Vad händer när man berättar om självmordstankar?

Ja, det är väl det jag är rädd för, att det kommer kunna användas mot mig på något sätt i framtiden. Är rädd för att om jag blir frisk och mår bra igen så kommer jag inte kunna återgå till mitt arbete inom grundskolan t.ex. Att jag inte kommer ses som tillförlitlig för det på olika sätt. Att jag ses som för störd för det

Inte sant. Det värsta vore att skada sig själv. Söka hjälp är smart coping.

Jag tror att det är viktigt för dig att få hjälp. Om du söker vård hos psykiatrin så lär de väl ha tystnadsplikt så att det inte ska kunna användas mot dig i framtiden.

Kan hålla med om att den miljön många gånger inte är den bästa och en del mår sämre och en del bättre. För övrigt så hjälper inte vården sådär mycket över huvud taget. Men det skadar kanske inte å säga att man har självmordstankar. Vem vet någon kanske bryr sig?

Finns psykolog på Kry/Min doktor du kan prata med. Du behöver inte ha med i beskrivningen att du har självmordstankar, säg bara att du är djupt deprimerad sedan kan du berätta det när ni har konversationen.

Vet inte varför du är deprimerad men vanligaste orsaken lär väl vara att du är på botten i hierarkin, arbetslös, inga vänner, ingen partner, kass ekonomi. Det går inte att kliva ut en depression om fallet är så. Vill du berätta mer kan jag guida dig till de åtgärder du kan fullfölja. Viktigt att du har någon att prata med dock.

Om du har en bra läkare får du hjälp. Det är dock inte så att de kommer låsa in dig omedelbart, det är vanligt att ha självmordstankar om man är deprimerad.

Så är det inte.

Njae. Allt möjligt kan hända. Det du beskriver händer inte om man frivilligt vill ha vård för man är deprimerad.

Det kan bli inläggning om det är psyk akut ts går till dock, eller åka hem med mediciner i en påse om det är platsbrist.

Jag har jobbat inom psykvården och jag måste säga som det är
Söker du akut med självmordstankar MÅSTE dom lägga in dig om du vill det.
I värsta fall kan läkaren sätta LPT (lagen om psykisk tvångsvård) på dig. Sen består " hjälpen" i en sängplats o ev. medicinering.
Psykvården i Sverige är under all kritik.
Jag rekommenderar dig att prata med en anhörig du litar på. Sen kontakta en kurator eller psykolog.

Mina föräldrar fick reda på att jag inte mådde bra där de hittade knivar under min kudde som jag hade använt. Då sattes jag i kö för en psykolog men fick vänta ett år innan jag fick någon. Och då hade jag tagit mig ur det värsta själv. Under hela tiden pratade jag med mina närmsta vänner. Dock bara om självmord med två av dem. Den ena sa inget och för sökte bara få mig att må bättre, den andre blev bara arg och sa att hon tyckte att det var fegt.
Just nu skulle jag själv bara säga försök prata med någon, vemsomhelst för då kommer du få hjälp. Och även om det inte blir som vanligt kommer det bli bra och bättre fast bara på ett annat sätt.
Något annat som också är väldigt viktigt att tänka på är att du har bara ett liv, och om du avslutar det kan du aldrig leva igen. det finns inget mer efter det. Du kan aldrig ångra dig när du har gjort det. Och du kommer aldrig att få veta om det hade kunnat bli bättre. Jag vet att det är skitjobbigt och jag vet precis som många andra vad du går igenom men du måste försöka att se framåt!
Du får gärna skriva privat till mig om du vill prata!