Jag vet inte hur länge jag ska orka kämpa..

Såg ditt inlägg längre upp i tråden. Det jag inte förstår är hur byta tankesätt och att se världen ur ett annat perspektiv ska ändra det faktum att man är genuint ointresserad gentemot livet. Om möjligheten att få lov att utforska livet funnits men att det hela tiden visat sig att man är lite identitetslös av den enkla anledningen att där inte funnits något man brinner för, hur ett annat tankesätt eller synsätt ska kunna hjälpa. Är så okunnig inom så pass mycket att det tär på min självkänsla extremt hårt.

Respekterar din input i tråden vill jag klargöra.

Måste bara tydliggöra mitt inlägg lite. Såg att en skribent ovanför mig undrade vad grundorsaken till just ditt dåliga mående är.
För egen del är det att jag är lågbegåvad. Det spelar alltså ingen roll att jag har en underbar familj, har haft många tjejer och att jag ser mycket bra ut. Har man inlärningssvårigheter tär det extremt hårt på en.

Din självkänsla är på botten och den måste upp först innan du kan börja jobba på självförtroendet.

När självkänslan är på botten så blir ditt serotonin lågt vilket gör att du blir "skör" typ.

När självkänslan är hög så bryr du dig inte lika mycket vilket är viktigt då du ska öva upp ditt självförtroende då man måste ta risker när man övar upp självförtroendet.

Så tips 1. Få upp ditt serotonin med antidepp som hämmar serotonin receptorerna

Funkar inte det så är tips 2. En antipsykotisk medicin på låg dos som kan hjälpa din självkänsla lite på traven.

Om detta inte funkar så kan de va nått annat som spökar i hjärnan, kanske dopaminet? Dopaminet gör att du får motivation.

Isåfall e de dags att kolla upp om du har ADD eller ADHD.

Man får ta grejerna stegvis. När dessa grejjer ovan e fixat så e de dags att dra igång din personliga utveckling där du ska ändra om hur hjärnan tänker, tolkar och reagerar på omvärlden.

Hoppas du fick nått tips som kan hjälpa dig!

SSRI och antispsykotisk medicin är uteslutet helt och hållet. Självkänslan blev successivt lägre och lägre på grund av faktiska händelser genom livet, påtagliga svårigheter så det är ingenting något läkemedel skulle ändra på. Äter, tränar, motionerar och sover dessutom bra...

Ditt val. Klarar du det utan medicin så e det utan tvekan det bästa. Men ibland så går det inte. Kommer man till en punkt då man funderar på att ta livet av sig så kanske medicin är sista utvägen för att komma på rätt spår igen.

Men du gör som du själv vill. Hela grejjen går ju ut på att du ska göra som du själv vill...