Beskrivningar av 1800-talets vargplåga på den svenska landsbygden

Vargen har funnits i Skandinavien sedan urminnes tider, och den har alltid konkurrerat med människan om föda och utrymme. Under 1800-talets första hälft var dock vargplågan synnerligen påtaglig. Den främsta anledningen till detta brukar anses vara att Gustav III år 1789 avreglerade storviltsjakten, och gjorde den tillgänglig även för allmogen. Tidigare hade all storviltsjakt varit förbehållen adeln, men nu tilläts plötsligt vanligt folk att jaga på sina marker, vilket ledde till att älg, hjort och rådjur inom ett par decennier i princip utrotades från de svenska skogarna. Samtidigt var rovdjursstammarna vid 1800-talets ingång mycket starka, och den omfattande lösdriften av boskap i skogarna ledde till att föda inte saknades, ej heller efter det att högviltet mer eller mindre utrotats. Men då vargarna tidigare hade kunnat välja mellan att jaga älg och hjort och att skatta de stackars böndernas boskap, var nu boskap i princip den enda föda som återstod. Därav kom vargen att under 1800-talets första hälft utgöra en omfattande landsplåga, många bönder hade kanske bara en ko eller några får, och det är lätt att föreställa sig den desperation de kände då ulven hade rivit ihjäl dessa.

Även om vargen i regel hade respekt för människor var vargattacker på människor inte okända, även om de som sagt var sällsynta. I 1700-talets kyrkböcker finns en handfull exempel på barn som dödats av varg. Den sista gången människor dödades av vargar i Sverige sägs ju allmänt vara den så kallade "Gysingevargen", som år 1821 dödade nio barn och ungdomar och skadade ett femtontal andra.

Det tycks dock inte som om "Gysingevargen" verkligen var den sista människoätande vargen i Sverige. Så sent som 1830 tycks en fullvuxen karl, och därtill en soldat, ha dödats av vargar i Rödösundet i Jämtland:

”Vid tiden för denna händelse vexlade hvarje kompanichef vid Jemtlands Fältjägareregemente post två gånger i veckan med postkontoret i Östersund, genom en i släpmundering men med bandoler och bajonett utrustad soldat.

Den så sorgligt omkomne hade på morgonen i förenämda ärende afsändts af sin kompanichef till Östersund och väntades som vanligt åter på qvällen samma dag, men uteblef, hvarför chefen, oroad häraf, tidigt påföljande morgon utsände folk för att taga reda på orsaken härtill.

Nedkomne på Rödösundet, upptäckte de utskickade vargspår och snart derefter sönderslitna blodiga kläder jemte qvarlefvor efter den omkomne. Ej långt derifrån fans bandoleret med bajonetten inskjuten, men fastsittande i slidan.”

Soldaten skall alltså till en början segerrikt medelst bajonetten ha avvärjt vargarnas attacker, men sedan, då han efter en stund ånyo blivit angripen, inte kunnat försvara sig emedan den blodiga bajonetten frusit fast i slidan.

http://www.vargfakta.se/nyheter/gysi...men-inte-sist/

Från den småländska gränssocknen Markaryd finns en dramatisk vargberättelse från 1830-talet nedtecknad:

På 1830-talet fanns i Markaryds församling en klockare, som hette Ahlandsberg. Prästen i församlingen var gammal och därför brukade klockaren ofta gå och bära upp ”tionde” åt honom. Klockaren tog vid sådana tillfällen ofta genvägar genom de stora skogarna där det var långt mellan byarna och gårdarna, och han fick oftast färdas ganska långa sträckor. Alltsedan snapphanetiden hade skogarna kring Markaryd varit högst osäkra. De var tillhåll för skumt folk, löskarlar och stigmän som inte drog sig för att plundra och döda. Här och var i skogarna kunde även vargflockar dyka upp. Därför hade alltid Ahlandsberg sin bössa med.
En gång, då klockaren som vanligt färdades fram på en liten skogsväg, fick han plötsligt se en stor varg komma lufsande sig till mötes. Snabbt fick Ahlandsberg tag i sin bössa och lossade ett skott. Men fastän kulan träffade vargen syntes vilddjuret ej nämnvärt skadad. Med ögonen onskefullt
gnistrande av ursinne och med dreglande käftar rusade vargen upp mot Ahlandsberg, som i sista stund hann kasta sig upp på en hög stor sten. Vargen följde efter men misslyckades i språnget. Klockaren slog vilt omkring sig med sin bössa - skjuta fick hann ej tid till. Bäst som han stod där och fäktade gick bössa mitt av! Jämte stenen stod en liten björk. Ahlandsberg grep tag i den samtidigt som vargens dreglande käftar slöts sig om hans rockstjärt. Hastigt som tanken slet mannen i av sig rocken och medan vargen var sysselsatt med att vräka i sig denna, fick han upp björken med roten. Striden fortsatte på nytt. Det gällde liv eller död. Svetten dröp från Ahlandsbergs panna, när hann med ett välriktat, kraftigt slag måttade mot vargens huvud. Odjuret tumlade omkull och blev liggande orörligt. På skälvande, osäkra ben hasade sig sedan Ahlandsberg nedför stenen och torkade svetten av sin panna. Han var i alla fall segerherre på platsen, ty där låg vargen med krossad skalle. Vargen var tydligen alldeles uthungrad, ty då man senare öppnade odjurets mage, visade den sig innehålla resterna efter några tallkottar och den söndertuggade rocken. Efter denna äventyrliga berättelse blev den stora stenen i Exhults by kallad "Vargastenen", vilket den heter än idag.

https://www.fotosidan.se/blogs/elis/...n-i-exhult.htm

De sista vargarna i Kronobergs län, mitt eget hemlän, utrotades omkring år 1865, men det finns gott om gamla berättelser om deras framfart, som vittnar om den utbredda vargskräcken, som definitivt inte var helt obefogad.

I dag är den svenska vargstammen starkare än den varit på nära 150 år, och rapporter om närgångna vargar blir allt vanligare. Hur länge skall det dröja innan vi får den första dödliga vargattacken mot en människa på 2000-talet? Personligen är jag övertygad om att det bara är en tidsfråga innan detta sker.

I Finland, där vargen aldrig utrotades (vilket den i princip gjorde i Sverige, även om den aldrig försvann helt från de nordligaste länen) finns det dokumenterade vargattacker på människor även från 1900-talet. I Ryssland, där vargen än i dag är en landsplåga, likaså.

Det tycks mig dock som om 1800-talets vargar var ännu djärvare och mer orädda än dagens. En anledning till det skulle kunna vara att dessa vargar genom generationer hade lärt sig att inte frukta människan. En annan anledning kan också vara desperat hunger, vilket kan ha drivit vargarna till att övervinna sin naturliga rädsla för människan. Man måste också komma ihåg att 1800-talets människor var mycket mer utsatta för vargen. Då var folk ofta hänvisade till att gå ganska långa sträckor genom områden där det var långt mellan byar och gårdar. Det var långt ifrån alla som var så pass privilegierade att de hade möjlighet att åka häst och vagn eller släde. Idag kör vi bil, ofta även om vi bara ska färdas några hundra meter.

Sedan var 1800-talets skjutvapen inte i närheten så effektiva och pricksäkra som dagens. Ännu under 1800-talets tidiga decennier var det huvudsakliga allmogevapnet den mynningsladdade lodbössan. Repetergevär med enhetspatroner blev inte allmänt tillgängliga förrän under 1800-talets sista årtionden, när vargen redan hade utrotats från Sydsverige.

Om ni har anekdoter och berättelser om denna fruktansvärda tid i svensk historia, dela gärna med er av dessa.

Mycket uppskattad läsning!

Finner det fascinerande att de i en svunnen tid letade rätt/redde ut försvinnanden med sån vilja och omtanke. Idag försvinner man bara, och världen rullar vidare.

Jag hänvisar till bakgrundsstoryn till nordenskiöldsloppet.

I korthet: Nordenskiöld hade med sig några samiska skidlöpare till Grönland, dessa män visade sig vara rent ofattbart snabba och uthålliga på skidorna. De var så att säga spurtare vid vargjakter i fjällterräng och kunde åka tio mil i högt tempo utan problem, eller som på grönland: 450 km på 56 timmar utan proviant.

Jag har bott granne med ett barnbarnsbarn till han som vann Nordenskiöldsloppet, Paava Lasse Tuorda, han berättade att renskötarna i grupp kunde jaga vargen på skidor i många dagar, sedan när de bedömde att vargen var uttröttad gjorde den hårdaste, segaste och snabbaste av dem en spurt, som alltså kunde vara i många mil och så dödade han vargen.

Det var alltså bara de hårdaste av de hårda av ett nomadfolk som levde sitt liv på skidor som klarade av dessa spurter.

Jag är inte förvånad att dagens renskötare inte är så intresserade av en gynnsam bevarandestatus för vargen när deras förfäder fick jobba så hårt för att bli av med dem.

Den senast vargdödade i Sverige måste ha varit en kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark 2012. Handlade dock mer om dåliga arbetsrutiner än om någon vargplåga.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/v...k-pa-kolmarden

Rätta mig om jag har fel, men den här typen av vargjakt funkade väl bara när det var vårvinter och vargarna sjönk genom skaren medans en skidåkare fortfarande kunde hålla sig uppe på skaren p.g.a. skidorna? Resten av året var det som jag förstått det väldigt svårt med vargjakt, särskilt innan bruket av skjutvapen blev allmänt spritt.

Mjo och andra sidan är björnen ett heligt djur inom traditionell samisk mytologi... Så det är väl en viss ska vi säga bias emot vargen (som i så många andra kulturer). Förvisso är väl varg och järv värst när det kommer till att ta renar, men ändå.

Sen tåls det väl också att nämnas att den extensiva renskötsel vi ser idag är relativt ny, innan andra halvan av 1800-talet (ungefär, diskussioner och variationer finns så klart, men som ett riktmärke i varje fall) så hade samer betydligt mycket mindre renhjordar som nyttjades på ett annorlunda sätt jämfört mot idag. Från början så hade samerna renar som var tama för att locka till sig vildrenar som jagades, samt för att ha som transportdjur och i vissa fall för att mjölka. Den helnomadiska livsstilen är inte belagd fören på 1600-talet mer eller mindre.

Men sen vad gäller den moderna vargfrågan så är den (än så länge i varje fall) något som berör folk i Mellansverige i betydligt högre grad än renskötare i norra Sverige eftersom det knappt finns några vargar norr om Dalarna. Vad det beror på kan diskuteras, men tjuvjakt har föreslagits i varje fall

Jag säger inte emot dig på någon punkt, det där med vårvinterjakt på varg torde stämma, min hund har det besvärligt när skaren varken bär eller brister, då är jag något snabbare på skidor än henne.

Det där med var i landet det finns varg styrs väl i någon mån av myndighetsbeslut om jag förstår det rätt. Sameland får ta stort "ansvar" för att upprätthålla gynnsam bevarandestatus för järv, fast som jag förstår det är järven från början ett skogsdjur som har drivits upp på fjället av mänsklig undanträngning.

Då har samerna i stället "sluppit" vargen i sitt område, den ska ha sitt territorium i trakterna kring Värmland. Möjligen är det så att detta myndighetsbeslut är en eftergift för realiteten att renskötarna kommer döda varenda gråben vare sig de får det eller ej.

Björn och lodjur finns väl hyggligt spritt i hela landet.

Björn tar många renar, lodjur likaså, men de tar bara en och en.

Jag har hört att renskötarna fruktar järven mycket eftersom den är så seg, kan springa i dygn och kan splittra en renhjord så att det blir omöjligt att driva ihop den igen, men jag vet att de anser att vargen är jävulen eftersom en varg i en renhjord dödar alla renar den kommer åt, för att det är kul.

Återigen en parallell till min hund, hon nyper smågnagare ibland, hon har sån otrolig instinkt att döda, det lustiga är att hon inte nödvändigtvis äter upp dem, men hon ser ledsen ut när de är döda, som att det roliga är slut.

Nu vet jag ju inte vad du har för hundras, men jag tycker vi så att säga tar dig på orden

Det verkar faktiskt som att järven finns i såväl skogsmarker som bergslandskap. Men det skulle inte förvåna mig om skogslandskap är mer gynnsamma och att den så att säga föredrar skogen framför fjället.

Jo delvis så är det väl. Men det finns väl ett visst mått av att när inte Länsstyrelsen beviljar skyddsjakt så försvinner vargar ändå.

Ja eller iaf i Norra Sverige och Mellansverige, vette fanken hur mycket lo och björn som finns typ Skåne. Men (om jag inte missminner) så skjuts det väl betydligt fler björnar i de nordligaste länen än de mer sydliga? Och jag vill minnas att Norrbotten har flest.

I regel åtminstone, ibland kan dock björnar få för sig att t.ex. ta några renar och "spara" ett kadaver eller två, t.ex. genom att trycka ned det i myr och komma och äta det långt senare.

Sen vad gäller vargen ska man ju också komma ihåg att vargar (i regel) lever i flock så dom konsumerar oftast mer kött än ensamma lodjur, järvar eller björnar samtidigt som dom jagar i grupp vilket i regel gör dom mer effektiva året runt. Järvar är t.ex. asätare som typ bara tar renar under optimala förhållanden under vintern, återigen denna skare som jag förstått det.

Hehe, har hört att den del hundar ska vara taggade på att jaga smågnagare, särskilt olika typer av bull and terriers. Men det där att leka med dom lät ju nästan som något en katt skulle hitta på. Men jo jag har ju varit med på älgjakt ibland, det är ganska tydligt vilken jaktinstinkt som ändå finns bland våra ska vi säga mongoloida vargar

Ok, jag har en fantastiskt bra bok av en Viktor Gustafsson som är född 1857 i Mörttjärn i Dalarna.
Bokens titel är Jaktminnen från Dalarnas finnskogar och handlar om hans barn och ungdomstid samt berättelser som han hörde som liten.

Vargen var borta när han började springa i skogen med bössa och hund men han återger åtskilliga varghistorier från hembygden. Jag ska se om jag orkar skriva av alla men jag börjar med en nu.

Puh! Jobbigt att skriva och jag har noga stavat och kommaterat som det står i boken. Det kommer mera om det verkar intressant.

Skadskjutna djur är ofta farliga. Det kan inte varit kul för vargen att plötsligt stå öga med ett tvåbent monster som anfaller direkt utan varning.
Säkert, men än sen då? Folk dör vartenda år av getingstick. Folk anfalls med jämna mellanrum av älgar och björnar. I Ryssland förekom rentav för ett decennium sedan en dödlig attack av bäver. Varför är blott tanken på att det skulle kunna inträffa en attack av varg så skrämmande? I dagsläget torde fästingen vara det djur som är farligast att råka på.
Tiden må varit fruktansvärd, men som du beskriver var den det främst för vargen för att inte tala om annat vilt som utplånades. Människan är och har alltid varit det värsta monstret i sin relation med andra arter.

Anledningen till varför just ulven anses som så skrämmande har ju sina orsaker.

Ulven är ju framförallt ett lömskt odjur som gillar att ligga på lur, och det fyller småbarnsföräldrar med fasa.
De tänker på hur lätt det hade varit för ulven att tassa fram till lille Stina som leker helt oskyddad i trädgårdens allra mörkaste baksidor, och bara klippa flickan mitt i tu, för att sen raskt hasta iväg med ungen skrikande i de blodiga käftarna.
Sen ser de aldrig flickstackarn mer ...

I Australien var det ju en blodtörstig Dingo som klippte ett litet spädbarn, som dess oförutseende föräldrar lagt helt osksyddat i tältet utan uppsikt.
Men Dingon är ett tappert djur, och smög med berått mod rakt in i tältet bakom föräldrarnas ryggar, och det sista de såg av spädbarnet var Dingons svans när den försvann ner i sin håla.
Du kan ju säkert föreställa dig själv vad Dingon gjorde med spädbarnet när den väl hunnit ner i sin mörka lya, var inga mänskliga fingrar kunde nå fram ...


Vargen är som Dingon, alltid sugen på färskt barnakött.
Det är därför ulven alltid lurar kring människornas boplatser, särskilt om vi campar ute i skogen utan vakt med oss.
Ulven slickar sig om huggtänderna, och bidar sin tid.

Funderat på att skriva skräckromaner? Det är som när vargen var ny i Sverige och rädda föräldrar krävde att barnen skulle få transport till skolan för att det nu var för farligt att gå genom skogen. Sen var en journalist fräck nog att ge sig dit en hel och se att barnen fick leka fritt i denna livsfarliga skog.

Eller som en intervju jag såg för länge sedan med en äldre kvinna som levt tillräckligt länge för att varit med när vargen var vanligare och hon som liten flicka var ute och vallade får. Intervjuaren undrade om hon inte var rätt för vargen och hon konstaterade bara att det hände väl att vargar dök upp, men då fick man skrika och vifta med armarna. Den sågs som ett skadedjur som tog boskap, inte något monster farlig för människor.
Jo, men lustigt nog brukar inte sådant hända. Det är nästan som om vargen inte vore ett blodtörstigt monster som älskar att döda barn.
En hungrig Dingo för 40 år sedan och plötsligt är dingon "alltid" sugen på barnakött. Dingon är ju dessutom en hund, så jag antar att du är livrädd för alla hundar.
Du har sett för många skräckfilmer. Du tänker på varulvar.

Okey, tar en till kort historia även om intresset för topic verkar litet, mer fokus på att angripa varandra som vanligt.


Jag älskar namnen på gubbarna Skarbåg-Olle, Dresk-Per, Bäck-Jan, Smal Anners osv osv