Vad händer när man berättar om självmordstankar?

Jag är deprimerad. Och jag kollar klipp på självmord, ser hur man gör och funderar över hur jag skulle kunna dö. Vet två alternativ som jag kan tänka mig.
Jag vet inte om jag kan och jag vet inte om jag vill. Känns som att jag övar tankarna men jag har inte bestämt något.
Egentligen vill jag att allt ska bli som vanligt igen, men jag vet att det inte kommer bli som förut efter det här.
Om jag berättar för min vårdkontakt om det så känns det som att ingenting kommer bli som vanligt igen någonsin. Då är jag över på den sidan på nåt sätt.
Är också rädd för att bli inlagd. Och då är jag verkligen över på den sidan.
Vad händer när man berättar?

Du får hjälp. Ta kontakt nu.

Det är inte säkert att man får hjälp. Det säger jag inte för att vara elak eller liknande, men man måste vara realistisk.

Och på akutpsyk får man verkligen ingen hjälp. Tvärtom, de försämrar ens mående.

Berätta för någon! Nu har du ju berättat för oss.

Din vårdkontakt kommer inte atomatiskt lägga in dig för att du har tankar på självmord, men det kan vara bra för dem att veta, så att du får rätt hjälp.

Det finns också stödlinjer per telefon.

Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst nås via 112.
Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.

Det stämmer att många har erfarenheter såsom du säger. Men överlag fungerar vården idag så att man ska ha en plan eller vilja ta emot en sådan för att bli hjälpt. Den som läggs in vårdas stegvis och vårdpersonalen arbetar efter ett mönster. Om den inlagde inte känner till detta och vet varför vårdpersonalen gör och säger som de gör upplevs det naturligtvis som ett övergrepp.

Däremot så ska akutvården vara frikopplad från de insatser personen har i öppenvården. Personerna ska inte känna att de saboterar ett förtroende eller något bara för att man läggs in. Jag vet att många känner att de måste börja om från ruta ett igen när man kommer ut från akutvården, och så ska det inte behöva vara.

Jag har berättat under ett läkarbesök.

Vad som hände var att jag fick förnyat antidepressiva och remiss till psykolog*

En annan gång senare så kontaktade jag sjukvårdscentralen och sa som det var och att jag ville boka tid men en psykolog*. Jag fick tid hos en psykolog*

* = Psykolog/terapeut/vad-de-nu-har-för-titlar


Såhär är det:
1. Om du har inte gör någonting så kommer det att fortsätta som nu (inte som vanligt)

2. Om du gör någonting så kommer det att förändras (du får hjälp att återgå till det vanliga)

Att få hjälp tillhör väl inte hur det var som innan, men planen är givetvis inte att behandlingen (alltså de frivilliga samtalen eller frivilliga antideppen eller frivilliga råden) ska vara permanent. Målet är ju just att det ska bli som vanligt igen.


Det finns även många stödnummer och liknande du kan ringa.


Du kommer inte att bli tvångsinlagd av den simpla anledningen att du inte behöver det.

Säger du att du är självmordsbenägen så låser dom in dig på TVÅNG och proppar i dig massa antipsykotisk medicin som tar bort allt dopamin.

Så det är nog det värsta du kan göra...

Skitsnack.

Om man däremot säger att man är på väg att ta självmord så lär man (lyckligtvis, eftersom det behövs för att patienten ska överleva sin episod) bli inlagd

Jag har jobbat med många människor som varit i dåligt mående och har både varit med dem och hört dem berätta om hur det gått till när de berättat för sina olika vårdkontakter om suicidala tankar.

Tyvärr finns det vissa inom vården som inte borde jobba med det de gör, låt oss få detta ur vägen. Det finns de som inte gör det de ska när liknande händer men min upplevelse är att de lyckligtvis inte tillhör majoriteten.

Det som i vanliga fall händer är att du får genomgå en självskattning där du svarar på olika frågor om ditt mående och dina tankar. Detta kompletteras med samtal med dig, givetvis.
I vissa fall anses inte risken vara överhängande och personen har en trygg miljö omkring sig och kan då få åka hem med nya samtal inbokade och ibland med stämningshöjande medicin, ofta både och.

Om risken är överhängande att du kommer agera på dina självmordstankar så kan du bli inskriven. Hur länge är svårt att säga men så kort tid som möjligt men inte för tidigt.
Helst vill de ju att du faktiskt vill bli inskriven om det står så illa till men om du nekar och de anser risken vara allvarlig så kan det bli frågan om en tvångsplacering enligt LPT - Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, du kan läsa mer om just den biten här: https://www.1177.se/sa-fungerar-vard...sk-tvangsvard/

Mitt råd skulle vara att du faktiskt vågar berätta, det lär ju inte bli värre än nu.

De av mina vänner och bekanta som har berättat om självmordstankar för sin vårdkontakt har fått hjälp i form av terapi och medicin. Berätta nu innan du mår sämre.

Jag pratade aldrig med någon under de 15 år jag gick i samma tankar, därför att risken att informationen senare kunde användas mot mig (tänk vårdnadstvist eller annat fall där dina förmågor ifrågasätts) var större än chansen att få hjälp.

Skulle du däremot faktiskt få hjälp så finns det noll garantier för att du blir ”frisk”. Troligare är att de proppar dig full med tabletter så du kan gå tillbaka till ditt arbete och generera mer skatteintäkter så andra kan få hjälp att gå tillbaka till de jobb de hatar, den monotona syssla som kanske till och med ligger till grund för att de tappade livslusten från första början.

Och när medicinerna slutar verka, står du där, som ett sju resor värre vrak än innan du bad om hjälp.

Det beror helt på hur ”rädd” din kontakt/läkare är. Är personen rädd över att du ska ta ditt liv och sen att läkaren skulle få ta ”smällen” så kan det bli lpt. Men jag vill tro att det har blivit bättre och det inte sker så lättvindigt.

Jag själv pratar väldigt öppet om både självmordstankar och subtila planer då jag har känt in personalen och här var jag bor så blir det inte så lätt lpt.

Det som händer är väl att de försöker hjälpa dig men tyvärr finns det ingen behandling för specifikt suicidalitet. Men har du tex en depression så kan du få behandling för det. Annars får du väl lite stödsamtal.