2006-05-01, 12:18
#1
Ett stycke ur en intervju med Noam Chomsky, som ser sig själv som anarkist, om hans syn på skolan och hans egna erfarenheter;
James Pack: Vad gick du i för skola som barn?
Noam Chomsky: Som liten, innan jag fyllde två, sattes jag i en progressiv skola, och där gick jag tills jag blev tolv. Då började jag på ett teoretiskt gymnasium i stan med inriktning på högre studier.
JP: I New York?
NC: I Philadelphia. De erfarenheterna, både den tidiga i den progressiva skolan och den senare i det akademiskt inriktade gymnasiet, var mycket lärorika. Det var till exempel inte förrän i gymnasiet som jag fick klart för mig att jag var duktig. Den frågan hade aldrig kommit upp förut. Jag blev väldigt förvånad när jag kom till gymnasiet och fick högsta betyg i allting och det ansågs som så märkvärdigt. Den frågan hade helt enkelt aldrig förekommit under hela min tidigare utbildning. Nej, i den skolan som jag gick först betraktades alla elever som duktiga på ett eller annat sätt. Det förkom helt enkelt inte att man jämförde olika elever med varandra. Hur som helst, i denna skola som huvudsakligen byggde på John Deweys idéer och som var en mycket bra skola så vitt jag utifrån min erfarenhet kan bedöma, lades en oerhörd vikt vid individuell kreativitet, inte i betydelsen att kladda med färger på papper utan att utföra det slags arbete och det tänkande som man var intresserad av. Elevernas intressen uppmuntrades och barnen uppmuntrades att odla dessa intressen. De arbetade tillsammans eller på egen hand. Det var en livfull atmosfär och alla hade en känsla av att de uträttade något viktigt.
Det var inget strängt urval av elever. Nej, det var den vanliga blandningen, som det brukar vara i en skola: en del begåvade elever och en del problembarn som hade misslyckats i det offentliga skolsystemet. Men hur som helst, den känslan man hade som barn var att om det var någon man tävlade med så var det med sig själv. Vad kan jag göra? Men ingen känsla av press och absolut ingen känsla av rangordning. Helt annorlunda än vad det är för mina egna barn som redan i tvåan hade klart för sig vilka som var "smarta" och vilka som var "dumma", vem som klarade sig bra och vem som klarade sig mindre bra. Det var mycket viktigt för dem.
Nåväl, sedan kom jag till gymnasiet, det teoretiskt inriktade gymnasiet i det allmänna skolsystemet, som ansågs som en mycket bra skola och det blev en riktig chock för mig. För det första blev det som sagt en chock när jag upptäckte att jag var duktig. Det var något jag aldrig haft en tanke på tidigare. Och därtill kom hela systemet med prestige och människovärde som hängde samman med detta. Och den intensiva tävlingsandan och likriktningen. Det är faktiskt så att jag minns massor från grundskolan, vad jag arbetade med, vad jag läste och så vidare. Men jag minns praktiskt taget ingenting från gymnasiet. Nästan alltsammans är borta ur minnet utom själva stämningen, och den var ganska negativ.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt finns det svarta hål där. Med det är väl vad skolan i allmänhet är. Det är en period av likriktning och kontroll, till och med ren indoktrinering, ett tillhandahållande av ett system av falska föreställningar. Men än viktigare är enligt min uppfattning det sätt och den stil som används för att förhindra självständigt och kreativt tänkande och för att inpränta vikten av hierarkier och tävlingsanda samt nödvändigheten av att glänsa, inte genom att göra sitt bästa utan genom att vara bättre än någon annan. Skolor är naturligtvis olika men jag tror att sådana här drag är vanliga. Jag vet att det inte måste vara så, eftersom exempelvis den skola där jag gick som barn inte alls var sådan.
Jag tror att man borde kunna driva skolor på ett annat sätt. Det skulle vara mycket betydelsefullt, men jag tror inte att något samhälle som bygger på auktoritära och hierarkiska institutioner skulle tolerera ett sådant skolsystem särskilt länge. Som Sam Bowles och Herb Gintis har påpekat kan man tolerera sådana skolor för eliten, men inte för folkets breda massa. En del av de uppgifter som det offentliga skolsystemet har i samhället kan vara mycket destruktiva.
---
Taget ur boken Makt, lögner och motstånd av Noam Chomsky.
James Pack: Vad gick du i för skola som barn?
Noam Chomsky: Som liten, innan jag fyllde två, sattes jag i en progressiv skola, och där gick jag tills jag blev tolv. Då började jag på ett teoretiskt gymnasium i stan med inriktning på högre studier.
JP: I New York?
NC: I Philadelphia. De erfarenheterna, både den tidiga i den progressiva skolan och den senare i det akademiskt inriktade gymnasiet, var mycket lärorika. Det var till exempel inte förrän i gymnasiet som jag fick klart för mig att jag var duktig. Den frågan hade aldrig kommit upp förut. Jag blev väldigt förvånad när jag kom till gymnasiet och fick högsta betyg i allting och det ansågs som så märkvärdigt. Den frågan hade helt enkelt aldrig förekommit under hela min tidigare utbildning. Nej, i den skolan som jag gick först betraktades alla elever som duktiga på ett eller annat sätt. Det förkom helt enkelt inte att man jämförde olika elever med varandra. Hur som helst, i denna skola som huvudsakligen byggde på John Deweys idéer och som var en mycket bra skola så vitt jag utifrån min erfarenhet kan bedöma, lades en oerhörd vikt vid individuell kreativitet, inte i betydelsen att kladda med färger på papper utan att utföra det slags arbete och det tänkande som man var intresserad av. Elevernas intressen uppmuntrades och barnen uppmuntrades att odla dessa intressen. De arbetade tillsammans eller på egen hand. Det var en livfull atmosfär och alla hade en känsla av att de uträttade något viktigt.
Det var inget strängt urval av elever. Nej, det var den vanliga blandningen, som det brukar vara i en skola: en del begåvade elever och en del problembarn som hade misslyckats i det offentliga skolsystemet. Men hur som helst, den känslan man hade som barn var att om det var någon man tävlade med så var det med sig själv. Vad kan jag göra? Men ingen känsla av press och absolut ingen känsla av rangordning. Helt annorlunda än vad det är för mina egna barn som redan i tvåan hade klart för sig vilka som var "smarta" och vilka som var "dumma", vem som klarade sig bra och vem som klarade sig mindre bra. Det var mycket viktigt för dem.
Nåväl, sedan kom jag till gymnasiet, det teoretiskt inriktade gymnasiet i det allmänna skolsystemet, som ansågs som en mycket bra skola och det blev en riktig chock för mig. För det första blev det som sagt en chock när jag upptäckte att jag var duktig. Det var något jag aldrig haft en tanke på tidigare. Och därtill kom hela systemet med prestige och människovärde som hängde samman med detta. Och den intensiva tävlingsandan och likriktningen. Det är faktiskt så att jag minns massor från grundskolan, vad jag arbetade med, vad jag läste och så vidare. Men jag minns praktiskt taget ingenting från gymnasiet. Nästan alltsammans är borta ur minnet utom själva stämningen, och den var ganska negativ.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt finns det svarta hål där. Med det är väl vad skolan i allmänhet är. Det är en period av likriktning och kontroll, till och med ren indoktrinering, ett tillhandahållande av ett system av falska föreställningar. Men än viktigare är enligt min uppfattning det sätt och den stil som används för att förhindra självständigt och kreativt tänkande och för att inpränta vikten av hierarkier och tävlingsanda samt nödvändigheten av att glänsa, inte genom att göra sitt bästa utan genom att vara bättre än någon annan. Skolor är naturligtvis olika men jag tror att sådana här drag är vanliga. Jag vet att det inte måste vara så, eftersom exempelvis den skola där jag gick som barn inte alls var sådan.
Jag tror att man borde kunna driva skolor på ett annat sätt. Det skulle vara mycket betydelsefullt, men jag tror inte att något samhälle som bygger på auktoritära och hierarkiska institutioner skulle tolerera ett sådant skolsystem särskilt länge. Som Sam Bowles och Herb Gintis har påpekat kan man tolerera sådana skolor för eliten, men inte för folkets breda massa. En del av de uppgifter som det offentliga skolsystemet har i samhället kan vara mycket destruktiva.
---
Taget ur boken Makt, lögner och motstånd av Noam Chomsky.
