang-bang-bang-bang. Det kom från fjollans gård. Manne steg ut på trappen och kikade. Fjollan gick ner för en stege som var rest mot altanen. Runt hans midja var ett verktygsbälte i vilket en spikpistol hängde i ett hölster. Fjollan tog en plywoodskiva och gick upp för stegen igen. Manne låste dörren igen och gick tillbaka in.

– De knackade ingen, de va ba fjollan som renoverar altanen eller nåe.
– Spika han nu den jälen? Han väcker ju hela jäla kvarteret fö fan, sade Gnorry.

Holmström, Löken och Fett-Peter trängdes vid fönstret för att få en glimt av den nya grannen.

– Titta på arga snickaren vilket gullig snickarklädsel han har, sade Fett-Peter.
– Å titta på mig, jag ska slå in några spikar, men hjälp jag måste hitta ett snickarbälte som matchar färgen på snickarshortsen först!
– Jag hörde de har jättesöta snickarskor på NK!
– Rosa? De måste va de för att matcha min snickar-mascara och mina snickar-strumpbyxor, sade Löken.

De fnissade och skrockade, men Fett-Peter lade sordin på stämningen när han påpekade att spikpistolen som fjollan använde var en jättedyr, startskottsdriven proffsmodell. Det var tyst en liten stund sedan sade Löken:

– Han köpte den nog för att färgen matchade hans läppstift.

Men fnissandet hade upphört.

– Ja hämtar lite mer bärs, sade Gnorry och gick mot köket.
– Ja tror att det där fjolleriet ba är en täckmantel fan. En riktig fjolla hade haft en rosa jäla hammare, inte nå sån där maskin. De e nå jäla skumt med den där fjollan, ja fan ba vet de, sade Manne.

Gnorry kom tillbaka med en famn milleniumburkar och delade ut till de närvarande. Manne kände inte för mer öl just nu men han tog en ändå.

– Penna? Har du en penna? Jag behöver en penna, sade Löken till ingen särskild och började rota runt bland bråten på vardagsrumsbordet.
– Nu är han på väg nånstans, sade Fett-Peter och Manne sneglade ut och såg fjollan backa ut ur sitt garage.
– En tjuetta, fyfan, muttrade Holmström när bilen passerade utanför fönstret.
– Ja ha nästan lust å kika på hans gård lite, se om ja se nåt skumt, sade Gnorry.
– Vi borde gö’t, sade Löken som just hade hittat en Bic-penna under en McDonaldspåse.
– Ja för fan, mannen, instämde Holmström.

Manne hade en dålig känsla i magen. Allt som hade hänt: den släppta vinylen, den nya fjoll-grannen, och att han eventuellt var säpo; allt kändes som pusselbitar vars helhetsbild han ännu inte kunde se. Risken fanns att det var ett stort misstag att smyga på fjollan. Kanske var det precis det han hade räknat med. Det kändes som att fjollan var ett steg framför Gnorry och Manne, och att det här bara var en fälla.

– Ja vet inte fan, sade Manne.
– Ha du mens eller, sade Fett-Peter.
– ‘Ja vet inte. Ja har grus i snippan’, härmade Löken, och han högg hål i sin ölburk med pennan och satte munnen över hålet. Han öppnade därefter burkens traditionella öppning och turbodrack upp dess innehåll.
– Kom igen, va inte så jäla bög fan, sade Gnorry.
– Han har ju åkt iväg, de e ingen fara.

Det blev ingen diskussion, utan det bestämdes helt enkelt att de skulle gå upp och snoka på fjollans gård.

– Hur länge har han bott här? sade Fett-Peter när de gick över det låga staketet upp på fjollans gård.

Varken Manne eller Gnorry kunde svara exakt. Men de var överens om att han definitivt, eller åtminstone antagligen, inte hade bott där i höstas, för då hade de för sig att de hade sett Kuk-Gerd hämta posten.

– Så ja vet inte, nåra månader, kanske ett halvår, sade Gnorry.
– Inte mer, sade Manne.
– Nej, fan inte mer än så.

– Bögiga blommor i fönstret har han i alla fall, sade Fett-Peter.
– Vi kollar baksidan å altanen fan, sade Gnorry.
– Va kallar man en hora me låg kreditvärdighet, sade Löken apropå ingenting.
– Manne, sade Gnorry och skrattade.
– Jäla bög, fan, sade Manne och slog Gnorry löst på axeln.
– Nej, en konk-kubin, sade Löken och började fnissa.
– En konk-vadå?
– Vafan är de där? sade Gnorry och pekade på en kabel som hängde från ett stängt fönster, i änden var något av metall.
– Är det en jäla mikrofon, fan? viskade Manne.

Löken skrattade.

– Lugn i snippan fan, de e en givare te en digital väderstation. Apropå de, vad kallar man en klok väderstation?
– Va fan säger du nu, e de en ny jäla ordvits? sade Gnorry och fortsatte mot mörkret på baksidan.
– Gradvis, sade Löken och fnissade igen.
– Buuu, sade Fett-Peter.
– Had ja en jäla rutten tomat me mig, sade Manne.

– Kolla på fan, sade Gnorry och öppnade spikpistolens hard case som stod bredvid trappen till altanen.
– Få se, sade Fett-Peter och vred spikpistolen ur händerna på Gnorry.
– Fan ja tittade, jäla tarva bög, sade Gnorry, men han gjorde ingen ansats att ta tillbaka den.
– Dörren in i huset verkar öppen fan, sade Holmström uppifrån altanen.
– Kom igen, sade Gnorry.
– Ja vet inte, vi borde inte, sade Manne.
– Försikti me den, sade Löken till Fett-Peter som höll på och siktade runt med spikpistolen.
– Rädd elle? sade Fett-Peter och siktade på Löken.
– Men ge dig fan.
– Kom igen, vi går in, sade Gnorry och gick upp för trappen.
– Lugn, sade Fett-Peter och satte spikpistolen mot sitt knä.
– De har säkerhetss–

En öronbedövande knall och ett svagt blixtljus från spikpistolen, och sen stod de förstenade en stund, i tystnad och tittade på varandra. Sedan kom skriet från Fett-Peter.

– Vafan gjorde du, skrek Holmström och trängde sig förbi Gnorry.
– Han sköt sig i knäet, sade Manne.
– Ne gjorde han, sade Gnorry sarkastiskt.
– Få se.
– Ta ut den mannen, ta ut den, ta ut den, sade Fett-Peter.
– Vafan ja sa ju åt dig för fan jävla idiot, sade Löken.
– Jodå mannen, den sitter fast ordentligt, sade Holmström.
– Vi behöver riktigt ljus. Kan du gå?

Fett-Peter svarade inte utan skrek bara.

– De e för långt att ta tillbaka honom till huset, vi får gå in här, sade Holmström.

De bar upp honom för altanens trappa.

– Nej nej, sade Holmström och motade bort Gnorry som just skulle slå fönstret till den låsta altandörren med knytnäven.
– Vi vill inte ha fler skadade nu, sade han och ställde sig med ryggen mot fönstret och slog med armbågen. Ett gällt klirr. Det blev ett avlångt hål i fönsterglaset. Sedan började även han att skrika och springa i cirklar och hålla sig om armbågen. Det föll stora droppar blod på altangolvet.

– Nej nu jävlar, sade Gnorry och tog en av utestolarna och slängde mot fönstret, men den lätta plaststolen träffade istället väggen och ett ben flög av.

– Tillbaka te huset fan, sade Manne.
– Kom igen, vi kan inte stå här å snacka för i helvete, sa Fett-Peter. Manne och Löken höll i honom på vardera sida.
– Ja, kom igen, sade Gnorry.
– Kan du gå?

Holmström stannade sitt cirklande. Verkade överväga svaret på frågan i ett ögonblick.

– Ja, ja tror ja klara’t.
– Ja tror vi behöver köra’n te akuten fan, sade Manne när kom ut på grusvägen.
– Spik i knä fan, de e inte bra.
– Nej, nej, ingen jävla akut, sade Fett-Peter.
– Ja tror ja skar mig ordentligt, sade Holmström.
– Du får snart plåster, lugn. Vi har hemma, tror jag, sade Gnorry.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del fem (5)

– Men vadå under bordet jäla konk-kubin?
– Nej, inte bordet, under va hetere, fan jag gör det, sade Manne och tände i taket och gick in och börja lyfta undan bråte i allrummet. Till sist under strykbrädan utan ben hittade han den, den gröna plastlådan med ett vitt kors.

De skyndade tillbaka in i vardagsrummet där Löken höll på och försökte övertala Fett-Peter att få dra ut spiken med en tång. De hade kommit fram till att de borde stoppa Holmströms blödning först, för även om Fett-Peters skada verkade värre så verkade Holmström må sämst, och han blödde en hel del.

– Du är för full mannen, jag vill att nån av grabbarna gör det istället, sade Fett-Peter.

Holmström satt i en av fåtöljerna och var vit i ansiktet. Han hade halvslutna ögon och sade ingenting men gnydde ibland. Manne lade märke till att fåtöljens ena sida var blöt av blod och att det hade runnit ner på golvet.

Det ringde i Fett-Peters telefon, men han tittade på den och stängde av ljudet.

– Nu ska du få lite plåster Holmström, fan, sade Manne och öppnade plastlådan.

Det fanns bara såna där små, fyrkantiga skavsårsplåster kvar.

– Ta av tröjan, sade Gnorry.

Holmström lutade sig framåt och sträckte ut ena armen och lyfte den skadade armen försiktigt halvvägs upp och stönade. Gnorry och Manne hjälptes åt att ta av honom tröjan. Den plaskade tungt ner i golvet när Manne släppte den bredvid fåtöljen. Han satte sig på huk bredvid och kikade på såret.

– Lyft lite fan, sade han, och när Holmström lyfte lite på armen så Manne kunde se såret ryggade han tillbaka.

– Nej fyfan, nej, nej, sade han och reste sig och gick några steg bort från den skadade.
– Nej.

– Vadå är det så jäla djupt? sade Gnorry och puttade undan Löken som också försökte kolla.

Gnorry satte sig på huk, lyfte Holmströms arm, och han reste sig utan att säga något.

– Ledsen bror, du måste till akuten fan.

Löken skyndade sig att kolla han också.

– Herre jävlar, det var det värsta jag har sett fanimig! Man ser senor, ben och hela fan! Och här trodde vi att Perra var värst med sin spik.

– Va? sade Holmström med pipig röst, sedan:
– Jag fryser.

– Vem ska kö? sade Manne.
– Inte du, sade Gnorry och pekade på Löken innan han hade hunnit processa frågan.
– Vafan då för?
– Känner nån nån som inte är allt fö rak? sade Gnorry.
– Leffe, ring Leffe, sade Fett-Peter.

– Inget svar fan, sade Gnorry efter en stund och lade på.

– Neger-Jens på mitt jobb, han är muslim å super inte, sade Löken.

– Ä inte ni ovänner me varann? sade Manne.

– Jamen inte fan vet väl ja då, kom på nåt själv då.

– Vi kan väl fråga han fan, sade Gnorry.

Manne såg att både Gnorry och Fett-Peter också skruvade obekvämt på sig när Löken ringde. Trots det akuta läget var det omöjligt att inte känna sekundärskam över Lökens samtal. Hans kollega hade inte riktigt vetat vem han var först och när han väl verkade förstå det tycktes han ha blivit misstänksam över Lökens avsikter. Men till sist efter en lång stunds outhärdligt tjat:

– Han kommer fan. Vilken jävla klippa. Nu ä de slut me Neger-Jens, numera döper ja om honom till Black-Rock, sade Löken.
– Eller Black Beauty.
– Vafför inte ba Jens, som han heter? sade Manne.
– Vill du byta namn till PK-Manne, för de e så du byter namn till PK-Manne, sade Löken.
– Nej, fan, KK-Manne, sade Gnorry.
– Han e en konk-kubin.

Manne tog moppen och började svabba lite blod från golvet, men det verkade bara gnida ut blodet snarare än torka upp det. Sedan slog det honom:

– Dina fingeravtryck är över hela jäla spikpistolen fan, å Holmström blödde ju över hela fan, fullt me bevismatrial att sätta dit oss me.
– Å kommer snuten hit och tar en titt, sade Gnorry. Han behövde ju inte säga fortsättningen eftersom Manne förstod väl vad det skulle innebära.

De visste ett och annat om forensik efter att ha sett många tv-serier och filmer om brottsutredare, och de visste att de behövde förstöra DNA:t i blodet och lösa upp fingeravtrycken. De letade på lämpliga hjälpmedel för uppgiften: Manne hittade en flaska klorin och Gnorry fann en flaska raklödder i badrummet och en flaska ketchup i kylen.

– De e för å lura polisen, sade Gnorry när han såg Mannes skeptiska blick. Han fortsatte:
– De kommer och ser en rö pöl å ba ‘oj blod’, å så testar de de å ba ‘nehe de va tomat-DNA’.

Manne försökte ta staketet i ett hopp men slog i foten och landade med ansiktet på gräsmattan. Gnorry steg över staketet och gick förbi Manne.

– Hörru din konk-kubin, du få vila sen fan.

Gnorry gick upp på altanen och började spruta ketchup, så Manne fokuserade på spikpistolen som låg i gräset. Efter en stund lyckades han begripa sig på barnsäkringen på klorinflaskan och få loss locket, och sedan hällde han klorin över den. Han vände den med foten och hällde klorin på andra sidan också. Sedan mindes han plastlådan i vilken den hade förvarats när de hittade den. Det var mörkt och han kunde inte se den där han trodde att den skulle ligga. Uppe på altanen hördes nu ett fräsande och Manne förstod att Gnorry nu hade gått över till raklöddret.

– Psst, fan, var la ni plastlådan? sade Manne.
– Ja, venne, fan, dä nere nånstans.

Den borde ligga precis bredvid trappen, men den fanns ingenstans. Manne tog upp mobilen och tände ficklampan och såg sig omkring. Det var bara spikpistolen och klorinflaskan på gräsmattan, ingen hard case. Gnorry hade ju öppnat lådan och tagit ur spikpistolen, och alltså lämnat fingeravtryck. De kunde inte lämna den. Men där den borde ligga låg den inte. Manne kände paniken stiga. Hade någon, fjollan, hämtat den redan för att säkra bevis? Satt någon i detta nu och betraktade dem, hur de försökte undanröja bevis?

– Fan Gnorry, ja hittaren fan inte, sade Manne.
– Kika under, kanske sparkade den, sade Gnorry.

Manne satte foten i rabatten bredvid altanen och tryckte undan en buskig stam med foten, den knakade och lade sig, men bakom den glimrade blå plast. Han hukade sig och drog fram den. Det var spikpistolens låda. När han gick ut på gräsmattan för att hämta klorinet kom det hårda knastret av bildäck på grusväg och två starka strålkastare skymtade mellan träden. Det såg först ut som att bilen stannade utanför Manne och Gnorrys hus, men sedan fortsatte den.

– Han kommer tillbaka fan, viskade han högt till Gnorry.

Manne sprang och hämtade klorinflaskan som stod bredvid spikpistolen, och när han sprang tillbaka såg han Gnorry komma springande på altanen, och sedan bara försvinna. Ögonblicket efter kom en dunk, och ett stön.

– Gick de bra fan?
– Jäla halt fan, mumlade Gnorry från andra sidan altanens staket.

Manne skvätte klorin över lådan och sprang upp för trappen och såg att Gnorry hade kommit upp på fötter. Hans hela ena sida var täckt med blod, ketchup och raklödder.

– Kom igen fan.

De gömde sig bakom soptunnorna medan bilen passerade. Den svängde upp på gården och körde in i garaget.

– Nu, viskade Gnorry och de sprang ut på grusvägen och över till deras hus.

De slet upp dörren och skyndade sig in. Fyra tjejer Manne aldrig hade sett stod i hallen. De ryggade tillbaka och såg lite skrämda ut.

– Vilka fan e ni, väste Gnorry och han drog handen över ansiktet för att få raklödder ur ögonen.

– Vi är kompisar till Peter, han sa att vi kunde komma, sade den kortaste av dem.
– Vad har hänt med Peter och Johan? sade tjejen som hade svart skinnjacka. Hon höll i sin mobil och verkade hålla på att ringa.
– Där e ju grabbarna grus, sade Löken. Han hickade och fortsatte:
– Förklara för brudarna att allt är okej, de behöver inte ringa ambulans för han negern hämtar grabbarna.
– Ja, öh, ja jo så ere, mumlade Gnorry.
– Kom in och slappna av, va inte så jävla nervösa. Vi har öl, vi har holk, vi har sprit, å vi har–

Löken gjorde en klumpig snort-gest.

– om ni är duktiga flickor.

– Ignorera han, han e apkalas, sade Gnorry.

– O ja e ledsen de bli ju inte så mycke fest nu, för grabbarna gjorde illa sig, fortsatte han.
– Men vad hände, bråkade ni? sade tjejen med svart skinnjacka.

Och frågan gnagde Manne. Ja, vad hände? Vad skulle de säga om snuten frågade. Hur skulle de förklara att Holmström hade ett djupt skärsår i armbågen och Fett-Peter hade en spik i knät? Manne improviserade:

– De va så jäla sjukt att man inte tror de va sant, Holmström halka och fick armbågen i fönstret så de gick sönder, å sen när vi skulle lagat med å spika en skiva på håle så ramla Fett-Peter å föll precis på spiken me knät och tjoff så satt den i knät.

Tjejen med den svarta skinnjackan såg på Manne med smalnade ögon och nickade långsamt, och hon sade:

– Okej?

Manne tänkte att hon var väldigt lättlurad som gick på en sån galen lögn. Gnorry trängde sig förbi tjejerna och råkade smeta raklödder på den kortaste av dem, som inte lyckades backa undan i den trånga hallen.

– Ja, så var de. Fy fan ni anar inte vilken galen kväll de va asså, sade Manne.

– Vi vill bara att de kommer till akuten nu, sade den rödhåriga tjejen som stod längst bak.

– Han den andra killen har förlorat mycket blod, fortsatte hon.

Alla hoppade till av ljudet av krossat fönsterglas från vardagsrummet.

– Ingen fara, ropade Gnorry.

– Nej, det här e för sjukt. Flytta på dig, sade tjejen med den svarta skinnjackan åt Manne och han flyttade sig så gott det gick.

Hon tryckte upp ytterdörren och den tog emot något utanför. Det hördes röster där ute och så öppnades dörren helt. Två poliser stod på trappen. På grusvägen en polisbil, och en röd Toyota bredvid vilken det stod en främmande kille som såg ut att vara pakistanier. Han såg ängslig och otålig ut med telefonen mot örat.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del sex (6)


Mannes puls gick upp så mycket att han knappt hörde vad polisen sade, bara enstaka fraser om att de visste om att de hade härjat på grannens gård, något om anmälan, att en inte hade gjorts eller hade gjorts, att de visste att någon var skadad, något om en väldigt välvillig granne och något om övervakningskamera. Manne uppfattade att polisen flera gånger sade åt tjejen med den svarta skinnjackan att sluta tjata på skjuts. Gnorry dök upp bredvid Manne och lade armen över hans axel. Bruset i öronen tonades ner något.

– Vi har två skadade mannar, konstapeln, sade Gnorry innan polismannen hade talat färdigt.

Polismannen och poliskvinnan följde med in i vardagsrummet och Gnorry gick före och pekade på moppen som låg på golvet bland glassplitter under altanfönstret, och började förklara hur olyckan ‘hade gått till’, men när poliserna såg Holmström tappade de tålamodet och sade åt Gnorry att backa och vara tyst. Polismannen frågade Holmström om legitimation och poliskvinnan kallade i sin radio att förbereda akuten i stan på en stickskada med behov av blod. De båda poliserna lyfte Holmström under var sin axel och började bära ut honom. Fett-Peter frågade om de skulle ta med honom också. Poliskvinnan suckade och såg mot Gnorry, Manne, den korta och den rödhåriga tjejen som hade hängt kvar.

– Kan ni hjälpa ut honom? Vi måste åka in på en gång.

Manne lyfte Fett-Peters spik-knä, Gnorry hans ena axel, och de två tjejerna tog det andra knät och den andra axeln. Fett-Peter gnydde och vred sig så de nästan tappade honom när de kom ut på trappen. Löken gick efter och gav råd på hur de skulle bära. När de nästan var framme vid polisbilen fick Löken syn på killen vid Toyotan.

– Black Beauty, mannen, myten, legenden! Fan bra gjort att du ställde upp, behövdes ju inte nu när bängen dök upp fan, ja du ser, men jävla stabilt av dig.

Killen skakade på huvudet och satte sig i sin Toyota och åkte iväg med en rivstart.

– Vänta, ropade tjejen med svarta skinnjackan, men killen hade redan åkt.

De placerade Fett-Peter bredvid Holmström i polisbilens baksäte och fick på honom bälte.

Polismannen satte sig i bilen, stängde dörren och sade något i radion. Poliskvinnan dröjde kvar med handen på dörren.

– Hade vi inte haft bråttom hade jag haft en hel del att säga till er.

Hon satte sig i förarsätet och smällde igen dörren och så slogs blåljusen på och polisbilen åkte iväg så gruset sprutade på Mannes smalben.

– Gnorry, vafan betyde de här ejenkligen, fan? sade Manne.
– Komme de tillbaks fö å ta oss sen eller?

– Ja vet inte fan Manne, ja tror inte det, sade Gnorry.
– De sa att grannen inte gjorde anmälan, lyssnade du inte? sade tjejen med svarta skinnjackan.
– Sa de? Vaffan gjorde han inte de för?
– Varför sköt han sig me spikpistol? sade tjejen med svarta skinnjackan.

Ingen visste svaret på frågan och de församlade enades om att det bara var ett av många mysterier som kvällen hade levererat, men att en än mer svårbegriplig gåta var varför fjoll-grannen inte hade anmält dem. Tjejen med svarta skinnjackan och den rödhåriga berättade att poliserna hade sagt att fjoll-grannen hade ringt polisen efter att ha sett dem härja på hans gård och skada sig med hans byggverktyg. Att han bara ringde för att han var orolig över deras hälsa.

– Fan va bussig granne, som inte anmälde er när ni paja hans fönster.
– Övervakningskamera på tomten, ja tror han döljer nåt, sade Gnorry.

Gnorry och Manne i Fyfåla får en ny granne

Del sju (7)


På något vis började ändå en feststämning att infinna sig igen, men alla hängde kvar på framsidan av gården istället för att gå in. Det luktade så otrevligt i vardagsrummet av allt blod. Löken hämtade öl och bongen, och Manne och två av tjejerna, den med den svarta skinnjackan som visade sig heta Jenny, men kallades Jenka, och den korta som hette Mari men kallades Kissie, hämtade stolar från altanen. Gnorry och de andra två tjejerna, Tessan och Petra, bar fram ett litet bord och en kolgrill.

Röken från grillen glittrade i den sista av solen som fortfarande nådde trädtopparna. Bongen gjorde ett varv och de flesta hostade när de skickade den vidare. Tessan och Petra satt nära Gnorry, och de tog mycket på honom och rättade ofta till sitt hår och skrattade åt varje skämt han sade. Jenka och Kissie pratade om vilka som var bra på att tatuera i stan, och Jenka nämnde sen någon hon visste var duktig på att göra vinyl med originaldesign. Hon armbågade Manne löst.

– Vem gjorde er vinyl?

Tessan bjöd Gnorry på sin cider, genom att låta honom dricka ur burken medan hon höll i den, hon fortsatte att hälla efter att han gestikulerade att det räckte och det spillde på hans haka och ner på hans hoodie. Hon skrattade och började hjälpa honom att torka sig.

– Hallå, jorden till, eh Manne? Vem gjorde er vinyl?
– Öh, jo, de var de dära vi stora Ica, fan hete de nu igen, sade Manne, som av någon anledning hade väldigt svårt att koncentrera sig eller komma ihåg namnet på firman.
– Jaha, ja tror ja vet vilken du mena, sade Jenka.

– De e ett fint hus ni har, sade Kissie och skickade vidare bongen till Löken som satt i gräset bredvid hennes stol.
– Har ni bott här länge?
– Ne fan, ett tag ba, sade Manne.

Tessan torkade Gnorrys haka med mudden på sin tröjärm.

– Så vad är grejen med er två? Är ni– Du vet? sade Jenka.
– Ja fatta inte va du menar fan, sade Manne.
– Ni bor ihop, liksom. Jag tänker, är ni ihop?
– Va? Som bögar? sade Manne.
– De e inget fel, min mormors granne är gay, sade Jenka och höll upp händerna.
– Å jag följer massa som e gay på snap, sade Kissie.
– Man måste väl inte va bög fö man delar hus, sade Manne som märkte halvvägs genom meningen att han hade höjt rösten.
– Löken, fan, sade Manne och pekade på Löken som vred upp huvudet och såg tillbaka på Manne med vindögd blick.
– Du å Holmström, bo inte ni i samma lägenhet eller nåe?
– Ne fan bror, de va länge sen, sade Löken och rapade.
– Vi dela lägga på gymnasiet, fan vilke råtthål de var, oj oj oj.

– Va står de, ‘dal’? sade Jenka och lutade sig ner mot Mannes knän.

Det tog Manne ett ögonblick att förstå att hon syftade på hans knogtatuering.

– Ne du tjejen, sade han och höll upp sina knutna nävar intill varandra.

– Hy-un, dai, Hyundai?
– Japp, bästa bilmärke, enlit mig i alla fall.
– Nej, Hyundai? sade Jenka.
– Aldri vart så seriös i mitt liv fan. Bästa märke, sade Manne och tog emot bongen och skickade den direkt vidare till Kissie.
– Så om du fick välja vilken bil du ville, sade Kissie och fångade tändaren som Jenka kastade.
– Santa Cruz, ba nyare årsmodell kanske.

Kissie drog ett djupt bloss ur bongen, blåste ut röken och började säga något, men avbröts av en hostattack. Jenka lutade sig fram.

– Inge Ferrari, eller Merca eller nåt sånt, utan du vill ha en glorifierad riskokare?
– De kan du ge dig fan på, sade Manne.

Kissie hostade färdigt, tog en mun cider och sköljde munnen och spottade ut i gräset.

– Var å en har sitt kors å bära. En hy-hun-dai kan va ett fint kors, å bära, sade hon och såg på en punkt mellan Manne och Kissie med ett låtsat allvarligt ansiktsuttryck.
– Me va ha ni fö favorit då? sade Manne.
– Saab! tjöt Kissie alldeles för nära Mannes öra.
– Me de finns ju int–
– Schh, nej, sade Jenka och satte upp ett varnande pekfinger.
– Me de–
– Schh, sade hon igen.

– Nie tre for the win, sade Kissie.
– De e egentligen nie fem som e bäst, men säg de inte till henne, låtsasviskade Jenka.

Manne hörde ett ljud som fick det att isa sig i ådrorna. Det där själlösa däckknastret av en bil utan förbränningsmotor som färdades på grus. Han hade knappt lagt märke till det innan han hörde en dörr öppnas och stängas, alldeles nära, på gruset bredvid gården. Det var fjollgrannen som hade stannat med sin Volvo och nu klev över den låga busken och kom gående.

– Nej men tjena pojkar, och tjejer, sade han.

– Hej, sade Petra tyst, men ingen annan sade något.

Fjollgrannen ställde sig mellan Manne och Jenka med handen på vardera ryggstöd, lite för nära så de båda justerade sig för att inte nudda honom.

– Jag ville bara stanna och höra så allt löste sig.

Manne harklade sig och rätade sig lite i stolen.

– Jo, fan. Polisen kom förbi å så.

– Ja, ni vet jag var på Byggmax och gick och kollade i mobilen för att se vilken sorts vinkeljärn det var jag skulle köpa när en alert i HomeSafe dök upp. Jag kollade kamerorna och såg er, på min gård, hålla på och leka med min spikpistol.

– Förlåt fan, de va inte meningen, sade Manne.
– Nej, säg inte förlåt, sade fjollgrannen.
– Vadårå?
– Det var det bästa jag har sett min vän, sade fjollgrannen.
– Va?
– När han sköt sig i knät! Jag höll på att skita på mig. Jag skrattade så jag fick sätta mig på huk. Personalen trodde att jag hade fått en stroke. Och sen fönstret, mmm.

Fjollgrannen gjorde en kock-kyss i luften.

– Holmlund kunde ha dött, de inget å skratta åt, sade Jenka.

– Jag vet, jag vet, sade fjollgrannen och verkade varva ner något.
– Det var ju därför jag bad polisen att bara se till att ni var okej, och inte ta in er för skadegörelse.

Det var tyst. Manne märkte att alla andra också såg ner i marken. Löken satt och vinglade med huvudet i riktning mot huset. Fjollgrannen drog ett djupt, ljudligt andetag.

– Mmm, grill och jazztobak. Blir inte bättre. Nåväl, jag ska återgå till mitt. Bäst att lappa igen fönstret så myggen inte kommer in.

Manne såg på fjollgrannen som gick tillbaka mot sin bil, och han tänkte att det var märkligt att han inte hade kommenterat Manne och Gnorrys försök att rensa spåren. Kanske hade han kört och pratat med polisen när de notiserna dök upp i telefonen. Kanske skulle raklöddret, klorinet och ketchupen komma som en överraskning för honom.

Fjollgrannen vinkade innan han satte sig. När han stängde dörren och körde iväg var det som att alla vågade röra sig igen.

– Blä, mumlade Löken.

Både Kissie och Jenka lutade sig fram. Kissie viskade:

– Vilket jävla creep.
– Rena rama American Psycho, sade Jenka.
– Ja ha ju sagt de hela tiden, de e nå fel på den fan, sade Manne.

Världen ruttnar och Gnorry och Manne i Fyfåla förlorar Hyndan

Del –


Manne stod på gården. Det sviktade svampigt under hans fötter och en vattnig, varig vätska trängde genom markens porer runt hans steg. Han och Gnorry hade ägnat förmiddagen åt att förstå varför huset hade börjat luta. De hade hämtat vattenpass från garaget, men dess kött hade ätits ut från insidan av nån sorts bakterieinfektion, och bestod bara av ett slappt, ihåligt skal av segt skinn, och var nu odugligt för uppgiften. Istället ställde de sig och försökte med ögonmått jämföra fönsterblecket mot horisonten som öppnat sig bortom den kollapsade skogen. De såg klart och tydligt att huset hade börjat dippa åt söder. På gården blev det ännu mer tydligt. Huset hade sjunkit ner nästan två decimeter på ena sidan.
Det ska inte vara så här, sade Gnorry.
Träden ha fallet, sade Manne.
Ja, tacka fan för det när allt är helt jäla sjukt fan, sade Gnorry.
Hur kan de ba falla fan, de är ju av trä fan.
Det finns ett hjärta nånstans, de e ju de som håller dem uppe med ett flöde och blotryck. Men det är sjukt, de ser du ju, sade Gnorry och flyttade kroppsvikten från ena foten till den andra och blod och var pressades upp genom markens inflammerade porer.
Manne mindes Hyndan och sprang mot framsidan. Han sprang för fort och tappade greppet om marken och han fastnade svävande i luften. Han fick snurra framlänges och gripa tag i ett hårstrå och sedan dra sig fram i markens hårstrån. Han kom runt hörnet och förbi busken till Hyndan. Den tittade på honom och gnällde plågat. Den hade tappat fästet om marken och hängde redan ett par meter ovanför marken. Det rann blod och var ur dess mun.
Hyndan, håll ut fan, ropade Manne.
Va fan ska vi göra fan, sade Manne till Gnorry.
Låt henne inte sväva iväg.
De drog sig ut på parkeringen. Manne tog ett försiktigt tag om hyndans ena ben och Gnorry lade armen om hennes rygg. Hyndan fortsatte att stiga.
Det hjälper inte, hon väger för lite, ropade Gnorry och precis då tappade han greppet och föll ner i marken. Snart tappade Manne också taget och föll ner. Han fastnade ända upp till knäna i den svampiga marken.
Hyndan, nej!
Manne försökte dra sig upp men vävnaden runt honom var för rutten. Allt kollapsade. Hyndan var nu för högt för att nå ens om Manne inte hade suttit fast.
Det var nära middag och på himlen roterade månen och solen runt varandra i zenit-oscillationen. Hyndan tjöt efter hjälp medan hon sakta gled bort i det flimrande mån- och solskenet. Manne satte handen mot kinden för att torka en tår men smetade det istället bara det härskna blodet i sitt ansikte.

Skobi do och fyrvaktarmysteriet
Del 1

Den elektriska ringklockan knorrade från arbetsrummet. Mannen lade ifrån sig sin korsordstidning och penna. Radarskärmen visade en pytteliten prick. Mannen monterade loss kikaren från stativet, gick till tamburmajoren och lirkade loss sin spökdräkt. Väl klädd som spöke låste han upp dörren till vinddäcket och klev ut.

I sydost var en liten båt på väg mot ön.

–Men åhh, muttrade han.

*

– Ahhh, vi kommer ju aldri fram. Syran kommer slå snart medan vi är mitt ute på havet, sade Freddy.
– Enligt mina beräkningar ska vi bara ha två sjömil kvar. Vi borde se det till höger snart, sade Selma.
– Arf? sade Skobi.
– Be-räkningar Skoobs, inte räkor, sade hon och kliade Skobi bakom örat.
– Han får inte äta räkor längre, sade Tjägy.
– Arf, sade Skobi och sänkte öronen.
– Har ni sett i dokumentärer om vulkaner när det bara forsar upp ziljoner ton aska upp i himlen som sen ba faller över allting? sade Tjägy.
– Du menar pyroklastiskt flöde, sade Selma och rättade till sina glasögon.
– Ja, fast mer ett anal-klastiskt flöde. Ja ba ‘zoinks, bajs ända upp till takfläkten’.
– Arf, sade Skobi och kröp skamfullt ihop.
– Han kunde ju inte rå för det, hans mage klarar ju inte räkor, stackarn, sade Daffne och kliade Skobi.
– Hur långt är en sjömil? sade Freddy.
– Jag vet inte, sade Selma.
– Men vaffan, du sade ju– sade Freddy men han avbröts av att Skobi började skälla.
– Arf! Arf! Arf!
– Va äre Skoobs, sade Tjägy.
– Känner du lukten av land?

Skobi viftade på svansen och ställde sig med framtassarna mot relingen.

– Jag ser ön, titta, ett fyrtorn, sade Freddy.
– Är det rätt ö, de skulle väl inte va nåt fyrtorn? sade Daffne och vände sig mot Selma.
– Korrekt, det ska inte vara något fyrtorn. Vi är, hmm låt se.

Selma drog fingrarna fram och tillbaka över skärmen på sin mobiltelefon och alla väntade tyst,

– Här, sade hon och pekade på en liten grön prick på skärmen.
– Är vi långt off? sade Freddy.
– Definiera långt, sade Selma.
– Men sluta vara sån autist, svara ba på frågan, sade Daffne.
– Vi kommer inte att nå fram till havsrejvet med mängden bränsle vi har i tanken, om det besvarar din fråga, sade Selma och rättade till glasögonen.

– Arf? sade Skobi.

Selma böjde sig ner och såg på Skobi.

– Det stämmer. Vi har inget val. Vi måste gå i land här, och försöka hitta mer bensin.
– Var är här då? sade Freddy.
– Det står inget namn på ön på Google Maps, sade Selma.
– Men det finns bebyggelse, sade Freddy.
– Ja ser ett fyrtorn, sade Tjägy som just kom upp tillbaka på däck med en stor inplastad räksmörgås.
– Vi ser alla ett fyrtorn, sade Daffne och hoppade i land på bryggan och började förtöja båten.

– Jaja, sade Tjägy och drog plasten av sin smörgås.

Han fattade smörgåsen med båda händerna, nästan ritualistiskt och förde den med slutna ögon mot den gapande munnen. Snabb som en blixt for den långa, gängliga hunden från andra änden av båten upp och avlägsnade smörgåsen från hans händer, och Tjägys tänder klickade stumt när de bet ihop i tomrum. Skobi svalde smörgåsen med två tuggor och viftade glatt på svansen. Tjägy öppnade ögonen och såg på sina tomma händer.

– Jag bad om lättdressing, men det här är ju löjligt, sade han.

Han hörde ett ihåligt brusande skratt från himlen.

– Zoinks! Syran har slagit redan.

– Kom igen, vi tittar vid fyrtornet först om det finns bensin, sade Daffne och började gå.

Skobi do och fyrvaktarmysteriet
Del 2

Båten gled iväg när Tjägy skulle stiga i land och han blev stående med en fot på bryggan och en på båten, med tyngdpunkten precis mitt emellan.

– Och du Tjägy, ropade Daphne över axeln.

– Va?

– Om vi hittar bensin så ska vi ha den till motorn. Inget boffande, okej?

– Varför säger du inte– Oj! sade Tjägy och vinglade till innan han återfick balansen.
– Va? ropade Daphne.
– Varför säger du bara till mig, varför säger du inte till brillormen och Freddy att inte boffa bensinen också?
– Gissa två gånger. Kom igen nu.
– Jaja, men jag boffar inte, ropade Tjägy tillbaka.

– Hruah?

Skobi såg tillbaka på honom från bryggan med öronen höjda.

– Schh, Skobi. Det var bara en liten stärkare, det betyder inte att jag är en boffare.

– Hruueh.

– Nej du Skobi, bara nej, så e de inte. En boffare måste ha hela tiden. Jag kör lite då och då bara. Sluta tjata nu och hjälp mig i land.

Skobi tog några steg fram till Tjägys fot och boppade hans smalben med huvudet så Tjägy föll i vattnet.

Tjägy drog sig upp på den slemmiga bryggan. Han hörde ännu en gång skrattet eka från den mörka himlen. Han vände huvudet horisontellt för att hälla ur vattnet som fanns i örongången, av någon anledning. Han skakade på huvudet så vattnet i håret flög iväg och hans hår puffade upp som ett popcorn. När han hade hällt vattnet ur sina skor blängde han på Skobi. Skobi ställde sig på bakbenen och gjorde en “jag vet inte, det var inte mitt fel”-gest med axlarna och tassflatorna. Skrattet mullrade igen.

– Gah, fan. Jag orkar inte, kom igen Skobi, vi drar och letar bensin, sade Tjägy.

Tjägy är ett bra namn.

Tack, det var snällt skrivet!