Citat:
Ursprungligen postat av
hakro807
Problemet är väl när praktik möter teori så faller tankarna om jämställdhet fort. Exempelvis är cirka 90 procent av alla som sitter i fängelse män. En feminist borde givetvis jobba för att förändra både normer och lagar så att lika många kvinnor som män döms till fängelse och att fängelsestraffen i medel är lika långa.
Ett annat exempel är högre utbildning där kvinnor idag utgör en betydande majoritet. Trots detta hörs det aldrig något om hur vi ska öka andelen män eller minska ner antalet kvinnor på högre utbildningar.
Ett tredje exempel är medellivslängd där kvinnor lever flera år längre än män. En feminist borde i ett sådant läge argumentera för att förstärka vården för just män. Kalla det "mansmiljarden". Istället är det uteslutande vården för kvinnor som det fokuseras på.
Ett fjärde exempel är ofrivillig barnlöshet där män är drabbade i 2-3 gånger så hög utsträckning som kvinnor. Och detta är ingen liten skitfråga utan en av de mest grundläggande frågor som berör en människa. Återigen, hur ofta kommer feminister med förslag som kan hjälpa till att minska ner denna klyfta? För än så länge verkar ju alla siffror peka åt fel håll.
Jag vill påstå att feminister redan jobbar med mycket av detta. Det är ju mycket det som begreppet toxisk maskulinitet och skadliga mansnormer handlar om. Att män i högre utsträckning tar livet av sig och dör i förtid handlar till stor del om att vi inte söker hjälp för våra problem (eller söker för sent) och att vi har färre nära vänner att stödja oss mot i svåra tider än vad kvinnor har. Sen att vi traditionellt sett förväntas trycka ner våra känslor och vara stenhårda i alla situationer. Känslor är sånt som bara fruntimmer och bögers sysslar med! Man jobbar alltså med att försöka förändra normer kring detta. Detta motarbetas dock rätt flitigt utav antifeminister som menar att män blir svaga och förfittade av det.
Sen kan man liksom inte förvänta sig att andra ska driva ens hjärtefrågor åt en. Ingen feminist påstår att det är helt jämställt i samhället och att det inte finns saker att jobba med. Tvärtom. Man engagerar sig oftast i de frågor som står en närmast och för många kvinnliga feminister kanske inte manlig ofrivillig barnlöshet hamnar överst på agendan. Samma med ev brist på mansjourer som många klagar på. Då låter det ofta att det är förjävligt att att det inte finns lika många mansjourer som kvinnojourer och 'hur kan det vara så om feminismen vill ha jämställdhet?' osv. och samtidigt skriker de mansjourer som faktisk finns efter volontärer eftersom så få män bryr sig tillräckligt mycket för att faktiskt engagera sig.
Feminismen har lyckats driva igenom så mycket som den hittills har gjort eftersom det har funnits folk som har varit villiga att lägga ner tid och arbete på det. Oftast gratis. Vill du jobba med att minska mäns självmord så finns det mycket du kan göra. Du kan volontära på självmordslinjen eller vara jourhavande kompis. Du kan skapa en profil på 7cups.com och specifikt rikta dig till män och du kan göra allt du förmår i din vardag för att jobba mot trånga könsroller som förväntar sig att män ska lida i tysthet, osv osv.