Citat:
Ursprungligen postat av
kato85
Tror det är dags att avsluta spekulationerna om ett Far/Son-hat dem emellan, detta om man läser PU:s dokument ang. broderns sambo:
"Christers och Curts far avled *maskat*. Detta tog Christer hårt. Han var mycket fäst vid sin far som långsamt hade tynat bort i lungemfysem."
https://easyupload.io/9t0n8t
Man kan "bli fäst vid" en förälder som man tidigare, under sina krafts dagar inte tålde överhuvudtaget. Ffa om man själv besväras av psykisk ohälsa, depressioner etc. som det ofta blir när de psykiska försvarsmekanismerna under årens lopp försvagas. Då kan den åldrande och bort tynande föräldern bli väldigt viktig och den slutliga separationen svår.
Tecken på bra barndom och sunda föräldrarelationer är att föräldrars bortgång inte väckar alltför dramatiska reaktioner och sorgen bearbetas utan större komplikationer. Eftersom man under sin uppväxt har fått det som människobarn behöver för att klara av ett självständigt liv och har hunnit separera, klippa av navelsträngen långt innan föräldrarnas ålderdom och bortgång.
Det normala och det önskevärda är att det vuxna barnet investerar sina känslor och intressen i någonting annat än i den åldrande föräldern.
Enkelt utryckt, ju sämre föräldrarelation desto svårare att bli fri. Man sitter fast i relationen med motstridiga känslor. Tex ibland kan man se att familjens vuxna dotter börjar på ett överdrivet sätt ta hand om sina gamla föräldrar och man blir förvånad eftersom man vet att hennes föräldrar var egoistiska fyllon som inte brydde sig om sina barn. Men dotterns omsorg om sina åldrande föräldrar är överdrivet just därför att under de varma, omhändertagande känslor pyser massa latent ilska och bitterhet som måste hållas i schack.
-------
Men nu lovar jag att inte fortsätta min vandring på denna sidospår så flera analyser eller psykologiserande kommentarer blir det inte.