Skulle jag verkligen må bättre av en ADHD-utredning som 30-plussare?

Jag tycker inte du låter som en ADHD-person. Snarare någon diagnos med paranoida och vanföreställda inslag... Finns ju några att välja på...

Jag har den tidigare så kallade ADD-diagnosen. Inaktiv ADHD eller vad flummet nu kallas.
Psykiatrin vill ge piller för allt. Stora pharma tjänar miljarder på lagligt knark. Givetvis blir man piggare och får bättre fokus av amfetamin. ALLA blir det.
Finns inga hjärnröntgen som visar att det ena råder några avvikelser mellan en vanlig och en adhd-hjärna.
Däremot finns det evidens för att stimulanter förändrar barns hjärnstrukturer.
Ofta är underliggande odiagnostiserade sömnstörningar eller hormonrubbningar orsaken till adhd-symptom.
Jag känner själv en person vars barn fick en adhd-diagnos när det senare visade sig att beteendet berodde på trånga näsgångar och fick operation för det. Symptomen försvann.
Just den grejen med andning och sömn börjar uppmärksammas lite mer. Sedan får vi inte glömma bort att alla är olika som personer.
Och du, lägg ner attityden. Det tyder bara på låg intelligens och övrig psykisk ohälsa.

Har stött på många ”adhd-are” under mina år. Kämpar för att få sin lilla diagnos och tycker antingen så himla synd om sig själva eller är så stolta över sin superkraft. Patetiskt är vad det är. Sedan sitter de och gnäller över att deras ”mediciner” aka knark inte fungerar.

Jag lade bara ned hård och rak fakta i tråden, ingen smutskastning om annan skit. ADHD är en bluff skapad av stora pharma precis som depression och serotoninhypotesen för att sälja SSRI-preparat. Vissa svarar bra på amfetamin, precis som att vilken person som helst kan må bättre av det men det medför problem i längden, ok? Jag försöker bara få dig och andra att se detta på ett annat sätt än en dolt medfött fel i hjärnan som lider av amfetaminbrist?
Stimulanter medför alltid biverkningar och toleransutveckling.

Här finns mkt intressant om adhd, även ev fördelar med att få diagnos.
https://open.spotify.com/episode/3IS...SHuq9_2DSgl6EQ

Tyvärr klarar inte lyssna på sånt. 53 min... no way
Menar inte att va dryg men jag skrev här för att diskutera med folk, inte för att få länkar till långa föreläsningar 😘 Har du själv nån liknande diagnos eller?

http://www.buteykokliniken.se/nastap...ning-och-adhd/

https://nyheter.ki.se/somnapne-hos-b...diagnostiserat

https://www.cam.ac.uk/research/news/...-hyperactivity

https://psykiatristod.se/regionala-v...rentialdiagnos

Ni är bara trångsynta. Typisk dessa adhd-tomtar som försöker skylla sina problem på medfödda defekter. Det finns väldigt ofta en annan orsak till problemen. Är det inte bättre att attackera ursprungsproblemet istället? Idioter.

Sveriges sjuksystem gör sällan differential-diagnoser, ifall du bara tror att problemet hör till ADHD, så kan du titta på ångest och depression dessutom.

https://en.wikipedia.org/wiki/Differ..._of_depression

Nej det gör de inte. Finns ingen samverkan mellan somatiska sjukvården och psykiatrin heller.

Jag har ADD-diagnos. Medicinering med concerta, elvanse gjorde min ångest mycket värre. Jag ser det mer som en personlighet som har lite svårigheter med nuvarande samhälle, men framförallt stora fördelar: stor inre värld, vågar bryta mönster och kreativ. Så om man kan, så tycker jag att man ska undvika medicinering.

Tack för ditt svar.
Ja jag är egentligen inte emot mediciner men jag är skeptisk till att CS skulle hjälpa just mig. Mitt största problem är inte koncentrationen och det där utan det är värre med ångesten. Så det känns som jag kommer medicinera i fel ände om jag ger mig på det.
Jag tar benzo för min ångest och när jag blir djävulskt hyperaktiv så jag knappt orkar med mig själv, och tycker det funkar asbra. Jag vill för sjutton inte blir mer "kreativ".

Jag har märkt en sak med alla dessa diagnoser hit och dit.

Människor som jag hittills har ansett varit "lite egna", men ändå högt intelligenta samt bra människor går ner sig totalt i sina diagnoser.

Innan de diagnostiserats har alltid varit bättre. Även om många anser sig "fått hjälp som dom behövt", det blir lite av en ursäkt på ett sätt.

Så ja, fungerar livet hyfsat ser jag ingen anledning att grotta ner sig i hypokondrikernas och självömkans träsk.

Jag tror att vissa bara behöver kämpa sig igenom och hitta sig själva, har man alltid en diagnos att skylla på blir det enkelt att inte förändra oavsett hur svårt det är.
Min syster håller på så och många jag känner. Jag har själv problem, men har alltid tillskrivit dom till mitt egna beteende, fått större förståelse för mig själv och förändrat saker och ting.

T.ex. har alltid varit sjukt blyg. Tills jag var trött på det och tog ett jobb inom försäljning som dörrknackare, sög på det, men blev bättre och lärde mig att inte vara blyg. Vilket jag tog med mig resten av livet.

Hade jag däremot trott att min blyghet var social ångest, vilket det säkert kan ha varit, så blir det ju ett permanent "problem" hos mig snarare än något man kan förändra.

Jag vet att sådana här åsikter är sjukt opopulära, men jag ser liksom inte fördelarna med överdiagnostisering för minsta lilla.

T.ex. fick min kompis diagnosen depression eller nått av en läkare när hans tjej gjorde slut när vi var 15. Läkaren ville att han skulle äta anti-depp.

Blir man INTE ledsen när tjejen gör slut är det något fel på en, eller så var det bra att det tog slut.

Känslor är naturliga, finns inga "fel" känslor på ett sätt.

Sen finns det såklart väldigt sjuka individer, men har svårt att se att folk är sjuka i den skala som dom diagnostiseras!

Nej din åsikt är inte opopulär, iallafall inte i min tråd.
Du verkar förbannat klok!
Jag älskar allt du skriver och håller med.

Om jag skulle göra en utredning och få en diagnos så skulle jag bara berätta det för dom närmast omkring mig som tjatat om det. Andra människor skulle jag aldrig prata med om den saken. Aldrig i helvete att jag vill bli en sån som skyller allt jag gör på en diagnos. Jag tycker såna personer verkar förbannat lata.
Jag gör motsatsen, talar om tala om för folk att det här är JAG, inte en diagnos.
Men dom vägrar släppa det och därför startade jag den här tråden för att få diskutera av mig, om jag borde göra en utredning (för andras skull) eller låta bli (för min egen skull).