Är en kass människa, svag mentalt och ingen glöd alls, hur fan orkar man?

Har ända sedan barnsben varit ett svårmotiverat barn. Det resulterade i att mina föräldrar gjorde saker åt mig då det annars skulle förbli ogjort på grund av inkompetens / svårinlärning / brist på intresse eller en kombination, så då var det enklare att bädda det för mig. Redan i ung ålder kom speciallärare in i bilden och märkte alla mina svårigheter som andra barn klarade hur enkelt som helst. Hade svårt för abstrakt tänkande, men allra mest var min finmotorik helt absurt dålig. Föräldrarna hade svårt att svälja faktumen och stred emot påståendena och sa att min son har minsann inga problem.
Gled igenom livet på en räkmacka och är i dag 25+. Är en sanslöst kass människa. Har inget driv, inget genuint intresse, enbart massa misslyckanden på grund av att jag är så svag mentalt. Mönstret ligger kvar, påbörja en massa saker, avsluta de lika fort på grund av att där inte finns något inom mig som egentligen vill någonting. När jag tror mig veta vad jag vill så visar det sig fort att så inte är fallet.
För att ens orka med mig själv gör jag bara massa snedsteg hela tiden. Belånar mig, knarkar, lever destruktivt.
Hur ska jag orka med alla år som är kvar när jag vet djupt inom mig att jag är själsligt död? Ser fan ingen anledning att fortsätta leva mycket längre.

Samma här, dock inte inkompetent men problem med auktoritet och folk som ska säga åt mig vad jag ska göra. Jag gör alltid som jag vill i slutändan. Har väl inte gått sådär jättebra.

Mentalt är jag död. Fanns ett tag där jag brydde mig, men den dagen är långt borta. Numera kunde jag inte bry mig mindre om jag dör imorgon.

Har sedan en tid tillbaka sakta men säkert sagt upp kontakten med vänner och familj. Idag sade jag upp kontakten med min mor som var den sista personen i mitt liv. Kunde inte bry mig mindre, dock finner det lättare med färre problem.

Har du kul då? Skit i kraven och försök leva lite, utifrån din beskrivning är det förmodligen billigare att bara ge dig en bostad och pengar till mat. Kan du klara dig själv då? Träffa bekanta och vänner, inte må dåligt?

Vissa lär hata mig för den där raden, sanningen är att det genererar massa arbeten och inkomster att du misslyckas och försöker, till och med att du mår dåligt. Men om du klarar dig på bara försörjningsstöd och bara vill slippa stressen, kraven och må bra är det helt okej om du kan lyckas göra de på det!

Är ingen psykolog! Men tror du har hamnat i en dålig nedåt trend rent mentalt. Du kan enkelt bryta den genom att inse ditt rätta värde. Du är varken bättre eller sämre en någon annan. Du är du och du är värd en massa! Vare sig du lär dig en massa saker eller inte. Du lever ser andas och existerar. Om du vill göra något bra för dig själv så gör du det. Se livet och se omgivningen även om det finns problem. Inget och ingen är fullkomlig.

Ett liv utan riktning, noll intresse och bara ständiga suckar och göra saker för att jag måste är inte kul, nej..

Troligtvis hade jag långsamt men säkert dött. Min mentalitet och svaga karaktär hade återigen tvingat mina föräldrar att behöva ha ögon på mig. Vet inte hur många gånger det provats att få mig att klara mig på egen hand, men förgäves. Förstår allt grundläggande och vad som behövs men saknar mening, driv och engangemang. Det resulterar i att jag tillslut kommer gå ner mig, igen och igen på det ena eller det andra sättet.

Har arbete men aldrig några pengar. För att döva hur dåligt jag mår söker jag lycka i spel, materiella ting och annat skit.

Till att börja med en stor dos medkänsla. Har själv inte haft några besvär med droger men jag känner definitivt för dig och ditt lidande.

Det enkla resultatet till varför du är som du är orsak och verkan. Alla människor anpassar sig till sin omgivning för att passa in. Om du har haft vänner eller andra du identifierar dig med som också har missbruksproblem och som också lever destruktivt så är chansen väldigt stor att du även själv hamnar där. Likaså med hur du ser på att du skulle vara svag i sinnet och ha problem med finmotoriken; om du utsatts för något som gjort dig väldigt dömande kring t.ex. intelligens eller finmotoriken så är det extremt lätt att vi fastnar i tankar kring detta. För allt det du skrivit i din öppningspost är en produkt av dina tankar som i ditt fall tenderar att vara väldigt dömande mot dig själv. Och om du tar ett ögonblick, sluter ögonen och bara observerar vad du tänker på så märker du rätt snabbt att det är en kraftig ström av tankar som tar sig fram helt okontrollerat.

Det positiva i sammanhanget är att ingen av oss är våra tankar och vi behöver absolut inte vara förslavade under dem. Det finns ingen inne i ditt huvud som bestämt att du skulle bli den du är. På så vis finns det heller ingen som bestämmer vem du har möjlighet att bli. För du är den du är och det är det enda som är viktigt.

Det här kan låta ganska abstrakt men om du är mer intresserad så hjälper jag gärna till med lite tips hur du kan öva på detta

Jag är en sämre människa. Jag är totalt misslyckad och sorglig, dessutom fått det konstaterar hela tiden, om inte från mig själv så av andra. Om inte mina föräldrar räddat mig jämnt vore jag död för länge, längesen, hade inte klarar mig en sekund utan dem.

Din signatur pekar ju på att du har en diagnos.
Det är inte den som spökar? Alt att du har en diagnos men har fått fel?

Tack..

Vet inte hur många gånger jag provat på att försöka bli vän med mig själv och hitta något i mitt liv som skapar en fin känsla när jag lägger mig och vaknar. Ser en mening men den försvinner lika fort, eller rättare sagt tror mig finna en mening men kommer på att utförandet ändå bara är för att ”det är en bra rutin”, eller en bra grej att göra men som ändå inte fyller själen.

Är totalt identitetslös. Mina svårigheter är dessutom så pass påtagliga att jag helt enkelt får leva med att jag är dum och där slutar min önskan om att fortsätta, för vadå, ett liv på ren autopilot eller för samhället?! För jag bara lider igenom det och hoppas jag blir dödssjuk för jag har levt hela livet som en oengagerad, trött och mållös individ. Det är ett jävla pissliv.

Stor risk att jag fått fel diagnos, skulle gissa på autism eller dylikt..

Jag är bara ett vandrande ängsligt ångest tåg som aldrig kunnat få ro inombords och aldrig riktigt mått bra. När opiater upptäcktes för 5 år sedan fick jag det styrkt, det ända som givit mig ro inombords...

Ok, men se då till att få em utredning.
Då kan du, om du har lite tur, få mer resurser till ditt förfogande.
Eller nått.
Men det kan ju alltid vara bra att veta vad man har för att få veta hur man kan hantera det på bästa sätt. Tex skapa strategier osv.