Akademiker, ångrar ni ert val att utbilda er?

Jag är 22 år (fyller 23 i år) och nyexaminerad. Jag har en ingångslön på 30 200 kronor, vilket jag ser som rätt katastrofalt. Efter tre år i mitt yrke kan man börja arbeta som konsult på bemanningsföretag och bli uthyrd till den offentliga sektorn, då ligger lönerna mellan 55 och 65 000 i månaden. Det skulle jag självklart tycka var mycket bättre men jag förtjänar ännu mer. Många snickare, rörmokare och elektriker har ju dessa summor. Jag tycker att alla akademiker borde ha dubbelt mot alla arbetare, av främsta skälet att de flesta av oss inte hade föräldrar som kunde försörja oss under studietiden vilket lett till enorma skuldberg. Majoriteten av akademiker är minst lika eller mer skuldsatta än den genomsnittliga lyxfällan-deltagaren. Visst, vi har lägre månadskostnad på grund av räntorna men totalskulden är ju fortfarande enorm.

Jag pluggade en master inom programmering på en av sveriges större universitet. Ingångslönen på företaget jag började följer sveriges ingenjörers rekommendationerna och har nu 35 500 kr som ingångslön för masterexamen och 33 600 för kandidatexamen.

Det är granska brant lönekurva i början så det tar inte så många år innan man når 45-50 000. Jobbet är chill så man behöver inte slita ut sig till skillnad från många andra branscher.

Känner folk i branschen som efter bara 1-2 år har 45 000 i lön efter att ha bytt arbetsplats en gång.

Jag hade nog undvikit att börja studera över huvudtaget och valt en annan väg om jag fick börja om mitt liv.

Började 2003 (efter några års arbeten inom intressant men dåligt betald branch) på högskoleingenjör inom ett för mig intressant område men fick problem med att hänga med i några kurser och tappade CSN så jag började om att arbeta istället inom en annan branch (något bättre betalt men mer ett vanligt grovarbete kan man säga. Gjorde sedan ett nytt akademiskt försök 2010 men var då tvungen börja om från början i princip på motsvarande program men civilingenjör eftersom högskoleingenjör inte var möjligt vid just det här universitetet som jag skulle läsa vid.

Har fortfarande flera omtentor kvar och känner mig intresserad av området i stort men.... Nej har helt enkelt inte det som krävs (disciplin/intelligens?) för att klara av en universitetsutbildning.

Har väl hela tiden tänkt att om jag bara skärper mig så kommer det bli bättre men jag börjar misstänka att det har nog inte varit värt det ändå. Det ska vara ett rejält intressent arbete och/eller bra lön i slutänden om 17 år av ångest och emellanåt väldigt hårt jobb verkligen ska löna sig.

Har väl i princip känt mig tvingad av föräldrar och samhälle att gå en utbildning för att inte bli en loser. Men loser blev jag ändå. Dessutom utbränd/deprimerad nu och i princip helt oförmögen att plugga överhuvudtaget. Det som återstår är nog att återgå till ett av mina ickeakademiska arbeten för att få livslusten tillbaks.

Skulle aldrig råda mina barn att tvinga sig igenom en universitetsutbildning om dom inte känner sig 100% motiverade. Det ligger nog inte i tiden och i synnerhet inte om man bara vill tjäna pengar. De vänner jag har som är mest förmögna har allihopa hoppat av universitetsstudier (entreprenörer etc). Jag tror helt enkelt att det är mycket bättre att börja jobba så tidigt som möjligt med dagens alla möjligheter att utbilda sig internt, på egen hand etc.

Edit: Lite lustigt att de av mina vänner som mår sämst (utarbetade, äter antidepp etc) alla har 5-årig universitetsexamen och de som verkar nöjdast är de outbildade. Inte riktigt som man fick lära sig i grundskolan att det skulle bli.

Jag kollade upp utbildningen och arbetsmarknaden innan jag valde utbildningen, men det motsvarade inte riktigt förväntningarna. Jag var nöjd med den lönen utbildningen skulle ge, innan jag förstod hur mycket arbetare faktiskt tjänar. Utifrån hur det låter i debatten från vänsterpartierna så kan man lätt få uppfattningen att arbetare tjänar uruselt. Jag tyckte lönerna inom mitt yrke var helt okej, men när man jämför med att de flesta gymnasieutbildade har mer så blir lönerna väldigt dåliga inom mitt yrke helt plötsligt.

Jag har två examen då jag studerat dubbelt i stort sett hela studietiden. Jag har en socionomexamen på 210HP plus en kandidatexamen i ledarskap och organisation på 180HP.

TS har rätt. Sverige är nog det land i världen där vi värdesätter universitetsutbildning minst.
Det ska tydligen inte löna sig att ta lån, klara en utbildning, avstå lön under år, de extra risker som en investering innebär etc.
Det vi får som kompensation är ett "roligare jobb" (som det vore ett givet)

Istället ska vi ha arbetare som gnäller om att det är så lätt att plugga och tungt att jobba på "golvet".
jaha? vad vet du om det, herr arbetare, om du aldrig studerat? och om det är så lätt varför gör du det inte själv då?
Plus att ett välutbildat jobb ofta innebär att man tar med "jobbet hem". Det är svårare att lämna jobbet på jobbet så att säga.

nej du.. denna mentalitet är en av anledningarna till att Sverige är kört. De som anstränger sig mest ska vi värdesätta minst tydligen.

Du får helt enkelt större möjligheter att förändra din situation om du är missnöjd med ditt jobb om du är utbildad. Många utbildningar ger dig möjlighet att arbeta i stort sett var som helst i världen, till både högre och lägre löner än vad du kan få i Sverige. Detta är givetvis möjligt även utbildning, men det är svårare och ger dig generellt sett mindre betalt utomlands.

Men det de flesta framförallt verkar missa i tråden är att man inte får betalat som "tack för att man har utbildat sig", utan man får betalt för att man producerar något. Du säljer din arbetskraft och kunskap i utbyte mot en lön, har du en värdefull kunskap som någon vill betala mycket för får du högre lön, har du en mindre värdefull kunskap som ingen vill betala mycket för får du en lägre lön. Hur länge du utbildade dig för att skaffa dig kunskapen och hur pass mycket lån du tog är ganska irrelevant.

Pluggade idrottsvetenskap på LNU. Ingen bra utbildning, lärde mig inget efter tre år. Ångrar alla tre av dessa tyvärr, även att jag är intresserad av idrott/hälsa.

Små chanser till jobb, arbetsgivare som säger, jaha så idrottslärare?

Fick ta ett skitjobb på en industri, lär bli kvar här resten av livet.

Pluggade idrottsvetenskap på LNU. Ingen bra utbildning, lärde mig inget efter tre år. Ångrar alla tre av dessa tyvärr, även att jag är intresserad av idrott/hälsa.

Små chanser till jobb, arbetsgivare som säger, jaha så idrottslärare?

Fick ta ett skitjobb på en industri, lär bli kvar här resten av livet.