Vargen har funnits i Skandinavien sedan urminnes tider, och den har alltid konkurrerat med människan om föda och utrymme. Under 1800-talets första hälft var dock vargplågan synnerligen påtaglig. Den främsta anledningen till detta brukar anses vara att Gustav III år 1789 avreglerade storviltsjakten, och gjorde den tillgänglig även för allmogen. Tidigare hade all storviltsjakt varit förbehållen adeln, men nu tilläts plötsligt vanligt folk att jaga på sina marker, vilket ledde till att älg, hjort och rådjur inom ett par decennier i princip utrotades från de svenska skogarna. Samtidigt var rovdjursstammarna vid 1800-talets ingång mycket starka, och den omfattande lösdriften av boskap i skogarna ledde till att föda inte saknades, ej heller efter det att högviltet mer eller mindre utrotats. Men då vargarna tidigare hade kunnat välja mellan att jaga älg och hjort och att skatta de stackars böndernas boskap, var nu boskap i princip den enda föda som återstod. Därav kom vargen att under 1800-talets första hälft utgöra en omfattande landsplåga, många bönder hade kanske bara en ko eller några får, och det är lätt att föreställa sig den desperation de kände då ulven hade rivit ihjäl dessa.
Även om vargen i regel hade respekt för människor var vargattacker på människor inte okända, även om de som sagt var sällsynta. I 1700-talets kyrkböcker finns en handfull exempel på barn som dödats av varg. Den sista gången människor dödades av vargar i Sverige sägs ju allmänt vara den så kallade "Gysingevargen", som år 1821 dödade nio barn och ungdomar och skadade ett femtontal andra.
Det tycks dock inte som om "Gysingevargen" verkligen var den sista människoätande vargen i Sverige. Så sent som 1830 tycks en fullvuxen karl, och därtill en soldat, ha dödats av vargar i Rödösundet i Jämtland:
”Vid tiden för denna händelse vexlade hvarje kompanichef vid Jemtlands Fältjägareregemente post två gånger i veckan med postkontoret i Östersund, genom en i släpmundering men med bandoler och bajonett utrustad soldat.
Den så sorgligt omkomne hade på morgonen i förenämda ärende afsändts af sin kompanichef till Östersund och väntades som vanligt åter på qvällen samma dag, men uteblef, hvarför chefen, oroad häraf, tidigt påföljande morgon utsände folk för att taga reda på orsaken härtill.
Nedkomne på Rödösundet, upptäckte de utskickade vargspår och snart derefter sönderslitna blodiga kläder jemte qvarlefvor efter den omkomne. Ej långt derifrån fans bandoleret med bajonetten inskjuten, men fastsittande i slidan.”
Soldaten skall alltså till en början segerrikt medelst bajonetten ha avvärjt vargarnas attacker, men sedan, då han efter en stund ånyo blivit angripen, inte kunnat försvara sig emedan den blodiga bajonetten frusit fast i slidan.
http://www.vargfakta.se/nyheter/gysi...men-inte-sist/
Från den småländska gränssocknen Markaryd finns en dramatisk vargberättelse från 1830-talet nedtecknad:
På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag.
https://www.fotosidan.se/blogs/elis/...n-i-exhult.htm
De sista vargarna i Kronobergs län, mitt eget hemlän, utrotades omkring år 1865, men det finns gott om gamla berättelser om deras framfart, som vittnar om den utbredda vargskräcken, som definitivt inte var helt obefogad.
I dag är den svenska vargstammen starkare än den varit på nära 150 år, och rapporter om närgångna vargar blir allt vanligare. Hur länge skall det dröja innan vi får den första dödliga vargattacken mot en människa på 2000-talet? Personligen är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan detta sker.
I Finland, där vargen aldrig utrotades (vilket den i princip gjorde i Sverige, även om den aldrig försvann helt från de nordligaste länen) finns det dokumenterade vargattacker på människor även från 1900-talet. I Ryssland, där vargen än i dag är en landsplåga, likaså.
Det tycks mig dock som om 1800-talets vargar var ännu djärvare och mer orädda än dagens. En anledning till det skulle kunna vara att dessa vargar genom generationer hade lärt sig att inte frukta människan. En annan anledning kan också vara desperat hunger, vilket kan ha drivit vargarna till att övervinna sin naturliga rädsla för människan. Man måste också komma ihåg att 1800-talets människor var mycket mer utsatta för vargen. Då var folk ofta hänvisade till att gå ganska långa sträckor genom områden där det var långt mellan byar och gårdar. Det var långt ifrån alla som var så pass privilegierade att de hade möjlighet att åka häst och vagn eller släde. Idag kör vi bil, ofta även om vi bara ska färdas några hundra meter.
Sedan var 1800-talets skjutvapen inte i närheten så effektiva och pricksäkra som dagens. Ännu under 1800-talets tidiga decennier var det huvudsakliga allmogevapnet den mynningsladdade lodbössan. Repetergevär med enhetspatroner blev inte allmänt tillgängliga förrän under 1800-talets sista årtionden, när vargen redan hade utrotats från Sydsverige.
Om ni har anekdoter och berättelser om denna fruktansvärda tid i svensk historia, dela gärna med er av dessa.
Även om vargen i regel hade respekt för människor var vargattacker på människor inte okända, även om de som sagt var sällsynta. I 1700-talets kyrkböcker finns en handfull exempel på barn som dödats av varg. Den sista gången människor dödades av vargar i Sverige sägs ju allmänt vara den så kallade "Gysingevargen", som år 1821 dödade nio barn och ungdomar och skadade ett femtontal andra.
Det tycks dock inte som om "Gysingevargen" verkligen var den sista människoätande vargen i Sverige. Så sent som 1830 tycks en fullvuxen karl, och därtill en soldat, ha dödats av vargar i Rödösundet i Jämtland:
”Vid tiden för denna händelse vexlade hvarje kompanichef vid Jemtlands Fältjägareregemente post två gånger i veckan med postkontoret i Östersund, genom en i släpmundering men med bandoler och bajonett utrustad soldat.
Den så sorgligt omkomne hade på morgonen i förenämda ärende afsändts af sin kompanichef till Östersund och väntades som vanligt åter på qvällen samma dag, men uteblef, hvarför chefen, oroad häraf, tidigt påföljande morgon utsände folk för att taga reda på orsaken härtill.
Nedkomne på Rödösundet, upptäckte de utskickade vargspår och snart derefter sönderslitna blodiga kläder jemte qvarlefvor efter den omkomne. Ej långt derifrån fans bandoleret med bajonetten inskjuten, men fastsittande i slidan.”
Soldaten skall alltså till en början segerrikt medelst bajonetten ha avvärjt vargarnas attacker, men sedan, då han efter en stund ånyo blivit angripen, inte kunnat försvara sig emedan den blodiga bajonetten frusit fast i slidan.
http://www.vargfakta.se/nyheter/gysi...men-inte-sist/
Från den småländska gränssocknen Markaryd finns en dramatisk vargberättelse från 1830-talet nedtecknad:
På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag.
https://www.fotosidan.se/blogs/elis/...n-i-exhult.htm
De sista vargarna i Kronobergs län, mitt eget hemlän, utrotades omkring år 1865, men det finns gott om gamla berättelser om deras framfart, som vittnar om den utbredda vargskräcken, som definitivt inte var helt obefogad.
I dag är den svenska vargstammen starkare än den varit på nära 150 år, och rapporter om närgångna vargar blir allt vanligare. Hur länge skall det dröja innan vi får den första dödliga vargattacken mot en människa på 2000-talet? Personligen är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan detta sker.
I Finland, där vargen aldrig utrotades (vilket den i princip gjorde i Sverige, även om den aldrig försvann helt från de nordligaste länen) finns det dokumenterade vargattacker på människor även från 1900-talet. I Ryssland, där vargen än i dag är en landsplåga, likaså.
Det tycks mig dock som om 1800-talets vargar var ännu djärvare och mer orädda än dagens. En anledning till det skulle kunna vara att dessa vargar genom generationer hade lärt sig att inte frukta människan. En annan anledning kan också vara desperat hunger, vilket kan ha drivit vargarna till att övervinna sin naturliga rädsla för människan. Man måste också komma ihåg att 1800-talets människor var mycket mer utsatta för vargen. Då var folk ofta hänvisade till att gå ganska långa sträckor genom områden där det var långt mellan byar och gårdar. Det var långt ifrån alla som var så pass privilegierade att de hade möjlighet att åka häst och vagn eller släde. Idag kör vi bil, ofta även om vi bara ska färdas några hundra meter.
Sedan var 1800-talets skjutvapen inte i närheten så effektiva och pricksäkra som dagens. Ännu under 1800-talets tidiga decennier var det huvudsakliga allmogevapnet den mynningsladdade lodbössan. Repetergevär med enhetspatroner blev inte allmänt tillgängliga förrän under 1800-talets sista årtionden, när vargen redan hade utrotats från Sydsverige.
Om ni har anekdoter och berättelser om denna fruktansvärda tid i svensk historia, dela gärna med er av dessa.