Del 1
(Börjar med en lång intro tills jag kommer till saken i del 2. Där svarar jag också på ett annat inlägg.)
De borgerliga regeringarna 1976-82 hade kunnat avskaffa arvs- och förmögenhetsskatterna genom att kapa ner u-hjälpen till ungefär 2/3. Då hade man ändå legat högre än OECD-snittet och i världstopp. Samtidigt kan vi konstatera att svenskt bistånd à la 70-tal mycket handlade om att skicka pengar till någon afrikansk enpartistat som sedan skickade pengarna vidare till ett schweiziskt bankkonto eller så for och köpte Mirage-plan från Frankrike eller Phantom-plan från USA. Funktionen för arvs- och förmögenhetsskatterna var väl i princip att trycka ner värdet på börsaktier så att AP-fonder och eventuella Meidner-fonder, som man planerade, skulle kunna köpa upp aktier till reapris. Okej, en del tillgångar hamnade väl i AP-fonderna, och hade de fått stanna där så hade det väl inneburit en viss omfördelning från överklassen till de lägre klasserna. Men sedan, på 90-talet beslutade sig 7-klövern för att tömma AP-fonderna på 258 miljarder (i princip för att underlätta för statsbudgeten att finansiera invandringen). Så det blev väl ingen överföring till de lägre samhällsklasserna. De här AP-fondstillgångarna hade väl med dagens börskurser varit värda upp mot 1000 miljarder kr. (Till detta skall läggas alla aktier i Nordea, Telia, AssiDomän o s v man sålt och som inte dragits in till staten genom att trycka ner börskurserna. De här pengarna har också använts till att betala invandringskalaset.)
När det gäller skattepolitiken i övrigt så bör man notera att den som ville på 70-talet genom att utnyttja ränteavdragen för bolån och möjligheten att skattefritt hyra ut hyresrum med egen ingång i realiteten kunde få ett klart lägre skattetryck än idag. Började man bli krasslig och hade ungar som kunde ärva så kunde man sälja sin stora kåk och köpa äkta mattor o dyl som man kunde fiffla bort i bouppteckningen. Tror det här utgjorde mycket av grunden för matthandeln i Sverige på 70- och 80-talet. Minns när jag runt 1979-1980 var in på Wenner-Gren Center för att kolla hur utställningshallen för Rolls-Royce i Sverige såg ut. I hallen fanns tre personer: Jag själv, min far och en gubbe i 50-årsåldern som såg ut som en turk e dyl. Han hade en kritstrecksrandig kostym, slips och en glansig väst. ”Turken” gick in och snackade litet med säljaren (Georg Wessman tror jag att han hette). ”Turken” var spekulant på Silver Shadowen i hallen. Han hade verkligen stålar och var ingen fluktis. Vi gick ut på parkeringen. Där stod en Volvo 264 (den 6-cylindriga Volvo-toppmodellen med elhissar, tonade rutor och luftkonditionering, vilket var lyx på den tiden). ”Turken” kom ut strax efter och hoppade in i 264:an. Jag frågade min far om vad han trodde att det där var för figur. Få invandrare var finansmän eller stordirektörer. Min far sade ”äh, det är väl nån matthandlare”. ”Kan man tjäna stora pengar på mattor?!” frågade jag? ”Jo”, svarade min far ”det är väl rätt många rika människor som köper dyra mattor för att få lägre skatt”. Detta är en bild av 70-talets Sverige. Roger Akelius körde Jaguar i början på 70-talet och hyrde ut uppåt 10 rum åt studenter skattefritt (idag tror jag gränsen är 2-3 rum). Finansminister Gunnar Sträng nolltaxerade i mitten av 70-talet med hjälp av en fastighet i Gamla Stan. När man runt 1990 sänkte marginalskatterna, kapade ner ränteavdragen ytterligare (de hade kapats redan runt år 1982, eventuellt någon fler gång, vill jag minnas) och införde en separat kapitalskatt på 30 % innebar detta inte någon enorm, generell omfördelning från de lägre klasserna till de högre. Däremot från skatteplanerare till icke skatteplanerare.
Den borgerliga regeringen 1991-1994 tog inte bort arvsskatten. Förmögenhetsskatten tror jag dock var borta sista året de regerade. Man sänkte också reavinstskatten till runt 17 % vilket innebar att folk toksålde aktier innan sossarnas valseger. På det här viset kunde utländska placerare tokfynda på den svenska aktiemarknaden där systemet med bundna (som bara svenskar fick köpa) och fria aktier slopats. Placerare som beskattades lägre än svenskar, och därmed fick ett lägre avkastningskrav kunde på det här viset fynda i Sverige där kurserna fortfarande trycktes nedan av dödsbon som var tvungna att snabbt realisera aktieinnehav och av den av sossarna planerat återinförda förmögenhetsskatten. När Sally Kistners dödsbo i slutet på 80-talet p g a av arvsskatten skulle bli tvunget att toksälja en massa Astra-aktier så stortdök kursen p g a det förväntade överutbudet. Men värderingen på aktierna för arvingarna var kursen vid dödstillfället. Resultatet blev att skatten översteg värdet i dödsboet. Arvingarna fick noll kronor. Senare skickades Astra iväg till Storbritannien av Percy Barnevik. Aktiespararna var emot. De flesta privata småplacerare var emot. Det brukar vara krångligare att deklarera och följa utländska innehav, för storplacerare och institutionella placerare brukar dock detta inte vara något problem. Så fler bland dessa var för. Idag är Astra brittiskt och Pharmacia (på 90-talet, innan affären med UpJohn, kallat ”världens billigaste läkemedelsbolag”) amerikanskt. Två bolag högst upp i näringskedjan är alltså skickade utomlands. De forskare som tog fram Losec fick ingen belöning. Andra fick dock bonusar. I stället för Astra och Pharmacia fick vi en massa ROT- och RUT-jobb.
Sossarnas politik gick väl inte ut på att samla i ladorna åt de lägre klasserna. I alla fall inte med facit i hand. AP-fonderna blev i stället en stor pengabinge med vilken man kunde finansiera invandringen några år. Påminner litet om Sovjetstatens tillgångar som man till slut skiftade ut åt vissa etno-oligarker (idag är Putin osams med Väst eftersom han tog tillbaka en del av pengarna). De borgerliga partierna förde samma AP-fondspolitik som sossarna. Fördelningspolitiskt var det väl heller inte fråga om att värna inhemska, flitiga småsparare med någon miljon i tillgångar. I praktisk politik var den verkliga vinnaren på Bildts och Anne Wibbles kapitalskattepolitik utländska placerare som kunde köpa svenska tillgångar till reapris. För den överklass som hade tillräckligt med pengar för att flytta utomlands fanns alltid den möjligheten att slippa betala skatt. Ingvar Kamprad, Rausings (Tetra Pak) och grundaren av Biltema (minns inte vad han hette) tillhör den grupp som utnyttjade denna möjlighet. Ett smartare alternativ för Sveriges del hade varit att skattemässigt gynna att sätta företag på börsen så att småsparare hade kunnat få del av värdetillväxten. Nu blir i stället resultatet att vinstmarginalerna från dessa företags verksamhet skickas utomlands och skattas där i stället.
Att textilindustrin med sina låga löner försvann var däremot ingen nackdel. Hade man inte importerat en massa sömmerskor på 60-talet hade vi varit av med den branschen redan i slutet på 60-talet i stället för 10 år senare. I stället för att fritt tillåta kapitalexport för att smälla upp fabriker utomlands importerade man arbetskraft och byggde subventionerade bostäder åt dessa människor här i stället. Totalt vansinne. Sedan fick man ändå bomma igen teko-industrin några år senare. Och då behövdes inte sömmerskorna. Då var de mer tydligt en belastning som antingen blev arbetslösa eller trängde undan annan arbetskraft.
I Finland och Tyskland lyckades man behålla en del varvsindustri genom att satsa på annat än supertankers som japaner och koreaner kunde tillverka billigare. Vet inte om det hade gått att styra om till tillverkning av kryssningsfartyg, färjor och isbrytare typ de man tillverkade i Västtyskland och Finland. En branschexpert kan kanske svara på den frågan. Men om svenska varv inte tillverkat sådana fartyg sedan ett större antal år tillbaka var det kanske knepigt att ta sig in i den här typen av segment. Notera också att Sverige inte var det enda land som förlorade sina supertanker-varv. Minns att Adam Backström för typ 20 år sedan var spekulant på ett supertanker-varv i Frankrike som legat i malpåse i flera år när det plötsligt blivit stor efterfrågan på nya supertankers (det blev dock inget av den affären).
FORTSÄTTNING NEDAN
Citat:
Borgarna vill upprepa sin katastrofalt misslyckade politik 1976-82 när de maxade statsskulden och införde tvåsiffrig inflationstakt för att "rädda företagen". Men såväl varvs- och textilindustrin försvann helt och hållet. Problemen orsakades av att Tage Erlander infört världens högsta straffskatter mot arbete och väldigt destruktiva regleringar inte minst av arbetsmarknaden. Borgarna hör ju till världens mest vänsterextremistiska partier och tyckte att det var jättebra. Så de behöll Tage Erlanders skatter och regleringar och bidragssamhället han skapat. Istället lånade och tryckte borgarna upp pengar och bara gav bort.
Även retoriken är exakt densamma nu som då. Då kallades det "överbryggningspolitik" för eftersom ingen borgare har någon kännedom om vad en ekonomi är för någonting, så fantiserade de om att konjunkturen är som vädret. Om man bara förstör statens kreditvärdighet och förstör pengarnas köpkraft, så kommer med tiden snart lågkonjunkturen att försvinna av sig själv. Samma mentalitet denna gång. Borgarna inbillar sig att allt kommer att bli bra av sig självt, att inga reformer behövs, utan bara "tillfälligt" penningregn. Dödsdömt, det bara fördjupar och förlänger depressionen genom att förhindra omställningar och ruinera statsfinanserna och förstöra penningvärdet.
Svriges ekonomiska förutsättningar är mycket sämre nu än på 1970-talet. Skatterna och skulderna är maxade och räntan nollad redan innan vi gick in i panikdemin.
Även retoriken är exakt densamma nu som då. Då kallades det "överbryggningspolitik" för eftersom ingen borgare har någon kännedom om vad en ekonomi är för någonting, så fantiserade de om att konjunkturen är som vädret. Om man bara förstör statens kreditvärdighet och förstör pengarnas köpkraft, så kommer med tiden snart lågkonjunkturen att försvinna av sig själv. Samma mentalitet denna gång. Borgarna inbillar sig att allt kommer att bli bra av sig självt, att inga reformer behövs, utan bara "tillfälligt" penningregn. Dödsdömt, det bara fördjupar och förlänger depressionen genom att förhindra omställningar och ruinera statsfinanserna och förstöra penningvärdet.
Svriges ekonomiska förutsättningar är mycket sämre nu än på 1970-talet. Skatterna och skulderna är maxade och räntan nollad redan innan vi gick in i panikdemin.
(Börjar med en lång intro tills jag kommer till saken i del 2. Där svarar jag också på ett annat inlägg.)
De borgerliga regeringarna 1976-82 hade kunnat avskaffa arvs- och förmögenhetsskatterna genom att kapa ner u-hjälpen till ungefär 2/3. Då hade man ändå legat högre än OECD-snittet och i världstopp. Samtidigt kan vi konstatera att svenskt bistånd à la 70-tal mycket handlade om att skicka pengar till någon afrikansk enpartistat som sedan skickade pengarna vidare till ett schweiziskt bankkonto eller så for och köpte Mirage-plan från Frankrike eller Phantom-plan från USA. Funktionen för arvs- och förmögenhetsskatterna var väl i princip att trycka ner värdet på börsaktier så att AP-fonder och eventuella Meidner-fonder, som man planerade, skulle kunna köpa upp aktier till reapris. Okej, en del tillgångar hamnade väl i AP-fonderna, och hade de fått stanna där så hade det väl inneburit en viss omfördelning från överklassen till de lägre klasserna. Men sedan, på 90-talet beslutade sig 7-klövern för att tömma AP-fonderna på 258 miljarder (i princip för att underlätta för statsbudgeten att finansiera invandringen). Så det blev väl ingen överföring till de lägre samhällsklasserna. De här AP-fondstillgångarna hade väl med dagens börskurser varit värda upp mot 1000 miljarder kr. (Till detta skall läggas alla aktier i Nordea, Telia, AssiDomän o s v man sålt och som inte dragits in till staten genom att trycka ner börskurserna. De här pengarna har också använts till att betala invandringskalaset.)
När det gäller skattepolitiken i övrigt så bör man notera att den som ville på 70-talet genom att utnyttja ränteavdragen för bolån och möjligheten att skattefritt hyra ut hyresrum med egen ingång i realiteten kunde få ett klart lägre skattetryck än idag. Började man bli krasslig och hade ungar som kunde ärva så kunde man sälja sin stora kåk och köpa äkta mattor o dyl som man kunde fiffla bort i bouppteckningen. Tror det här utgjorde mycket av grunden för matthandeln i Sverige på 70- och 80-talet. Minns när jag runt 1979-1980 var in på Wenner-Gren Center för att kolla hur utställningshallen för Rolls-Royce i Sverige såg ut. I hallen fanns tre personer: Jag själv, min far och en gubbe i 50-årsåldern som såg ut som en turk e dyl. Han hade en kritstrecksrandig kostym, slips och en glansig väst. ”Turken” gick in och snackade litet med säljaren (Georg Wessman tror jag att han hette). ”Turken” var spekulant på Silver Shadowen i hallen. Han hade verkligen stålar och var ingen fluktis. Vi gick ut på parkeringen. Där stod en Volvo 264 (den 6-cylindriga Volvo-toppmodellen med elhissar, tonade rutor och luftkonditionering, vilket var lyx på den tiden). ”Turken” kom ut strax efter och hoppade in i 264:an. Jag frågade min far om vad han trodde att det där var för figur. Få invandrare var finansmän eller stordirektörer. Min far sade ”äh, det är väl nån matthandlare”. ”Kan man tjäna stora pengar på mattor?!” frågade jag? ”Jo”, svarade min far ”det är väl rätt många rika människor som köper dyra mattor för att få lägre skatt”. Detta är en bild av 70-talets Sverige. Roger Akelius körde Jaguar i början på 70-talet och hyrde ut uppåt 10 rum åt studenter skattefritt (idag tror jag gränsen är 2-3 rum). Finansminister Gunnar Sträng nolltaxerade i mitten av 70-talet med hjälp av en fastighet i Gamla Stan. När man runt 1990 sänkte marginalskatterna, kapade ner ränteavdragen ytterligare (de hade kapats redan runt år 1982, eventuellt någon fler gång, vill jag minnas) och införde en separat kapitalskatt på 30 % innebar detta inte någon enorm, generell omfördelning från de lägre klasserna till de högre. Däremot från skatteplanerare till icke skatteplanerare.
Den borgerliga regeringen 1991-1994 tog inte bort arvsskatten. Förmögenhetsskatten tror jag dock var borta sista året de regerade. Man sänkte också reavinstskatten till runt 17 % vilket innebar att folk toksålde aktier innan sossarnas valseger. På det här viset kunde utländska placerare tokfynda på den svenska aktiemarknaden där systemet med bundna (som bara svenskar fick köpa) och fria aktier slopats. Placerare som beskattades lägre än svenskar, och därmed fick ett lägre avkastningskrav kunde på det här viset fynda i Sverige där kurserna fortfarande trycktes nedan av dödsbon som var tvungna att snabbt realisera aktieinnehav och av den av sossarna planerat återinförda förmögenhetsskatten. När Sally Kistners dödsbo i slutet på 80-talet p g a av arvsskatten skulle bli tvunget att toksälja en massa Astra-aktier så stortdök kursen p g a det förväntade överutbudet. Men värderingen på aktierna för arvingarna var kursen vid dödstillfället. Resultatet blev att skatten översteg värdet i dödsboet. Arvingarna fick noll kronor. Senare skickades Astra iväg till Storbritannien av Percy Barnevik. Aktiespararna var emot. De flesta privata småplacerare var emot. Det brukar vara krångligare att deklarera och följa utländska innehav, för storplacerare och institutionella placerare brukar dock detta inte vara något problem. Så fler bland dessa var för. Idag är Astra brittiskt och Pharmacia (på 90-talet, innan affären med UpJohn, kallat ”världens billigaste läkemedelsbolag”) amerikanskt. Två bolag högst upp i näringskedjan är alltså skickade utomlands. De forskare som tog fram Losec fick ingen belöning. Andra fick dock bonusar. I stället för Astra och Pharmacia fick vi en massa ROT- och RUT-jobb.
Sossarnas politik gick väl inte ut på att samla i ladorna åt de lägre klasserna. I alla fall inte med facit i hand. AP-fonderna blev i stället en stor pengabinge med vilken man kunde finansiera invandringen några år. Påminner litet om Sovjetstatens tillgångar som man till slut skiftade ut åt vissa etno-oligarker (idag är Putin osams med Väst eftersom han tog tillbaka en del av pengarna). De borgerliga partierna förde samma AP-fondspolitik som sossarna. Fördelningspolitiskt var det väl heller inte fråga om att värna inhemska, flitiga småsparare med någon miljon i tillgångar. I praktisk politik var den verkliga vinnaren på Bildts och Anne Wibbles kapitalskattepolitik utländska placerare som kunde köpa svenska tillgångar till reapris. För den överklass som hade tillräckligt med pengar för att flytta utomlands fanns alltid den möjligheten att slippa betala skatt. Ingvar Kamprad, Rausings (Tetra Pak) och grundaren av Biltema (minns inte vad han hette) tillhör den grupp som utnyttjade denna möjlighet. Ett smartare alternativ för Sveriges del hade varit att skattemässigt gynna att sätta företag på börsen så att småsparare hade kunnat få del av värdetillväxten. Nu blir i stället resultatet att vinstmarginalerna från dessa företags verksamhet skickas utomlands och skattas där i stället.
Att textilindustrin med sina låga löner försvann var däremot ingen nackdel. Hade man inte importerat en massa sömmerskor på 60-talet hade vi varit av med den branschen redan i slutet på 60-talet i stället för 10 år senare. I stället för att fritt tillåta kapitalexport för att smälla upp fabriker utomlands importerade man arbetskraft och byggde subventionerade bostäder åt dessa människor här i stället. Totalt vansinne. Sedan fick man ändå bomma igen teko-industrin några år senare. Och då behövdes inte sömmerskorna. Då var de mer tydligt en belastning som antingen blev arbetslösa eller trängde undan annan arbetskraft.
I Finland och Tyskland lyckades man behålla en del varvsindustri genom att satsa på annat än supertankers som japaner och koreaner kunde tillverka billigare. Vet inte om det hade gått att styra om till tillverkning av kryssningsfartyg, färjor och isbrytare typ de man tillverkade i Västtyskland och Finland. En branschexpert kan kanske svara på den frågan. Men om svenska varv inte tillverkat sådana fartyg sedan ett större antal år tillbaka var det kanske knepigt att ta sig in i den här typen av segment. Notera också att Sverige inte var det enda land som förlorade sina supertanker-varv. Minns att Adam Backström för typ 20 år sedan var spekulant på ett supertanker-varv i Frankrike som legat i malpåse i flera år när det plötsligt blivit stor efterfrågan på nya supertankers (det blev dock inget av den affären).
FORTSÄTTNING NEDAN
