I korta drag:
Jag är den som varit otrogen.
Min partner har valt att försöka förlåta och fortsätta vara med mig.
10 år + förhållande.
Barn finns.
Det jag nu funderar på att ta upp med min partner borde jag gjort innan det kraschade, men samtidigt är det att vara efterklok. Hade aldrig haft mod att göra det och det har med min självkänsla att göra. Problemet som föranledde det jag gjorde finns dock kvar och jag funderar på hur jag ska göra rätt denna gång..
Efter mycket grunnande så har jag kommit fram till att i grund och botten så berodde otroheten på tre saker, och då dessa i kombination:
1. Dåligt sexliv, eller inte dåligt men frekvensen var alldeles för låg för mig.
2. Dålig kommunikation. Saken har varit uppe och vänt flera gånger och inte blivit bättre. Vi har dock aldrig pratat om det på RIKTIGT.
3. Dålig självkänsla hos mig. I kombination med ovan var jag ett lätt byte (utan att ta något ansvar från vad jag gjort).
Vi är tillbaka i vardagen och den älskar jag! Vill och har aldrig velat såra henne. Jag älskar henne och vill ha allt vi har, men jag vill ha mer sex, annat sex, sex på flera etc. Är inte så laddat för mig och jag fattar inte varför vi människor inte utnyttjar denna möjlighet mer.
Jag tänder verkligen inte på att vara otrogen utan det var nog år av frustration som tog överhanden. Nu till själva frågan. Jag funderar på om en sexuellt öppen relation skulle kunna rädda oss? Många säger nog något i stil med "Du din idiot, du har fått en andra chans. Var nöjd med det och tygla dicken". Men som sagt, problemet kvarstår och det är så sjukt trist att sex ska stå i vägen för det förhållande vi båda vill ha.
Hur tar jag upp denna frågan i den situation jag är i? Vill verkligen inte såra eller sätta några ultimatum.
Skulle detta kunna vara räddningen för oss? Skulle det kunna tvinga fram den kommunikation som behövs?
Hjälp mig och skippa gärna moralkakorna! Det är jag som är boven i mitt drama och kanske är det rätt att ge fan i det, men samtidigt är det mitt sätt att försöka lösa en ohållbar situation.
Jag är den som varit otrogen.
Min partner har valt att försöka förlåta och fortsätta vara med mig.
10 år + förhållande.
Barn finns.
Det jag nu funderar på att ta upp med min partner borde jag gjort innan det kraschade, men samtidigt är det att vara efterklok. Hade aldrig haft mod att göra det och det har med min självkänsla att göra. Problemet som föranledde det jag gjorde finns dock kvar och jag funderar på hur jag ska göra rätt denna gång..
Efter mycket grunnande så har jag kommit fram till att i grund och botten så berodde otroheten på tre saker, och då dessa i kombination:
1. Dåligt sexliv, eller inte dåligt men frekvensen var alldeles för låg för mig.
2. Dålig kommunikation. Saken har varit uppe och vänt flera gånger och inte blivit bättre. Vi har dock aldrig pratat om det på RIKTIGT.
3. Dålig självkänsla hos mig. I kombination med ovan var jag ett lätt byte (utan att ta något ansvar från vad jag gjort).
Vi är tillbaka i vardagen och den älskar jag! Vill och har aldrig velat såra henne. Jag älskar henne och vill ha allt vi har, men jag vill ha mer sex, annat sex, sex på flera etc. Är inte så laddat för mig och jag fattar inte varför vi människor inte utnyttjar denna möjlighet mer.
Jag tänder verkligen inte på att vara otrogen utan det var nog år av frustration som tog överhanden. Nu till själva frågan. Jag funderar på om en sexuellt öppen relation skulle kunna rädda oss? Många säger nog något i stil med "Du din idiot, du har fått en andra chans. Var nöjd med det och tygla dicken". Men som sagt, problemet kvarstår och det är så sjukt trist att sex ska stå i vägen för det förhållande vi båda vill ha.
Hur tar jag upp denna frågan i den situation jag är i? Vill verkligen inte såra eller sätta några ultimatum.
Skulle detta kunna vara räddningen för oss? Skulle det kunna tvinga fram den kommunikation som behövs?
Hjälp mig och skippa gärna moralkakorna! Det är jag som är boven i mitt drama och kanske är det rätt att ge fan i det, men samtidigt är det mitt sätt att försöka lösa en ohållbar situation.
