Jag vet inte hur länge jag ska orka kämpa..

Det enda som finns i mitt huvud är självmord. Det är som det skriker det i mitt huvud. Jag är så himla trött på att varje dag vakna upp och ha denna tanke i mitt huvud. Denna tanken har funnits i mitt huvud så länge att jag nu snart börjar inse att tyvärr det finns inget mer du kan göra utan ditt liv tar slut nu.

Jag är 26 år och självmords tanken kom väl upp när jag var 15 år sen dess har den funnits där. Och det gör mig så himla arg att den finns där. Jag har inte varit med om något hemskt i mitt liv att jag har något att finna en anledning till att jag endast kan inse att självmord är så jag kommer att dö.

Jag har en mamma och en pappa som har gjort allt för mig.

2012 så gjorde jag mitt första självmordsförsök under påverkan av alkohol där jag tänkte hoppa från en bro, tyvärr så hann polisen få tag i mig och köra mig till psyke men där hände inte så mycket, jag blev utskriven dagen efter och sen var det inget mer med det helt enkelt. Jag fick ingen kontakt med någon psykolog eller något.

2019 så kände jag att jag behöver prata med någon eftersom jag dagligen tänker på självmord så jag ringde 1177 och rådfråga om jag behövde hjälp eller inte och de tyckte ju självklart att du måste ringa Psykiatrisk öppenvården, jag fatta inte att såhär ska du inte behöva må och att detta var allvarligt.
Så jag fick komma till en psykolog och prata.

Januari 2020 så gjorde jag ett nytt självmordsförsök och denna gången så hängde jag mig från ett träd i skogen och polis samt sjukvårdare lyckades hitta mig i tid och återuppliva mig. Då mitt minne är väldigt dåligt efter detta så vet jag inte hur de visste vart jag var, troligtvis var det kompisar till mig som lyckades ringa 112 och sen via snapchat hitta vart jag var och jag låg på sjukhus i cirka 2 månader. Och jag hade väl tur att bara mitt närminne som blev trasigt och inget mer.

Efter mitt senaste självmords försök så har psykologen fortsatt gjort en fördjupat undersökning och jag ska göra en NP utredning. Där de tror att jag har autism osv. Så medans jag väntar på det så får jag gå till en kurator och förklara hur jag mår.

Men just nu känner jag att det inte går längre, jag försöker kämpa och kriga mig igenom detta men jag orkar inte längre jag vill försöka vara stark men jag börjar nu inse att mitt liv är över.
Jag är en riktig loser tyvärr.

Min vän. Vad du än gör, avsluta inte ditt liv <3
Du har lyckats att skriva denna tråd vilket visar ett rop på hjälp.
Sök vidare efter professionell hjälp tills du hittar någon som du uppfattar verkligen lyssnar och tar till dig det du beskriver och känner kring allt - ditt förflutna, nuet och framtiden.

Det kommer bli bättre. Våga tro på det!

Sluta nu! Någon har givit dig ett liv, ditt jobb är att leva det! LEV FÖRHELVETE! Döden kommer nog när du minst anar det.

Det är vår, värme och sol, kanske kärlek i luften,vem vet.
Du vet inte vad morgon dagen eller framtiden har att ge dig.

Men jag är säker att du inte skulle vilja missa den,
om du idag visste vad för överraskningar väntar på dig.

Livet är en bergochdalbana på gott och ont.
10 år av ett liv, är inte lågt, mycket kommer att ändras.

Och om du är på botten nu så kan det ju bara bli bättre!
Kom i håg det.
Njut av livet, även i de svåra stunderna.

Godkväll Ricky,
Har du nära till skogen?

Fortsätt kämpa!
Du klarar mer än du tror och du är viktigare än du tror.

Jag har gjort din resa kan man säga. Mitt närminne e också lite paj. Kan va efter nån hängning jag gjort eller pga nått annat självmordsförsök.

Förutom det är jag faktiskt frisk. Hjärtat har väll gått några mil extra.

Det går att ändra skiten med kunskap och rätt sätt att tänka och byta ditt sätt att se världen.

Istället för att tänka ex: "att du ska va en bra människa genom att va god mot andra" så kan du tänka istället: " att du ska vara en god människa genom att va god mot dig själv och skita i alla andra".

Finns inget rätt eller fel. Det samhället säger är för att de ska tjäna på ditt beteende.

Men kör något du själv tjänar på och skit i alla andra. Läs massa på nätet, lär dig. Skriv. Hitta nya vinklar och ord du kan tänka på för att komma in i rätt tankemönster igen.

Sen ere bara att möta skiten/livet/känslorna/rädslorna och glädjen.

Lycka till!

Tänker inte förpesta tråden med sådant man absolut inte vill höra när människor som inte har någon aning om vad detta state of mind innebär försöker trycka på en, kommer dela med mig lite kring hur jag ser på saken istället;

Har sedan tidiga tonåren aldrig kunna undgå känslan av meningslöshet. Där har aldrig funnits något i mitt liv där jag känt att det här är min grej, detta skulle jag vilja veta mer kring, ägna mig åt och vilja uppnå. Detta har lett till att man sökt sig till narkotika, spel eller andra verklighetsflykter. Är inte beroende fysiskt men utan droger skulle jag inte stå ut. Är inte ens tjugofem år, tankarna är återkommande om vad man ska göra med sitt liv. Även som barn var jag svårmotiverat och gav upp väldigt enkelt. Provade på alla sporter men som med allting annat slutade jag, tyckte aldrig att något var tillräckligt roligt.

Har också två föräldrar som gjort allting för mig, alla förutsättningar har funnits men är en svag människa, troligtvis haft det för enkelt men samtidigt fått veta att om jag inte skulle få hjälp med så mycket skulle ingenting någonsin ske så jag vet inte..

Små etapper då och då upplever jag en sinnesro och att en mening kan byggas kring rutiner så som arbete, styrketräning och att ha något att se fram emot men det är så kortvarigt, ser igenom det mesta i alltför hög grad och kan bara inte upprätthålla det. Skaffa fru, barn och så är ju uteslutet helt och hållet, det är tufft nog att ta hand om sig själv många gånger samtidigt som vem fan skulle vilja vara ihop med en ointressant människa som inte har glöd inom sig?

I dagsläget under fyra veckor har jag trots att det känns som skit gått 7 km om dagen, styrketränat, ätit bra samt skött sömnen men fortfarande kvarstår frågan, gör det mig genuint lycklig eller är det bara för att det är bra som jag gör det, jo det sistnämnda..

Men måste ända säga. Ta inte ditt liv, det kommer att påverka människor som bryr sig om dig extremt hårt. Mina två föräldrar och en god vän till mig är just anledningen till att jag personligen inte gjort det..

Må bäst..

Ett tips som kan förändra ditt liv -->

Gör aldrig något för någon annan, gör det enbart för att du själv vill göra det.

När du kommer dit så kommer du tillslut även vilja göra något för andra också men denna gången gör du något för andra för att du själv VILL och inte för att du känner dig tvingad.

Hela grejjen med alla "krav" detta samhälle ger oss gör att vi känner oss tvingade till saker vi egentligen inte vill vilket gör att saker känns meningslösa.

Saker får först en mening när vi själva skapar den.

Vad får dig att tro att jag gjort saker och ting för någon annan än mig själv? Det är alltför många år som gått där jag försökt att finna min väg men mitt hål har aldrig kunnat fyllas.

Rent matematiskt så är det större % som har problem med detta än den "andra" delen som mår dåligt.

Så ärligt, jag chansade!

Vad är grundorsaken till att du inte vill leva?