Har jag några känslor egentligen?

Hej!

Något jag har tänkt på är om jag saknar känslor? Jag kan känna av rädslor, oro & ångest. Vad jag tror, är att jag kan känna känslor av förälskelser. Däremot känner jag att jag aldrig haft ''fjärilar i magen'' och därav tror jag att jag inte upplevt kärleks känslor än. Å andra sidan har jag inte haft något förhållande för dem människor som jag haft förälskelse för. De har alltid varit obesvarade, så jag har kunnat gå vidare med tiden.

Men det senaste har jag tänkt på att jag känner ingen oro eller rädslor som andra verkar känna när det kommer till det här med dagens kris. Jag tyckte det var små drygt att min skola behövde stängas ner och jag skall därmed plugga på distans. Jag tycker nämligen det inte är någon stor grej, men ändå ageras det som om det var stort. Men nu när jag märker att restauranger har stängt på obestämd tid på grund coronaviruset och massa andra saker sker i samhället på grund av cornoaviruset. Tänker jag om det är egentligen en allvarlig grej, bara jag inte känner någon oro.

Det är även samma sak med en kvinna jag förut tyckte om. Men på grund av flytt gick vi i skilda vägar. Jag trodde att jag skulle bli glad av att se henne. Men när jag såg henne i en bil och hon tittande mot mig samtidigt osm hon log och vinkade glatt. Tittade tillbaks, som om jag ''visste'' att hon skulle dyka upp så vart jag inte förvånad, jag kände mig fullkomlig neutral inombords och bara vinkande åt henne. I själva verket tänkte jaga tt jag borde ha blivit glad.

Är jag en skådespelare som ibland går in i karaktärer och låtsas vara glad och lurar andra människor inkl mig att jag blir glad åt andra m.m. Jag vet att jag ibland kan lura omgivningen som om att jag gillar barn t.ex eller något sådant, bara för att visa att jag är en känslig man av mig.

Däremot är jag helt säker på att jag har sympati. Dock måste det krävas något extremt som skall dyka upp för att jag skall känna sorg för människan. Oftast något lik av mobbning/förstör personen VIKTIGASTE OCH FAVORIT sak, som denne är stolt och glad för. Annars känner jag inga känslor alls.

Jag har tänkt på detta. Så pass djupt att jag börjar tänka om jag lurat mig själv. Vad skulle hända om jag visade att jag saknar känslor? Är det ens möjligt att lura sig själv? Och varför gör jag ens det? För att det är norm att ha känslor och därför vill jag lura mig själv? Skulle jag ha reagerat annorlunda om jag såg personen på gatan, fotvandrades istället för att hon satt i en bil? Men lite chock och glädje borde jag väl ha känt. Så som ''Jaha, där är ju hon, så trevligt!!'' eller något.

Hur gammal är du? 18-års gräns gäller här.

I alla fall, fuck feelings, bara jobbiga men de har gjort oss att vi överlevt historiskt sett, ångest är bra historiskt men nu i den "moderna" tiden så passar det inte så bra in då vi inte har några lejon att fly ifrån.

Jag är 26 år.
Jag känner inga känslor av att jag saknar någon heller.

Du snackade om din skola var stängd så därför undrade jag om din ålder.
Om du känner så har du inte ångest, du är depprimerad om du kännar så.

Jag är osäker om du hänger med...

Hur fick du till depression?
Jag kände att det var jobbigt just för att jag inte tycker om distans plugg.

Gör det att du inte kan plugga? Pluggar du teknik som kräver labbar?

Du säger du inte saknar människor men nu tycker du det är jobbigt att inte kunna gå till skolan, hur ska du ha det?

Jag slutar svara dig efter detta inlägg, för du hänger inte alls med.

Jag vill gå till skolan för att jag föredrar att plugga i ett klassrum än på distans. Lite lättare för min del. Så att jag vill gå fysiskt till skolan är inte = Med att jag saknar människor. Och att jag inte saknar människor betyder det inte att jag känner förakt emot människor.

Du och jag är färdiga med varandra.

oj hårda ord, du verkar inte helt hundra men ok vi är klara med varrandra nu.
Nog bra för dina klasskamrater (26 år och går i skolan hmmm) att du inte är där. Sök psykakuten och gör det nu.

Edit: tycker nog du visar känslor, du gjorde det mot mig.

Vad har skolan med att göra att personen inte saknar människor. Det är ju två helt olika saker.

Personen kanske inte saknar sin familj eller vänner som andra gör och kanske lär sig bäst i ett klassrum. Så vad har det för betydelse?

DU nämnde tidigare om 18-års gräns. Är du själv arton eller tillräcklig mogen?

Jag begriper inte vad det du inte hänger med? Så i din värld så kan man inte gå i skolan om man är tjugosex år? Du har noll koll om högsskola, Universitets och Komvuxskola.

Samma sak gäller det när det dyker om känslor. Det är klart att jag kan känna ilska eller känsla av att jag blir less på någon och väljer att sluta svara denne. Men för din del så måste man tydligen vara otroligt tydlig med. Eftersom du själv tolkade ordet skola och kopplade det till högstadiet/gymnasieskola så lär du själv befinna dig inom det området och därför blir frågan om du själv är arton. Du är i alla fall omogen eller om det är någonting annat.

Jag vet att jag inte tänkte svara dig. Men kunde inte låta bli att vara extra tydlig emot dig vad som gäller.
STORT TACK SKALL DU HA!!!

Klart du har känslor annars hade du inte skapat denna tråd.

Tar du några droger? Har du blivit sviken av någon du älskar eller någon du litat på mycket? Saker sätter spår.

Men iallafall det där med att inte sakna människor är nog någorlunda normalt, inget konstigt iallafall. Är du lite introvert?

Att du inte kände något åt ett ex eller vad man kan kalla henne är inte konstigt det med. Tappar man känslor för någon så bryr man sig oftast inte om den personen mer.
Fjärilar i magen har jag aldrig känt heller men jag vet att jag har älskat vissa personer och varit förälskad i andra. Men inga fjärilar i magen. Jag hoppas dock att det ska hända, men tror det är disney bullshit med fjärilar i magen.

Men jag skulle inte oroa mig för vad du tror att du känner. Du skrev ju i princip att du kan känna känslor i första meningen så du vet nog själv om det. Men du har nog blivit härdad eller vad man ska säga, ju äldre du blivit.