Skulle jag verkligen må bättre av en ADHD-utredning som 30-plussare?

Haha förlåt mig men säger man verkligen mentalskötare idag? Är inte det ett gammalt ord?
Okej jag förstår, jag har bara hört att vissa diagnoser skulle tas bort, bla ADD och Asperger. Men jag är ju ingen läkare så....

Skötare eller Mentalskötare, det är nog jag som börjar bli gammal.
Man tar inte bort några diagnoser, men däremot ändrar man benämningen på vissa. Själva innebörden av tex ADD tas inte bort, detsamma med Asperger. Skillnaden kan bli att man tex inte säger att en person har ADD, utan att man säger ADHD. Vid utredningen gör man dock fortfarande skillnad på om personen är överaktiv eller inte, eftersom just det är en ganska stor skillnad, i övrigt är det ingen större skillnad på ADHD och ADD.

Jag har ADD-diagnos. Medicinering med concerta, elvanse gjorde min ångest mycket värre. Jag ser det mer som en personlighet som har lite svårigheter med nuvarande samhälle, men framförallt stora fördelar: stor inre värld, vågar bryta mönster och kreativ. Så om man kan, så tycker jag att man ska undvika medicinering.

Jag har märkt en sak med alla dessa diagnoser hit och dit.

[...]
Sen finns det såklart väldigt sjuka individer, men har svårt att se att folk är sjuka i den skala som dom diagnostiseras!

Det finns inga fördelar alls med ADD. Vad är fördelen med att ha koncentrationssvårigheter, vara impulsiv, slarvig, glömsk och inte kunna organisera saker?

Att medicinerna inte fungerade på dig är väl tråkigt men är inget du borde ge andra rekommendationer från.

Jag är fortfarande kreativ och tänker utanför boxen på medicin, bara bättre och effektivare.

Det skulle väl förmodligen förändra dig med medicin. Men om du inte vill förändras är det ju bara bortkastad tid kan jag tycka. Känner flera som diagnostiseras i vuxen ålder med lite allt möjligt, men de har ju haft problem och då är det ju en annan sak. Om jag var du skulle jag iaf låta det hela vara.

Kan det inte få vara individuellt vad man tycker angående fördelar och nackdelar? Alla är ju som sagt olika och alla har sin personliga upplevelse.
Så länge man bara pratar om sig själv och inte säger att det man känner gäller alla andra också så tycker jag det är okej.

Har inte läst hela tråden. Upplever du att tillvaron fungerar, dvs arbetsliv, social samvaro och hushåll, så finns det ingen som helst anledning att utredas och ev medicineras!

Jag är skrivit en del om det i svar till andra. Jobbet och hushållet funkar hur bra som helst.
Det svåra är det sociala ibland. Svårt att ha förhållande tex. Brukar avstyra efter ca halvåret. Har bestämt mig för att leva ensam resten av livet och tycker det känns jätteskönt.
Dom vänner jag har närmast och har haft längst gnäller på mig ibland om att jag är jobbig, även delar av familjen gnäller.
Har svårt för att tex gå på bio och middagar ute. Men personligen tycker inte jag att det är ett problem eftersom jag gärna struntar i såna aktiviteter och gör annat istället. Tänker inte ta piller bara för att några andra vill att jag tex ska kunna gå på bio. Det är ju helt stört. Dom kan väl hänga med på saker jag gillar istället?

Jag har haft problem med koncentration och impulser i hela mitt liv. Även ångest.
Har kallats ADHD, psykbrytet, myran och alla möjliga saker i mitt liv av kompisar och andra.
Jag har gjort många klassiker som jag hört att ADHD-personer gör, tex störde i skolan, krånglig med förhållanden och går ofta över gränser, tex.
Jag är inte alls säker på att jag har ADHD men folk i min omgivning har tjatat på mig i många år om att jag behöver göra en utredning. Dom säger att jag även kan ja andra diagnoser.
OM det nu vore så...
Skulle det verkligen hjälpa mig att få en diagnos som 34-åring? Jag tycker att jag funkar och sköter mig hyffsat. Tycker att jag lärt mig hantera mig själv och mår rätt bra förutom lite ångest ibland.

Är det nån här som har fått diagnosen i senare ålder och tycker att det GAV nåt? Eller tog det mer än det gav?
Borde finnas många med erfarenhet här så snälla bomba mig med era tankar!

Jag tycker att ditt resonemang låter riktigt klokt och sunt! Gillar själv inte att tex gå på bio eller gå på restaurang (trots att jag inte har ADHD men visserligen div andra diagnoser) och det är bara för min omgivning att acceptera 😉 Vi har helt enkelt olika intressen och prioriteringar oavsett diagnoser eller ej! De får därför helt enkelt fixa annat sällskap till sånt! Oavsett om de bjuder mig (gillar dock inte det) så är det inte min grej!
Försök att stå emot påtryckningarna!

Jag fick min diagnos när jag var 30+.Det har definitivt hjälpt mig hitta strategier, hjälpmedel och samhällsinsatser som förenklar mitt liv.