Existerar helt objektiv vetenskap?

Jag gillar inte riktigt den här grejen. Jag ser det som ett barnsligheter som kankse en 12-åring kan försöka verka smart med när filosofi diskuteras.

Att förkasta allt genom att säga "Jaha, men tänk om verkligheten bara är falsk?!" åt vad som helst är liksom inget nytt perspektiv. Och det går inte att diskutera någonting under de förutsättningarna.


Att man förvränger en definition (eller påpekar att den kan förändras) och då hävdar att hela resonemanget är fel bara för att definitionen plötsligt har förändrats.


Ja - man kan skapa egna axiom. Man kan t.ex. säga att "8 är 49.14" - och därigenom säga att allt som använder "8" i sina beräkningar är fel.


Man kan säga att "Verkligheten är bara bajset från en regnbågsenhörning som genererar u8g329rh42(&!/#¤gu934 och det är bara u8g329rh42(&!/#¤gu934 du upplever. Alltså är allt annat fel."

Men då blir alla diskussioner meningslösa. Man kan inte komma fram till någonting om någonting.

Om man ska vara kontroversiell så skulle jag till och med säga att det är trams...


Och att andra användare här blir häpnade av den här insikten "X är inte X om du förändrar definitionen av X!" är ju helt sanslöst.


Och det ska tilläggas att jag vet att du är en skarp kille/hona/organism/whatevah när det gäller filosofi, starke_adolf. Men just det här argumentet anser jag vara trams

Haha, det skulle vara det då! Men allt ska gå att härleda ur axiomen. Går det att härleda en sats som leder till en motsägelse måste det ha blivit fel någonstans längs vägen.
Jag hävdar eller hypotetiserar aldrig att verkligheten är falsk. Däremot hävdar jag att man inte ska se matematik eller formella system som en allmän och nödvändigt allmängiltig sanning. Matematik är inte en rigid och oföränderlig struktur. Matematiken baseras på sina axiom och det går att skapa helt ny matematik genom att ändra på saker som man i vanliga sammanhang ser som självklara. Det finns inte en sorts matematik.

Jag förstår att du tänker att det är tramsigt att säga att "ja, men vi definierar om saker och ting så att det inte gäller". Det är inte en ad hoc omdefinition jag syftar på här (där man leker någon slags djävulens advokat) utan hur systemets axiom är valda från första början och hur man logiskt härlett alla satser ur dessa.

Min poäng, eller det jag försöker argumentera för är att det inte finns en allmängiltig sammansättning av axiom utan dessa kan väljas godtyckligt för att skapa ett annat axiomatiskt system.

Ett klassiskt exempel är när man ändrade ett av Euklides (gamla grekernas) axiom för att skapa helt ny matematik. Icke-euklidisk geometri, geometri som inte är det traditionella tvådimensionella planet.

Argumentet här faller tillbaka på topic i meningen att det inte går att hävda att matematiken är en objektiv vetenskap eller kunskap. Inte heller att man skulle kunna beskriva vetenskapen eller kunskapen objektivt med hjälp av matematiken. Detta för att det inte finns en sorts matematik. Det är dock inte tydligt vad trådstarten menar att vetenskap är.

Men talar man om matematik måste man väl ändå utgå från att det gäller all matematik och inte bara den som bearbetas för stunden? Att en formel eller ett tillvägagångssätt passar in i ett sammanhang men inte ett annat gör inget argument för att matematiken skulle vara mindre objektiv, däremot föreslår att man bör hålla tungan rätt i mun när man gör sina beräkningar.

Att man måste hålla tungan rätt i mun gäller alltid, det har egentligen ingenting så mycket med argumentet mot objektivitet att göra.

En beskrivning med hjälp av ett matematiskt system är inte objektiv, eftersom det som är matematik kan väljas att vara olika saker. En långt från perfekt jämförelse men en jämförelse är att forskning inte är objektiv för att det måste väljas vad som ska forskas på.

Jag skulle vilja lägga till ekonomiska intressen i din beskrivning så ger det en ganska bra bild, och jag har uppfattat det så att forskare själva är väl medvetna om att det förhåller sig så.
Myten om den helt objektiva vetenskapen verkar kultiveras bland folk som själva inte alls är vetenskapsmän.

Detsamma kan nog sägas om myten om vetenskap som helt subjektiv. Det finns gråzoner, men inom naturvetenskapen kan väldigt mycket sägas vara objektivt sant. Kanske inte riktigt i filosofisk mening, då det kan vara en approximation till någon underliggande beskrivning, men i praktisk mening. Vi vet att Newtons lagar inte är exakt giltiga, men de är ändå så bra approximationer att man använder dem utom i några få speciella situationer.

Det som däremot är subjektivt är hur man beskriver vetenskapliga lagar. Det finns alltid olika beskrivningar som med mer eller mindre möda kan visas vara ekvivalenta, men där den ena kommit att bli dominerande.

De olika sakerna är fortfarande en del av en och samma matematik om än lämnade oanvända medans missförhållanden gällande val och forskning som du betonar inte är det.

Det håller jag med om (tror jag) men vad hade sakerna varit om de varit del av en och samma matematik om matematiken i det nya fallet var baserad på helt andra axiom?

Att genomföra exakt samma experiment med exakt samma förutsättning och samma förhastade slutsatser med exakt samma vetenskapliga grund och med exakt samma bristfälliga utrustning innebär inte alls med nödvändighet att dess vetenskap är helt objektiv.

Det krävs massor av experiment där man använder massor av andra slutsatser och olika vetenskapliga grunder och synsätt samt mängder av olika sorters utrustning där alla dessa experiment pekar på exakt samma sak. Då kan man säga att den vetenskapliga bas man bygger är helt objektiv utifrån vår möjlighet och förmåga att tolka dess verklighetsförankring.

Men det är väldigt mycket politik, ekonomi och förutfattade meningar inom vetenskapen precis som med allt annat i vår Bayesianska sannolikhets modell, vilket är vad de flesta av dagens vetenskapliga diskussioner egentligen grundar sig på.

Helt objektiv vetenskap är i betraktarens öga.

Alla med någon nyfikenhet om saken har hört att vetenskap är en metod. Metoden är att man postulerar testbara -- falsifierbara -- hypoteser, det kan vara en två eller flera hypoteser. Sen förenar man dem med en teori (teorin måste koppla till den kognitiva väven och hypoteserna till formella system).

Teorin faller, eller måste modifieras, om en eller flera av hypoteserna visar sig vara falska. Det är m.a.o. inget fel med att modifiera sin teori; det visar att du är plastisk snarare än rigid i ditt/gruppens tänkande.

En teori måste passa i den övergripande kognitiva väven och inte vara i konflikt med det vi redan håller som sant, speciellt med det jag betraktar som "centrum" av väven.

Vad finns i centrum av väven?

Där finns de formella systemen som matematik och logik och de generella logiska lagarna om identitet. Vi använder dem eftersom de verkar mappa mot den fysiska verkligheten samt våra evolutionärt utvecklade begreppsapparater. Det är ingenting vi ska fnysa med näsan åt.

Formella system är alltid sanna i sig själva, men de kanske eller kanske inte, mappar mot verkligheten. Här är ett utmärkt exempel givet av Starke Adolf:


Det är möjligt att skapa formella system på det sättet men det skulle inte mappa mot upplevd verklighet, och är en onödig komplicering (occams razor). Reglerna i ett formellt system kan alltid räknas ut bakvägen, de är uppenbara genom användningen av symbolerna. Euklidisk och icke-euklidisk geometri är ett exempel där vår intuition leder oss fel.

Hur leder vår intuition oss fel och när ska vi "fnysa" åt något?

Om någon pekar och säger att matte är "felaktig" eller ger exempel på nått som bryter mot termodynamikens andra huvudsats kan du med stor säkerhet avfärda det. När helst du vandrar utanför den kognitiva vävens centrum blir det mer osäkert.

Och det är där som "objektivitet", "agenda" och "motiv" måste beaktas.

Ergo: Vetenskap är en metod för utforskande av verkligheten. Om någon gör dålig vetenskap beror det på personen/gruppen, inte metoden i sig självt. Metoden är sund och kommer att leta reda på interna motsägelser oavsett om det är sådana du gett dig ut för att leta efter till att börja med.

Jag förstår inte, matematiken kan väl inte annat än vara baserad på alla axiom? Om inte skulle den själv bli subjekt för inbördes missförhållanden.

Axiom i sig är subjektivt konstruerade. Vi hittar inga logiska utsagor i naturen.