Djurrätt

Jag menade, lite felaktigt, "inhumant" med definitionen "ont".


Jag äter kött. Djurrätt innebär inte (nödvändigtvis) veganism eller vegetarianism.

Djurrätt är fullständigt sinnesrubbat. Djur är egendom, inget annat. Egendom har inga rättigheter, av skäl som klart torde framgå även för personer med högst måttlig kognitiv funktion.


I bästa fall gravt samhällsskadliga, i värsta fall terrorister. Nackskott löser problemet.

Du är så gullig...


Herrejesus. Hur menar du att du kan propagera för djurrätt i sån stor utsträckning och fortfarande betrakta dem som maträtter.
I min mening är det helt omöjligt att i längden verka för djurrätt utan att vara vegeterian eller vegan. Annars blir det hyckleri av sällan skådat mått.

Om man ser allting i svart och vitt, ja. Men alla ser inte världen på det sättet.

Bara för att man äter kött behöver man inte tycka att djur ska få behandlas precis hur som helst.

Att man accepterar att djur transporteras, slaktas och förtärs indikerar ofta ett ganska svagt intresse för djurens rättigheter. Att sedan klaga över att värphönorna ska ha 10% större burar när man fortfarande är helt ok med att man använder deras kroppar för mat och egna behov känns som ett ganska rejält hyckleri.

Djurrätt i ordets sanna bemärkelse bör handla om just djurens rättigheter, inte bara rätten för de svagsinnade att slippa dåligt samvete för djurplågeri. Djurens rättigheter kan aldrig hamna någon annanstans än ett likaberättigande med människoliv. Det är av just den anledningen som jag motsäger mig djurrättskampen.

Varför då? Det är vi som bestämmer rättigheterna, och de kan vara sämre eller bättre i olika grader. Om man arbetar för att rättigheterna ska bli bättre så är man djurrättsaktivist.

Du verkar mena att det bara kan finnas två lägen: att vara helt emot rättigheter för djur, och att anse att djur ska jämställas med människor. Det är att se världen i svart och vitt.

Hönan som slipper buren och blir frigående skiter duktigt i om någon tycker det är hyckleri att man fortfarande tar hennes ägg.

Ja, det är precis så jag menar. För när man väl börjar göra saker bättre för djuren så kan det vara av endast två anledningar:
1. Det gynnar djuret.
2. Det gynnar ditt samvete.

De handlingar som tillskrivs kategori 2 är inte 'djurrätt' utan endast egoistisk politik vars egentliga fokus inte är djuren utan människorna.

Kvar står då de handlingar som syftar till att göra det bättre för djuren och ge dem ett 'värde'.

Samma resonemang kan användas för all verksamhet som syftar till att förbättra något. Kanske hjälpte moder Theresa folk bara för att hon mådde bra av det. Men anledningen spelar ingen roll. Det enda som är viktigt är handlingar och deras konsekvenser.

Och detta värde kan vara olika högt, beroende på aktivistens åsikter.

Det är en viktig skillnad mellan djur och människor. En skillnad som är helt och hållet odefinierbar och orationell men likaväl håller den samman samhället. Vi har helt enkelt bestämt oss för ett 'människovärde'. Som du kanske redan förstått så är jag mer eller mindre värdenihilistisk och tror därmed inte på några värden ö.h.t.


Om man är geniunt intresserad av djurets välbefinnande så handlar det om att man ger djuret ett egenvärde. Annars handlar det bara om olika grader av sentimentalitet.
Antingen ger man djuren lika rättigheter eller kan man strunta i alla 'djurrättsreformer' som endast syftar till att stilla människans dåliga samvete.

Alla djur är lika mycket värda säger vissa. Det kan jag hålla med om. Värdet är 0. Men det innebär inte att vi bör upphöja deras status till människonivå utan snarare se oss själva som lite mindre heliga...

Håller helt med dig.

Även här håller jag med, förutom att vi inte har bestämt oss för ett människovärde. Olika värderingar gäller inom olika kulturer. Ibland anses till och med vissa människor vara mindre värda än vissa djur.

Och återigen: Det egenvärde man ger djuret kan sättas olika högt. Jag kan utan problem tilldela min katt ett egenvärde som är lägre än mitt eget egenvärde.

Du verkar blanda ihop syfte och handling. Att kämpa för djurs ökade rättigheter är per definition djurrättsaktivism, oavsett om syftet är att stilla sitt dåliga samvete eller inte. Det spelar ingen roll om anledningen till kampen är sentimentalitet, medlidande eller ren ondska, så länge som resultatet är positivt.

Och varför är det just "lika rättigheter" som är din gränsdragning för "äkta" djurrättsaktivism? Varför inte dubbla rättigheter, eller tredubbla? Varför är sentimentalitet uteslutet när man kräver lika rättigheter, men inte när man kräver 99-procentiga rättigheter?

I grund och botten handlar detta om hur mycket jag är beredd att låta ett djur lida för min skull. Du är den förste jag stött på som anser att den frågan bara har två möjliga svar: inget lidande eller oändligt lidande. Konsekvenserna av detta svartvita tänkande blir enbart löjliga. Antingen ska man dömas för vållande till annans död om man trampar på en myra, eller så är det okej att tortera hundvalpar med blåslampa på Sergels torg.

Det är nog här vi har missförstått varandra. När jag pratar om värde syftar jag på en inneboende egenskap som ger syfte berättigande åt en livsform. Det verkar mer på dig som du använder ordet 'värde' när du pratar om en graderingsskala om saker du tycker om.


Det jag ställer mig emot är inte att djuren "mår bra". Det jag ställer mig emot är hyckleriet som uppstår när man exempelvis ger djuret förmåner av motiveringen att djuret har ett 'värde' som måste upprätthållas.
Eftersom det logiskt, då man inte blandar in trosuppfattningar, inte kan finnas någon annan anledning än sentimentalitet till djurrätten så känns det ganska löjligt att ägna resurser och tid åt att upphöja organismers värde på bekostnad av vår egen levnadsstandard.


Som jag tidigare skrev så är begreppet värde ett kvalitativt och inte kvantitativt begrepp i filosofisk mening. Det enda som återstår enligt en kvantitativ värderingsmodell är subjektiva värderingar. En mycket svag grund för en politik alltså.


Om man är konsekvent med sin filosofi måste man hålla med det påståendet. Människan har insett att myran är en menlös liten organism. Däremot har vi insett de fysiska attributens likheter mellan hunden och människan och kan därmed inte plåga den. Blir det därmed mindre rätt att plåga hunden?
Det handlar helt enkelt inte om djurrätt utan om sentimentalitet.

Vi är överens om att det inte finns något objektivt värde. Då återstår subjektivt värde. När du pratade om att tilldela egenvärde så förutsatte jag alltså att du menade subjektivt egenvärde.

Det är detta subjektiva värde som jag ser som en utmärkt anledning till djurrättsaktivism, om man nu är intresserad av sånt (vilket jag inte är). Precis som all annan aktivism/politik så utgår man från sina egna subjektiva värderingar och strävar efter ett samhälle som upprätthåller dessa.

Enligt ditt resonemang är det precis lika "sentimentalt" att bekämpa hungersnöden i Afrika. Afrikaner har ju inget objektivt värde...

När jag läser dina svar får jag känslan av att du ser världen genom en filosofibok och försöker räkna dig fram till vad som är rätt eller fel. Problemet med det är att man ofta får svar som är helt uppåt väggerna och som inte alls stämmer med ens egentliga åsikter. Jag tror inte att du tycker det är okej att tortera hundvalpar i praktiken, utanför filosofiböckerna. Om du sen kallar det sentimentalitet eller något annat spelar mindre roll - det du tycker ska du stå för, och i det här fallet står du för valpars rätt att slippa bli torterade. Med andra ord: djurrätt.

Mitt tips är att du lägger undan alla ismer utom den mest värdefulla, nämligen pragmatismen.