Måste ett spel ha massa action för att ha något värde som spel?

Skulle vilja ta diskussionen efter Death Strandings delade omdöme, där det finns två väldigt distinkta sidor. Ena som hatar det, och ena som älskar det.

Mot-sidan anser att det är en walking simulator och inget mer, där inget händer, medans andra sidan tenderar att tokhylla dess inovation, story men också, faktiskt, gameplayloopen.

Det fick mig att tänka. även OM det skulle vara sant att "ingenting händer" och att det inte är mer än en walking similator (Hint: Det gör det inte. Det händer massa under uppdragens gång), så vad spelar det för roll?

Spel som Firewatch, What Remains of Edith Finch, Journey och liknande, spel där det FAKTISKT inte händer speciellt mycket alls och där man faktiskt BARA går och går och går, har ju en betydligt mer positiv ton kring dem, och inte alls lika delad spelarbas. Vad är det som gör att dessa spel ses mer positivt, men inte DS som faktiskt har många actionsegment och där vandrandet faktiskt är en utmaning i sig och inte bara gäspande vandring?

Sen har vi spel som The Witness som också har 0 action, där allt man gör är att lösa pussel.

Måste spel vara 100% action för att ses som "bra" idag för att ha något värde? Finns det ingen plats för lugna spel som tvingar en att suga in atmosfären?

Personligen gillade jag Death Stranding skarpt. Inte så mycket att jag vill ge det topp 3 av årets spel, men förmodligen topp 4. Det var en riktigt unik resa som inte har gjorts tidigare. Mitt enda klagomål kring det är att vissa segment var för långa (t ex hade de kunnat korta ner episod 3 och episod 8 (? den uppen i bergen) och hade kunnat kortas ner något.

Jag tror inte alls att ett spel måste innehålla någon direkt action för att ha ett värde. Det finns ju andra sätt att presentera problem på menar jag.

Det som fascinerar mig är att det verkar bli populärt med spel som emulerar verkligheten. Att folk utan problem kan tänka sig att spela Stardew Valley men inte att odla sina egna tomater. Har vi gjort oss så beroende av mikrodopamindoser att vardagen inte räcker till?

Precis. Även spel som Euro Truck Similator 2 är ju väldigt populärt, och där är allt man gör åka lastbil. jag tycker det är "kul", men då gillar jag även Death Stranding så jag är inte direkt någon hycklare där. Simulatorspel överlag spelar man ju inte för energikicken eller för att ha regelrätt roligt med. De är ofta avslappnande, men inte kul.

Hehe. Det är just den typen av simulatorspel som jag har lite svårt för. Man kör lastbil, det finns ingen USP så att säga. Jag spelar ett annat spel, som också går ut på att köra lastbil. Men det är inte trevliga motorvägar utan i den ryska obygden och man har bara gamla sovjetiska fordon att ta sig fram med. Och det är superlerigt. Det har en unique selling point; Att ge sig ut och köra terräng med stora fyrhjulsdrivna fordon är inget som man förhållandevis lätt kan göra idag.

Death Stranding vet jag i stort sett inget om men det jag vet får mig att tro att det inte är gameplay eller ens det man gör som är det relevanta i spelet.

Nu har jag ingen förstahands erfarenhet av nämnda spel och genre men det kan finnas ett flertal anledningar varför vissa WS (walking simulator) får massa kritik oförtjänt kritik medan andra förblir oberörda:

1. Otydlighet kring definitionen av genren: vad är en WS? En av beskrivningar i TS stör mig lite, "Sen har vi spel som The Witness som också har 0 action, där allt man gör är att lösa pussel.", eftersom det låte snarare som ett klockrent exempel på ett pusselspel eller äventyrsspel med logiska pussel. Hur kan det ha 0 action när action i sådant spel är just själva pussel, det vore som att klaga på att textäventyr saknar FPS element.

Som jag har förstått det är WS ett spel som egentligen inte alls är interaktiv, du går visserligen runt men har ingen direkt påverkan på vad som händer i spelet. Det saknas fail state, variation i spelets progression och meningsfull interaktion utöver att läsa/höra/se en del av berättelsen för att sedan gå till nästa punkt. Med denna definition blir det inte konstigt att vissa spelare känner att de inte får vara spelare utan kunde lika gärna se samma sak på youtube utan att spelupplevelsen påverkas. Andra kan påpeka att det är själva utforskandet som skapar stämningen och meningen bakom spelet, även om spelare inte påverkar något så blir berättelsen mer personlig när du upplever den själv i din egen takt.

2. Fel målgrupp och marknadsföring: det mest kända exempel på kritik som jag är medveten om kring WS kom väl från Gone Home. I efterhand har förklaringar som "homofobi", "bortskämda spelare" och "gamergate" kommit men som jag minns det när spelet kom så var det snarare otydligheten kring vad det faktiskt var och hur många journalister framhöll spelet som var problemet. Det marknadsfördes först som ett skräckspel och sedan som en meningsfull upplevelse men visade sig vara ett väldigt kort spel där spelaren inte gjorde så mycket, pusslen var lätta och berättelsen var varken djup eller särskilt uttömmande i ämnet. Att då få höra hur man inte förstår djupet och är trångsynt blir lite som att få en spelbar version av College Humors Realistic Fighting Game (med lika mycket innehåll som deras 1.30 min långa sketch) som hyllas av vissa som årets fightingspel och sedan få all kritik bortförklarad med "du är helt enkelt för dum för att se briljansen då du endast spelar vulgära tekken".

Samma sak kan nog upplevas av de som spelade Death Stranding och som kom från MGS bakgrund. De förväntade sig något annat och gillade helt enkelt inte vad de såg och hur spelet och Kojima hyllas utan att förklara lite mer exakt vad det är för upplevelse de får. De flesta har ju kommenterat att spelet är visserligen en enda lång men välgjord fetch quest, så är man medveten om det borde man inte ha något att klaga på.

3. Klassiska grupperingar och trender: utöver att endast ogilla genren för sig så brukar spelarbasen ofta blir delad kring vissa grupperingar som casual mot hardcore, multiplayer mot single och varför inte interaktiva spel mot WS. Lite som med Fallout 1-2 vs Fallout 3+ (FINO), vissa gillar kommande trender medan andra ser problem med dessa. Vilket inte är nödvändigtvis fel från något håll, hur mår klassiska äventyrsspel, rts, flygsimulatorer och för den delen IE-liknande rpg innan kickstarter kom igång? Förmodligen samma reaktion kom när klassiska FP Dungeon Crawlers puttades ut som huvudgenre av rpg och Baldurs Gate kom in. Helt enkelt viss rädsla för att något som man inte gillar kommer ta över och starkt påverkar alla kommande spelen.



Själv får jag erkänna att medan en helt våldsfri version av Morrowind hade varit helt okej för min del så är jag inte intresserad av helt "actionfria" spel om det innebär att all interaktivitet försvinner och jag bara går runt i en värld utan konsekvenser.