Hur kommer man över baksmällan efter att ha varit lycklig?

Hej!

Jag har större delen av min ungdom varit ganska så ensam eftersom att jag isolerade mig själv. Hade svårt att lita på nya människor och umgicks med folk som inte helt behandlade mig bra men det var liksom någon att vara med.

När jag sedan närmade mig 17-18 så började jag ägna mig mer och mer åt personlig utveckling och har blivit en helt ny person flera gånger sen dess känns det som. Har även liksom sett att världen är annorlunda mot mig när jag var annorlunda mot den.

Jag kom så långt att jag skaffade en flickvän, vilket var någorlunda otänkbart för några år sedan, men det visade sig att jag hade mycket mer att ge än vad jag hade väntat mig. Dessvärre så skulle jag åka till Australien och vi var "tvungna" till att göra slut. Därefter i Australien så kändes det verkligen som att alla mina frön som jag hade planterat blommade ut. Jag kände mig som en fisk som hade bott i ett akvarium och släpptes ut i havet.

Min resa på 9 månader där började med 2 månader på hostell och sedan lyckades jag jobba mig upp till att bo i en av de lyxigaste skyskraporna. Jag jobbade även och tjänade väldigt mycket mer pengar där och skaffade även där en flickvän. En flickvän som hade gått om pengar och var på gränsen till överklass i samhället och jag blev en del av det med vid hennes sida. Hon föll för mig och jag för henne, men jag var öppen med att jag skulle behöva åka hem till Sverige igen. Hennes visa skulle också ta slut och hon ville hänga med mig. Men allt detta var bara en illusion av att försöka hålla kvar vid det livet som vi hade i Australien för vi hade inte levt med samma standard här...

När jag sedan kom hem igen, så var jag tillbaka i samma stad som jag har föddes i. Samma rum hos mina föräldrar där jag bott sedan jag var typ 10. Inget här är spännande och i Australien sov jag kanske 5 h per natt bara för att jag var så taggad på att leva och uppleva saker, men här försöker jag bara sitta av tiden och låta tiden gå. Spara pengar och börja plugga så att jag kan flytta så snart som möjligt igen.

Saken är den att det var som en dröm som gick i uppfyllelse som jag var tvungen att vakna upp ifrån. Nu har det gått snart 1 år sen jag kom hem. Jag har lyckats skaffa mig 2 riktigt bra jobb med bra löner och bra förmåner enbart för att jag är den person som jag har växt till att bli. Men inte en timme går utan att jag tänker tillbaka när jag hade allt och ständigt provade nya restauranger, utökade min sociala krets med andra drivna människor och gjorde allt detta med den tjejen som jag träffade då i det fantastiskt spännande landet.

Jag lever i dåtiden. När jag vill vara lycklig tänker jag tillbaka på den tiden men det ger mig mindre och mindre nöje och mer en känsla av saknad, speciellt sedan jag gjorde slut med hon jag träffade där så går det inte riktigt att finna så mycket mening här(vi provade att ha långdistans). Jag är fortfarande driven och sparar mycket pengar. Men känns som att jag håller på att vissna tills jag är ett frö i jorden igen, redo till att gro på nytt och blomma. Jag vill det nu... (Jag är 22 år i dagsläget)

Det är verkligen som en baksmälla av den lycka som en gång fyllde hela min kropp till tusen...

Är det någon som känner igen sig i detta och vad gjorde ni åt saken?

Du är 22 år. Om resande och att testa på nya livsstilar gör dig glad, så go for it! Du hinner. Ut i världen med dig igen. Eller ja, när coronapandemin lagt sig då.

Tids nog kommer du antingen tröttna på omkringflackande och vilja slå dig till rots med fru, hus och barn och allt vad det innebär - och det har du tid med då. Eller så kommer du aldrig vilja göra det, det är också ok. Då kan du fortsätta leva som du vill.

Du har helt rätt i det du skriver. Saken är bara den att jag har levt så sen jag var typ 18 och hunnit med en hel del resor, men livet är längre än bara dessa åren. Jag vill plugga vidare så att jag kan börja bygga därifrån sen, samtidigt är det galet dyrt att resa och vill ha en bra ekonomisk framtid där jag faktiskt kan leva ett liv där pengar inte är ett problem och då är jag övertygad om att man måste börja tidigt. Har säkert bränt 150-200 k på resor de senaste åren.
Varje gång jag är utomlands så märker jag att jag inte är riktigt skapad för att vara i Sverige. Mentaliteten, städerna och främst människorna tar inte fram den bästa sidan av mig. Inte vädret heller för den delen. Jag blir liksom mer negativ och instängd även när jag försöker att inte vara det. Efter att ha bott i Australien så inser jag vilket ljus jag kan utstråla och allt jag kan åstadkomma när jag känner att jag kan leva ett liv där jag kan se resultaten av vad jag gör på ett annat sätt. Liksom om jag jobbar hårt här så får man inte så mycket pengar kvar och då lever jag inte ett särskilt slösaktigt liv. Sedan så staden stänger 18, folket är minst sagt speciella och allt är bara så lagom. Det är väl mest det, hur jag känner att jag håller på att bli deformerad till att vara lagom av att vara här, för det är allt annat än vad jag vill.
Planen är att plugga och sen sticka igen. Men hade gärna varit glad fram tills dess och inte bara trampa mig igenom det. Är också rädd att jag fick en skev bild av Australien och att jag kommer dit igen så kommer det inte alls bli samma sak. Tror inte det, men man vet aldrig med hjärnspöken...

De flesta kan nog känna igen sig, om inte idag så förr eller senare.

Lärdomen är att man förstår att man är sin egen lyckas smed och att man relativt enkelt kan välja vilket liv man vill ha bara man inte är feg.

Att inte vara feg är förstås lite svårare för många.

Det låter väldigt vettigt, alla punkter faktiskt.

Jag skulle inte vilja kalla mig feg, inte längre. Jag växte upp feg. Gömde mig bakom alla ursäkter jag hittade, men sedan har jag tagit tag i det mycket mer. Det är bara så skumt att "nöja" sig med tillvaron här. Gör mig rastlös och missnöjd av bara tanken när jag vet hur det kan vara. Jag ser att vara hemma som en investering, inför det liv som det kommer leda till sen. Men saknar spänningen, livet, rörelsen, ja allt egentligen. Man kan bara pusha sig igenom det, men det är inget sätt att vara lycklig på, speciellt inte om man ska plugga en hård linje med haha...

Känner igen det där. Det kan ta väldigt lång tid att komma över. Har jag upplevt både efter en längre resa. Finns ett utryck bland perversa gubbarna i Thailand, kallas "Pattaya Blues", kan du googla och läsa om...

Har även haft en "blues" efter ett förhållande med en väldigt social och utåtriktad tjej men mycket vänner. Det var alltid fest och evengemang och jag det var trevligt att träffa mycket människor. Jag kände mig äntligen lite "populär" och omtyckt. När förhållandet sprack, satt jag igen ensam och mådde jävlig dålig (det var hennes kompisar..).

22 år och jobb med bra lön, låter rätt unikt får man säga

Du verkar ju ändå ha ett rätt bra liv men en sak antar jag av vad du skriver och du får såklart dementera det om du anser dig vilja det men jag tycker det verkar som du ser lycka som livets största självändamål. Isåfall är det därför du är deppig. Livet handlar ej om lycka, det handlar om insikt, lärdom och upplysning. Förr eller senare kraschar alla. Det gäller att ha lära sig på vägen.

Så du kommer över det genom att acceptera att livet ej är så bra som du trott och leva med den vetskapen. Du kommer vara mindre lycklig ja men med det lågt ställda förväntningar är det svårt att bli besviken.

Det är bra att du även tänker framåt och inte bara satsar på nuet. Det blir lättare i framtiden, men med det sagt betyder det inte att du inte ska leva livet nu också.

Satsa på något du tycker är intressant och skulle kunna jobba med det internationellt, dvs juridik kan vara svårt att jobba internationellt beroende på vilken inriktning du tar.

Under universiteten har du möjlighet att plugga utomlands, det finns utbyten i princip till alla länder. Så är du intresserad av att åka till Australien så gör det i 1 år. Du kan även ta ytterligare ett års vila från studier och bara resa.

Sedan när du utbildat dig och ska börja jobba, satsa på internationella företag som har kontor lite här och var. Det kan vara enkelt när du väl är inne i företaget att få åka och jobba inom samma företag fast i ett kontor i ett annat land.

Sedan i framtiden så kan en partner (flickvän i ditt fall) begränsa ditt liv beroende på hur du väljer. Det behöver inte vara så om du väljer en likasinnad partner som du. Om även hon är intresserad av att resa och upptäcka saker så blir det betydligt enklare att göra det i framtiden.

Tro inte att "den härliga" tiden är över för dig. Det kommer mer tro mig. Njut!

Ja läste på om det där och det är exakt så jag har känt. Men det var mer den livsstilen och att jag skapade den. Hade säkert kunnat ha skrivit en dagbok och så hade det varit en intressant bok för en hel del att läsa. Det var såklart tråkigt att komma hem igen, men den riktiga smällen kom när vi gjorde slut och jag släppte det helt och la det bakom mig, eller försökte i alla fall. Har hunnit bli rik på en hel del skit upplevelser genom mitt liv och detta tar nog priset. Men det är väl bara till att tänka på det som en semester eller något åt det hållet och sedan ha det som ett mål längre fram. Jag ska bo i en sådan lägenhet igen och jag ska ha en mäktig kvinna vid min sida, eller något sånt. Jag accepterar det faktum att jag är ung, men det går inte att använda som en ursäkt. Vid 22 år kan man ha uppnått en hel del och det anser jag ändå att jag har gjort, men det var just den känslan av, typ, det kvittade hur bra eller dåligt det gick för mig i Australien(det gick skit och blev typ så bra som det kunde bli sen), men oavsett vad så skulle jag ändå nollställas här i Sverige igen. Därav baksmällan...

Haha ja, kanske det...

Men samtidigt så ser jag det lite som ett slöseri att inte sträva efter allt man kan bli. Det finns människor som gör så galet stora saker. Donald Trump styr USA. Bill Gates och Steve Jobs ändrade världen och Elon Musk gör det nu. Det har funnits människor som gör helt sinnessjuka saker och att jag inte skulle kunna åstadkomma stordåd finns liksom inte. Men det var mest den känsla av hopplöshet som har paralyserat mig nu. När jag byggde något jag drömt om, därför det krävdes verkligen en hel del jobb, men för att sedan bara släppa det. Vet också att jag inte vill bo i Sverige men är lite smått "rädd" för att träffa en tjej och bli bekväm och binda upp mig här för att sedan få en kris lik denna gånger 10 vid 30-35 års ålder. Sen bli bitter.
Samtidigt är livet ganska mycket trevligare om man delar det med någon man tycker om och inte bara med vänner osv. Det handlar helt enkelt om att allt blir mer givande på något sätt om man delar det med någon man älskar.
En läxa som jag däremot har lärt mig är att jag i framtiden ska älska på ett mer ansvarsfullt sätt. Att leka med andras hjärtan, men speciellt mitt eget, är verkligen bara skit. Kan man se ett slut i början så är det nog inte bra att investera för mycket i det...
Jag har också insett att även om 2 blir 1 i ett par, så måste man fortfarande vara helt sig själv. Spendera tid i all ära med sin partner, men anledningen till att man blev ihop är för att man älskade den andra personen, men om man enbart smälter ihop till en och samma klump så är det då jag misstänker att killar blir tofflar, tjejer slutar bry sig, spänningen och allt som är bra försvinner och till sist så sitter man och har inget att prata om längre och är ihop för att det är bekvämast så, man har det ändå inte så illa...

Låter som du har extremt höga krav på dig själv. Mitt råd är att jobba för det du vill verkligen känner att du vill göra. Så om du tex gillade Australien, satsa på att få ett bra jobb där och skaffa visum

Däremot tror jag du måste ta ned förväntningarna lite. Donald Trump styrde knappast USA som 22-åring och Elon Musk och dylika personer har inte bara lyckats helt genom sig själva utan via bra samarbete. Så ta det lugnt och sänk förväntningarna, låter ändå som du har ett rätt bra liv men just nu går igenom en liten dipp. Önskar dig allt gott!

Haha ja det har du rätt i, det tog tid för dem att ta sig dit de är. Anledningen till att jag ställer så höga krav nu är för att det verkar som att de som inte tar tag i sina liv i min ålder, de blir bekväma och sen ångrar sig 30-40 eller tom senare när det är svårare att göra något åt det och det är något jag verkligen inte hade varit nöjd med.

Jag vill till Australien, men vill komma dit med bättre förutsättningar till att bygga ett bra liv, bättre än de jag har nu i alla fall.

Samtidigt kom jag och tänka på alla idrottsmän och liknande som har haft fantastiska liv där allt var hur bra som helst, de blev inbjudna överallt och deras liv var bara på en helt sjuk nivå. Sen så slutar de kanske spela, förlorar sina pengar och ska återgå till ett vanligt liv. Det är lite den baksmällan jag pratar om. Påstår inte att min skulle vara så illa, haha inte alls faktiskt, men vad jag undrar hur man går ifrån att älskat ha leva som man har gjort, till att sedan acceptera att man inte har det längre och har det som glada minnen istället, när man då egentligen helst hade velat leva på det sättet...

Livet är verkligen intressant för det finns så mycket man inte kunde ha räknat med som händer en...