Den osminkade bilden av semester med barn

Vi odlar både kronärtskocka och olika pumpor och melon också. Avokado har jag inte hört att man kan odla i Sverige.

Jag förstår att du raljerar. Men man kan leva ett familjeliv med barn utan att tycka att det är särkilt jobbigt. Man kan odla, vara ute mycket, pyssla och tycka om att laga mat och baka.

Jag har avstått från mycket för att kunna leva det här livet.

Kan man?

Det måste vara i ett annat land då där det är mer accepterat med barnskötare/nannys 24/7?

-Barn/ungar gör sig bäst på håll, långt håll!

Grabben har inte så torsk på att sitta framför skärmen, vilket han får göra om det regnar. Han är mer inne på att bygga med Lego, vilket är kul för då kan vi leka tillsammans. Annars försöker jag intressera mig för vad han gillar. Minecraft är inte så dumt lite som digitalt Lego. Dottern är det svårare med där är det mycket YouTube och skit jag för mitt liv jag inte ens kan låsas vara intresserad av. Skiner solen så kan de glömma att sitta framför skärmen. Då får det snällt vara ute och leka, är det svårstartade brukar vi dra och bada eller dra till skogs och bygga en koja. Har nog tur som är ungefär lika barnslig som en 7åring ...på gott och ont.

Det enda lite jobbiga är att maken har två tjänster och mer eller mindre ständig telefonjour. Längtar till han får semester. Ungen är inte jobbig att ha att göra med. Jag njuter av tiden med barnet, men någon riktig semester med en liten resa osv blir det inte fören maken också är ledig.

Visst, vi har bara en unge, men jag begriper ändå inte vad det är som är så himla jobbigt med att vara vuxen och ha barn. Tänker på en gammal tant jag känner som hade sju ungar och en man på sjön. De bodde i en etta med utedass. Hon är lycklig över sitt liv och tyckte att de hade det bra. Stress visste och vet hon inte vad det är. Vad exakt skulle jag då ha att klaga över?

Beklagar den för tidiga bortgången..

Ja jag kvalificerar in mig i både WT och blatte.
Vilket gör mig till en undermänniska jämfört med dig.
Du är både mer förnuftig och har mindre skam i kroppen än sådana som jag.

Helt rätt av dig att sprida förnuft och moral, speciellt när du har så bra argument!

Semester är en utmaning.

Vid innevistelse får man försöka förströ sonen. Det kan vara rätt kul att spela kort eller brädspel ett tag, med betoning på ett tag, då sonen är en ruskigt dålig förlorare. Han älskar LEGO som är en av världens bästa leksaker. Det har sysselsatt honom många timmar, ibland med mig som bitletarhjon. Tack och lov läser han både böcker och serietidningar när han är sugen på det, så det gäller att ha lektyr hemma. (Nä, inte den sortens Lektyr) Vi försöker engagera honom i matlagning och enkla vardagsbestyr med olika framgång. Det är kul att se på en film tillsammans med honom, (ironi på) han föredrar slovakiska, psykologiska draman i svartvitt (ironi av, så duktiga är vi inte). Sagan om ringen, någon animerad film typ Draktränaren funkar bra för oss. Det är något vi gör tillsammans en stund. Apropå det, göra tillsammans; det räcker med att vara i barnens närhet, man behöver inte delta i exempelvis Play-Dohleken om man dör själsligt av det, det räcker med att sitta hos barnet och lyssna på barnet.

Allt är mycket enklare när det är fint väder - sonen kan härja i poolen, själv kan man steka sig i en solstol, eller pyssla med något annat utomhus. Man slipper tjatet om att "Ut med dig och lek" då det är enklare att motivera vid bra väderlek. Sannolikheten att något grannbarn är ute i fint väder är också större. Det här är hemmaaktiviteter. Att åka iväg för att göra något (för oss alla) kan bemötas med stön och stånk, men det brukar släppa efter ett tag.

Jag har läst inläggen om skärmtid med visst intresse och ska ge min åsikt. Tycker du/ni att det blir för mycket skärmtid finns det bara att begränsa den. Det är ni föräldrar som bestämmer. När barnen blivit myndiga och betalar sin surf och hårdvara själva kan de råda över elektroniken själva, tills dess är det ni vuxna som bestämmer. Se'n kan man behöva vara smidig i vissa lägen, påbörja bara strider ni har ork och avsikt att genomföra(vinna). Barnen blir inte seriemördare av att man inte börjat tjafsa om något.

Det jag minns allra mest från pappa var just nattpromenaderna när vi snackade om vad som helst under stjärnorna. Jag tror inte man gör sina barn en tjänst att skämma bort dom med massa saker och jag kan inte minnas att min egen pappa la massa tid på att leka med leksaker eller liknande med mig, det kanske han gjorde men jag kommer inte ihåg det. Det är just upplevelserna, utflykterna jag minns mest från barndomen. Sen kan man göra en sån simpel sak som att gå i skogen som många barn kan tycka är tråkigt för inget händer till en rolig upplevelse genom att berätta om troll eller liknande. Göra naturen mer magisk och intressant än vad den är.

Jamen fint. Tyvärr är världen inte så svart/ vit men det kan vi ta en annan gång.

Du har aldrig fått kritik för din föräldraroll men är naturligt defensiv i diskussioner om föräldraskap. Dåligt samvete kanske.

Tja, jag kör överlevnadsmode.
Har dragit iväg till lagom primitiv sommarstuga med två tonårskids där den ena helst sover halva dagarna och försöker hitta tillräckligt med muskler för att bre sig en macka resten av tiden. Den andra är deprimerad och anorektisk och kämpar för att våga titta på mackorna.

Love of my life försöker få huset att hålla ihop, få båten i sjön (skulle möjliggöra små romantiska stunder då och då). Dessutom har jag dragit med min sällskapssjuka men otroligt osäkra morsa med taskiga ben och hjärtflimmer efter tre månaders Corona-isolering. Hon går mig på nerverna efter bara tre dagar.

Av den anledningen har jag redan skrapat bort tre kg gamla tapeter i hallen, sprungit halvt sönder en hälsena och serverat upp ett omöjligt pussel på tvåtusen bitar att fly till. Tre och en halv vecka kvar...

Eller så tar man det på ett diskussionsforum. Där man diskuterar saker. Vilket annat ställe är mer lämpligt tycker du? Jag har inte sagt att världen är monokrom. Jag har sagt att du är ansvarig som förälder. Vill återigen knyta an till diskussionen om fetma därför att ni föräldrar i tråden som vägrar se er egen roll har på er precis samma offerkofta som tjockisarna brukar ha när man diskuterar. Det är slående hur lika resonemangen är. Jag väntar bara på att någon ska skylla skärmtiden på dålig ämnesomsättning.

Jag bryr mig aldrig om andras föräldraskap om de inte gör nåt olämpligt skadligt.
Tycker det behövs mer humor i den här debatten, se Solsidan eller nån annan komedi. Livet med barn är en resa och fullt av dråpligheter, jobbiga och underbara dagar, dessa dagar på lekplatser (skönt de växer upp) påtvingade kontakter med andra föräldrar, ungar som drar i en i affären. Är man dessutom blyg som mig med en öppen o aktiv unge är det en extra utmaning. 😊