Hur ska jag kunna läka efter min traumatiska uppväxt?

Hej

Har försökt bearbeta min trasiga uppväxt. Läst dussintals självhjälpsböcker med reflektion efter reflektion. Ansträngt mig massor. Testat diverse piller utskrivna av psykiatriker. Pratat med flertalet psykologer och utfört KBT, DBT och dylikt. Tagit diverse substanser (vilket jag slutat med helt). Men här är jag idag; fortsatt deprimerad, ångestfylld, med uselt självförtroende och självkänsla... Har knappt kunnat andas djupt på flera år... Har haft ett ständigt tryck för bröstet sedan många år tillbaka... Har även blivit en övertänkare som ständigt grubblar. Hade tvångssyndrom i flera år men som jag tack och lov lyckades behandla bort självmant. Men inte blev tankarna färre för det. Går inte en sekund utan att jag tänker, även i sociala sammanhang eller när jag ser på tv etc.

Minns min barndom som så att jag mestadels var rädd, frustrerad, ledsen och annat negativt obehagligt. Familjen fick mig att känna mig ensam trots att jag hade många vänner. Fick aldrig grönsaker till maten pga att mamma och pappa inte åt det. Det resulterade i vitaminbrist i tidig ålder utan åtgärd från deras sida. Har vidtagit åtgärd åt det nu i vuxen ålder. Är 24 nu. Tänker att det kan vara en bidragande orsak till mitt dåliga mående bortsett från all psykisk kaos hemma. Vi åt aldrig middag tillsammans, hela familjen. Pappa söp varje helg så mamma var den enda som orkade leka med oss. Var livrädd varje lördagskväll då han kom hem stupfull; låg i sängen o skakade o kunde inte sova. Har aldrig sett mamma o pappa kyssas eller kramas. Har aldrig sett dem vara kära. De höll ihop pga oss har de sagt. Idag är de isär. De har aldrig lyssnat på en då man sagt något, alltid snackat ner en. Aldrig undrat hur man mår. Det förekom mycket skrik o gap. Mina storasystrar hade mig som syndabock och förlöjligade samt förnedrade mig väldigt ofta.

Det känns omöjligt att bearbeta denna traumatiska, hemska uppväxt där jag dagligen bevittnade bråk mellan mamma o pappa samt blev mobbad av pappa och mina storasystrar. Fick i princip aldrig uppskattning, beröm fast jag gjorde något bra, stöd, uppmuntran eller kärlek. Pappa tryckte ner både mig och mamma. Man fick endast höra vad man gjort fel, aldrig vad man gjort bra...

Försökt förlåta pappa och mina storasystrar för att gå vidare men det går inte... Försöker träffa dem så sällan det går. Trots att jag i princip brutit bandet mellan oss och ja, sagt upp kontakten så är jag fortsatt mentalt instabil.

Är dagligen ångestfylld, skör, deppig och det sådan här jag blivit. Formats till en sårbar, ledsen person pga alla år och dagar med psykisk misshandel... Är förstörd känns det som. Ett omöjligt fall som knappt kan läka. Tidigare erfarenheter och gamla tankemönster har satt sina spår och avgör hur jag ser på världen idag.

Har svårt för att skaffa vänner och socialisera med folk pga att det känns som att allt jag gör och säger blir fel... (mina systrar o pappa hackade jämt på mig "sådär kan du inte säga" fast det jag sa inte var olämpligt eller elakt...

Uppväxten med allt vad jag fick genomlida har alltså format mig till den jag är idag och det känns som att det är omöjligt att omformas efter allt. Är så sänkt....

Någon som har något tips eller råd för hur jag ska kunna läka? Tas emot tacksamt.

Om du mäter din hjärtfrekvens i denna stund, vad har du för slag i minuten?
Hur varm är du i kroppen om du mäter med en termometer?

91 slag i minuten. Kollade via en app.
36 grader.

Du borde ligga på 37 grader... Om du är en man, lider du av manligt håravfall? Om du gör det när började håravfallet?

Hej!

Jag beklagar verkligen att du har haft det riktigt tufft som barn. Trauma under uppväxten påverkar utvecklingen av känslolivet negativt.

Utan att diskutera svepande så tänkte jag bara att mycket av ångest man känner baserar sig på hur känslor och tankar går fram och tillbaka, förstärker varandra och vänder sig innåt.

Genom att kartlägga de onda tankarna och känslorna, var de kommer ifrån och vad de leder till kan man bota sigsjälv från så mycket elände och ångest.

Ett exempel på någon som är borderline:
(Bara ett exempel)

1. Var borderline, var på jobbet, någon kollega snackar till dig på ett sätt som är oprofessionellt och nedvärderande =
2. Du blir rosenrasande, men visar ingenting. Istället hatar du personen bottenlöst, men du vänder också hatet inåt: du är en så förfärlig människa som har ett sånt jobb där du måste ta skit. Här blir du lösningsorienterad och funderar på att studera vidare, men återigen kommer självhatet om att du är värdelös för du får ju aldrig till något.

När den borderlinesjuke personen kartlägger sitt inre enligt ovan gällande alla triggers för känslomässig affekt blir denne mer nyanserad.

Det gäller också för dig och din ångest, kartlägg var den kommer ifrån. Kartlägg vad som triggar din ångest. Och börja skilja mellan vad du kan ändra på: du kan inte ändra på verkligheten, men du kan ändra på hur du förhåller dig till den:

"Farsan var ett jävla svin som hotades mig som barn" = det kan jag inte ändra på, men jag kan ändra på min relation till familjen och om inte det går in i relation med andra istället.

Din barndom bestämmer inte hur resten av ditt liv ska vara, det bestämmer du själv.

Jag förstår att det är tufft för dig, men det går att komma igenom. För mig tog det många år, men jag började sent på rätt lösning.

Du verkar vara framåt och vaken. Det finns mycket självhjälp gällande känslor och ångest på nätet, det är tungt att gå igenom, men jobba långsiktigt. Jobba målmedvetet varje dag med något litet oavsett om det är fysisk träning eller terapeutiska böcker, det tar några år, men när du upplever att det blir bättre FYFAN vad glad du kommer vara då.

Lycka till

Är kvinna

Ge fan i att blicka bakåt hela tiden, släpp det bara! Ältandet förstör dig. Det är livet framför dig som är det viktiga, du har många år kvar. Många fler än dem som gått "förlorade". Gör saker du blir glad av och så småningom skaffa en egen familj som gör dig lycklig.
Finns mängder med människor som har lyckats trots att barndomen inte blev som de hoppades på.

Du kanske har hypotyreos, det är av värde om du googlar lite efter hypotyreos symptom osv, hur det påvärkar sinnet. Lider själv av hypotyreos, enligt vården är jag frisk och behöver inte sköldkörtelhormoner. Lider av manligt håravfall, jag började tappar hår redan som 13 åring är 25 idag.
Har alltid haft en känsla att alla människor är ute efter mig.. Detta är helt borta efter liothyrin (T3) och levaxin (T4) Det är otroligt vanligt för kvinnor (mindre för män) att lida av hypotyreos vilket leder till psykisk ohälsa osv..

Jag förstår inte riktigt vad du försöker formas till eller vad du försökt formas till.
Tanken är att du ska stärkas och ta lärdom, det finns inget som blir bra och din barndom förblir samma barndom.

Jag tycker det låter lite som om du fastnat lite i ditt förflutna. Har du läst boken "Lyckofällan" av Russ Harris? Annars rekommenderar jag att du gör det. Du behöver acceptera att din historia är som den är. Det tar tid.

För ett år sedan fattade jag att min barndom var kass, att hela min uppväxt var sorglig och trist. Bara att inse det var ett stort steg. Det tog ca ett år för mig innan jag lyckades sluta älta allt som var dåligt under min uppväxt. Nu har jag accepterat mer att det var så. Och så har jag klippt kontakten med min mor, eftersom hon bara förstört mina försök att komma vidare.

Hoppas det går bra för dig, det är förjävligt vad föräldrar kan göra skada

Du är bra på att uttrycka dig.

Det är svåra saker. Men en grej som hjälpt mig lite är faktiskt att jag skrev brev till mig själv i olika åldrar.. 5, 10, 15 år. Där skrev jag exakt hur jag såg på saken utifrån, som vuxen.. och exakt vad jag hade gjort om jag varit där. Framkalla inre bilder, tex att ringa på dörren när den där 10-åringen ligger och darrar. Säga hej hej, vet ni vad, jag tar med ert barn härifrån nu eftersom hon är rädd och ni skiter i henne. Det fattar ni ju själva att inget barn mår bra här. Jag tar med henne till mitt hus nu, där det är tyst och lugnt.."
Kan låta banalt, men den typen av tanke/känsloövningar har fått mig att må bättre. Trauma är liksom dåtiden i nutiden, det gäller att försöka trösta dåtiden på något sätt. Eller hur 17 man ska uttrycka det.

Bra råd, jag har också skrivit blev till liten jag. På något underligt vis gör det gott-att trösta den lilla själv. Testa detta !