Hur klara av att föräldrar dör?

Jag vill att du ska veta att livet kan slå dig till marken. Sure, du kanske ligger kvar och gråter en stund. Men jävlar anamma när du kommer på fötter igen, då ska dem få se på saker!❤️ för det gäller att du tar dig upp, det spelar ingen roll hur många gånger du faller eller hur lång tid det tar att resa sig. Det som spelar roll är att du fortsätter,❤️

Tycker du inte det är bra korkat att avfärda någons upplevelse eller känslor? Du som många andra kids tror att just era tankar och förhållningssätt är det rätta. Det i sin tur beror på att ni inte har haft existentiella funderingar tidigare utan när det har kommit till er så inbillar ni er att ert tankemönster är unikt.
Låt mig då säga att ni är tvåa på bollen.

Atomer i en annan själ?
Föreställ dig i brist på bättre ord en energi som för att agera så behöver den ett medium i det här fallet en kolbaserad kropp, och när kroppen är uttjänt så övergår kroppen till sin riktiga natur emedan själen är odödlig.
Du vet väl hur man tillverkar ett rör?
Man tar ett hål och lindar plåt runt den.
Inte så dum liknelse faktiskt.
Om kroppen inte hade en själ så vore den inget annat än en biologisk maskin.

Betänk att när man är sjuk så det enda man vill är att allt skall bli som vanligt igen.Vardagen är grymt underskattad.

Man försöker tänka och landa i hur tur man ändå haft som fått ha så mycket positivt tillsammans i livet, och våga ta fram fina minnen för styrka, gråta för att sedan titta framåt igen. Helt sjuk upplevelse, blir en annan men så är det ju, blir en annan djuphet, tar tid att fatta allting, viktigt att inte gräva ned sig med bara grubblande och älta saker. Hitta tacksamhet. Jag kan även snacka och be honom om hjälp även om han inte finns längre, det kommer jag göra resten av livet, länken är inte död. Såklart jag ville ha mer tid, mycket det här med acceptans att jobba med och som sagt inte grubbla ned sig. Livet va, vilken kreation, riktig åktur

Min pappa gick bort i december och blev 79 år.

Jag har på ett sätt alltid varit redo för detta med tanke på hans ålder, men hans bortgång kom väldigt plötsligt.
Han bodde i Spanien och brukade hälsa på mig och syskonen sommar eller vinter, och jag hade de sista åren daglig kontakt med pappa då jag kände att han behövde det mer på sista tiden.
På en månad gick min pappa från att känna sig bra till att plötsligt behöva åka in till sjukhuset pga problem med lungorna så som hosta och andningen.
Jag var tvungen att resa ner och det var inte så farligt som jag trodde, morgonen där på hörde jag hur pappa sa till läkarna att han kände sig bättre och att han kanske snart kunde åka hem.

Tre timmar senare märker jag hur pappa har allt svårare att andas, som om han kämpade för varje andetag. Jag ropar in läkarna och de dödförklarar honom framför mig.
Jag fryser till, frågar om jag hörde rätt och om något kunde göras. - "Nej, tyvärr".

De lämnar mig ensam i rummet med pappa och där brister det för mig totalt. Jag gråter och ringer min mamma, och gråter i ca 1 timme. Går igenom allt vi har varit tillsammans om och alla minnen jag kan komma ihåg.

Känslan är helt obegriplig. Veta att man aldrig mer kommer att se honom, ringa honom varje dag, känna hans kramar, höra alla historier han älskade att berätta, hans skratt och allt annat som gjorde honom unik samtidigt som han ligger död framför dig. Det går inte att sätta ord på det.
Men jag kände så starkt under tiden jag var själv med pappa att jag en dag kommer att se honom igen. Livet kan inte få sluta så här, det vore bara så orättvist.


Hur är det idag då?
Jag tänker på pappa varje dag, jag saknar honom enormt mycket och det fanns så mycket jag ville säga och göra med honom.
Sorgen har jag gråtit ut mer än tillräckligt och det trodde jag inte riktigt på.
Jag kan tänka på pappa, se bilder på pappa och prata om pappa utan att gråta, och istället bara bli varm inombords och tänka hur mycket pappa älskade mig och vice versa.

Pga alla bilder, videos, brev, personliga saker och samtal jag spelade in med pappa så tror jag att det lättar lite på sorgen, han är fortfarande närvarande inte enbart i minnen.

Pappas ceremoni och kremering var klar dagen efter och det tror jag också betydde mycket än att dra ut på det hela.
Jag spelade in mig själv där jag kramar och säger mina sista ord till pappa när han ligger i kistan.
Nu är han med mig hemma i hans urna och blommorna från ceremonin.


/Vi ses på andra sidan pappa, jag älskar dig ❤

"Living is dying" så är det bara.
Man får förlika sig med att folk dör, även ens nära och kära.

Min älskade mormor fyller 89 i år och trots att hon fortfarande är pigg och kry är jag beredd på att hon kan dö närsomhelst.
Min lillebror var inte heller någon överraskning när han dog då han grävde sin egen grav med tänderna.
Han var groteskt fläskfet och fick skylla sig själv.
Grät inte en enda tår på hans begravning utan kände enbart lättnad, både för mig själv och för mamma och pappa.

Döden är något helt naturligt och kommer oftast som en befrielse.
Tänk på det om du är sorgsen, den person du sörjer är numera fri och behöver aldrig mer lida.


MVH/Gnomegirl.

Jag har nära relation til mina föräldrar. Det enda som ger mig tröst när jag tänker att de kommer försvinna en dag är att INGEN på planeten kommer undan döden, vi är alla i samma båt, och varenda person på hela jordklotet, måste gå igenom samma sak. The Great equalizer. Jag finner en fin mänsklig gemenskap i det.

Det blir mer logiskt och enklare om man själv har skaffat familj. Då har man lättare att förstå tidens gång. Man är heller inte lika ensam. Det är svaret på hur man går vidare. Men lätt är det inte.

Jag antar att det blir svårare nu när så många är osjälvständiga och föräldrar sopar framför vuxna barn.

Normala? Att föräldrar dör är väl det normala. Felet är att många inte har en vuxen relation med sina förälder och inte "klarar" av att de dör. Många fostrar inte sina barn att kunna stå på sina egna ben.Om du hade frågat om ett av sina barn dör hade frågan varit befogad men inte förälder. Mina dog när jag var i tidiga 20 års åldern. Plötsligt i en olycka. Det blev en massa praktiska problem med hus och hem osv. Det tog några månader att anpassa sig till det nya livet. När mitt första barn dog var det en helt annan känsla. Hon dog som en liten glad 3 åring. DET var var seriöst jobbigt på alla sätt.

Vilka starka känslor och berättelser ni bidrar med. Gråter mer när jag läser era bidrag än när min pappa gick bort. Trots att det bara var veckor sedan.

Mycket av sorgarbetet gjorde jag innan han dog genom att finnas till och hjälpa honom så mycket jag bara kunde medans han levde. Känner nu att nu att det är naturligt med äldre som dör och att han ändå fick ha ett fritt, intressant och långt liv. Jag känner mig trygg nu och planerar vidare ett liv utan honom. Det jag gjorde var väldigt uppoffrande liv och kan inte göras av alla förstår jag men underlättar för mìg nu att gå vidare.

Många gånger brukar saker som man inte kunde göra färdigt eller saker man inte hann prata om som skaver efteråt. Att många av er har mist en ung förälder ar ledsamt att läsa om och visar väl att livet fick en förmodligen en oväntad och tuff vändning alldeles för tidigt för att kunna hämta kraft ifrån det naturliga. Önskar att ni hittar krafter från andra människor eller intressen i livet.

Att umgås och inte glömma bort varandra är väl en floska som endå håller även före och efter döden.

Kort svar: normalisering.
Längre svar: allas föräldrar dör förr eller senare. Vänj dig vid tanken så blir den inte så jobbig sedan när det händer. Det jobbigaste med såna här saker är oftast förväntningarna, när hela släkten sitter i begravningskyrkan och analyserar hur "duktigt" du gråter. Tänk på det odramatiskt istället. Man FÅR tycka att det inte är en jättestor grej, det måste inte alls betyda att du inte tyckte om dina föräldrar. De hade nog för övrigt VELAT att du inte blev superledsen.