Citat:
Sällan håller jag väl med någon så ordagrant som här! Enda skillnaden är att jag gillade den här mer än Insidious, eftersom det läskiga inte nödvändigtvis behöver vara det viktigaste i en rysare för mig, gillar den allmänna stämningen mer här, särskilt i och med att jag tidigare på forumet nämnt att jag gillar rysare med "safe zones".
Att den skulle förlita sig på jump scares som vissa ojat sig över var ju för övrigt rent och skärt trams. Skriver man det är man bara ute efter att leta fel, jag gick in med tanken om tusentals jumpscares men dessa gick ju att räkna på handens fem fingrar, fann nog två eller tre. Hittar man fler har man en jävligt vid definition på jump scares.
Att den skulle förlita sig på jump scares som vissa ojat sig över var ju för övrigt rent och skärt trams. Skriver man det är man bara ute efter att leta fel, jag gick in med tanken om tusentals jumpscares men dessa gick ju att räkna på handens fem fingrar, fann nog två eller tre. Hittar man fler har man en jävligt vid definition på jump scares.
Jag är lite nyfiken på vad folk anser att en "jump scare" är för något.
En jump scare är för mig en plötslig händelse som är i princip omöjlig att förutse (eller ska vara det i alla fall). Det byggs inte upp någon stämning eller så utan det bara händer. De flesta kan ju redan klassikerna som t.ex "badrumsspegeln". När dessa är få och framförallt välgjorda kan jag uppskatta det, det blir lite som en bergochdalbana kan man säga där det suger till lite i magen utan att du kan förhindra det.
En av mina favoriter finns faktiskt i remaken av The Grudge;
Jag anser inte att en jumpscare är, när protagonisten t.ex gömmer sig för spöket, eller vet att det är där och så plötsligt dyker det upp. Vad ska man annars göra? En skräckfilm kan inte bestå av moment där man hela tiden sakta ser monstret komma, det blir inte bra. Framförallt inte eftersom för mycket exponering av det hemska ofta är det som förstör allra mest, framförallt om denna inte är så läskig vid en närmare titt. Bästa senaste exemplet på detta hittar vi i Mama.
Jag är som du ett fan utav safe zones. Eftersom jag är en mes är det lite av en ansträngning för mig att se läskig film så det känns alltid bra med en stund då man kan koppla av. Sen tycker jag mycket om när man bygger upp historien, jag älskar när man får lite "lore" i filmer om kulten/monstret/spöket osv då det egentligen är det jag gillar, inte att bli rädd.
Men det viktiga är stämningen, är den bra kan mycket annat förlåtas. Jag tycker egentligen det är svårt att säga exakt vad det är som skapar obehag då det framförallt skiljer sig mycket från person till person och vad man personligen blir störd av. Kanske har folk här något exempel på filmer som kanske inte direkt skrämde er, eller ni kanske inte ens tyckte var speciellt bra men som ändå fick er att känna ett stort obehag?
Mitt nyaste exempel här är (som jag tipsat om ett par gånger förr) filmen Megan is missing från 2011 tror jag det är. Ganska låg budget och den har gått de flesta förbi. Den är egentligen högst medelmåttig även om historien känns viktig. Men de sista ~30 minuterna av den filmen fick mig att må riktigt, riktigt dålig och jag vågar påstå att inget fiktivt berört mig på det sättet förut. Jag kände mig på riktigt nästan smutsig efteråt. Rekommenderar verkligen alla i den här tråden att se den (eller gör jag?).
Men det är som sagt svårt, vad som är läskig för mig kanske inte är läskigt för dig. Det mesta skrämmer mig ärligt talat och det är är ytterst sällan jag sitter obrydd och tittar. Jag brukar ju se med min pojkvän och han tycker inget är läskigt (ja han är lite tråkig på det viset). Men när vi såg Yellowbrickroad för något år sedan var rollerna plötsligt ombytta. Jag tyckte det var en ganska medioker lågbudget film och tyckte mest den var konstig, han däremot tyckte den var extremt obehaglig och ville nästan inte se färdigt den. Sånt här fascinerar mig verkligen för det måste ha något med det undermedvetna att göra vad som skrämmer en person men inte en annan.
