Citat:
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Vbwg53/sjukskoterskan-kious-kelly-48-dog-av-coronaviruset
"Jag är okej. Säg inget till mamma och pappa".
💔
Ur artikel i Aftonbladet. Sista sms skickat till systern. Sedan dog den amerikanska manliga vårdpersonalen, kort därefter.
Detta är bara ett av många tusentals tragiska människoöden i Coronas spår, men av någon anledning grep det tag i mig väldigt starkt och kände mig plötsligt ledsen. Innan har jag försökt hålla ifrån mig vidden av allt detta men nu går det inte längre. Berättar personligt om vårdens situation och så här nu, ur min familjs perspektiv. Hör gärna andras erfarenheter.
Jag har också (likt i artikeln) en anhörig i vården, en mamma runt 65 är gammal, som alltid kämpat och stretat på inom vården som sköterska, hela sitt liv. Nu när hon är lite äldre så har hon ett flertal riskfaktorer kring sin hälsa, så jag har förbjudit henne att gå och arbeta med patienter utan något som helst skydd, som arbetsgivarna verkar tycka är helt ok(!!!)
Just nu arbetar hon på ett äldreboende med multisjuka patienter, där finns stora brister i skyddsutrustning. Och de boende är inte så lätta att "kontrollera", det händer titt som tätt att vissa av dem åker iväg ut på stan/affären/kollektivtrafiken etc. Så är bara en tidsfråga innan de får dit smittan, nu när det börjat spridas till äldreboenden med.
Självklart oerhört tragiskt och mamma oroar sig mycket för patienterna, och jag med. Men mest av allt oroar jag mig för mamma, så klart.
Mamma skulle ha möte med högre representanter för att försöka föra fram sin egen risksituation, men är så rädd att hon inte "tar i" tillräckligt när hon framför budskapet. Hon är en typisk vårdpersonal, tänker mer på patienter och kollegor än sig själv, många gånger.
Läst oerhört mycket här i tråden om siffror hit och dit och olika länders nuvarande situation. Intressant, men när man kommer närmare det, som jag gjort nu, blir ens tankar mer fokuserade på den mänskliga tragedin, och oron för ens närstående.
Med det väcks också en fasa inför regeringens till synes (hittills) väldigt passiva förhållningssätt.
Hur kan de låta vårdpersonal stå som en soldat i skottlinjen, helt utan skydd? Det är fruktansvärt, i min mening.
Är det någon annan som känner att vi när allt detta är klart, måste kunna utkräva någon typ av ansvar? Det är inte regeringens fel att smittan finns, men att till synes INGEN beredskapsplan funnits, i förväg? Att till synes INGA lager hållts förberedda för krissituation? Att INGEN plan finns för att ställa om industri till skyddsmateriel vid pandemi (eller krig) ?
VAD är det vi betalat skatt för i alla år om inget av detta finns? Varför finns det ens myndigheter som heter saker som "Myndigheten för samhällsSKYDD och Beredskap"?
Någon mer än jag som är förtvivlad och arg på hur detta skötts? Också väldigt tacksam om någon kunnig i juridik kan råda en, hur man bäst kan stämma staten. För det kommer jag göra, om min mamma kommer till skada pga detta.
Är en ledsen och rädd kvinna så inga påhopp tack. Håll er säkra allihopa. ♥️
"Jag är okej. Säg inget till mamma och pappa".
💔
Ur artikel i Aftonbladet. Sista sms skickat till systern. Sedan dog den amerikanska manliga vårdpersonalen, kort därefter.
Detta är bara ett av många tusentals tragiska människoöden i Coronas spår, men av någon anledning grep det tag i mig väldigt starkt och kände mig plötsligt ledsen. Innan har jag försökt hålla ifrån mig vidden av allt detta men nu går det inte längre. Berättar personligt om vårdens situation och så här nu, ur min familjs perspektiv. Hör gärna andras erfarenheter.
Jag har också (likt i artikeln) en anhörig i vården, en mamma runt 65 är gammal, som alltid kämpat och stretat på inom vården som sköterska, hela sitt liv. Nu när hon är lite äldre så har hon ett flertal riskfaktorer kring sin hälsa, så jag har förbjudit henne att gå och arbeta med patienter utan något som helst skydd, som arbetsgivarna verkar tycka är helt ok(!!!)
Just nu arbetar hon på ett äldreboende med multisjuka patienter, där finns stora brister i skyddsutrustning. Och de boende är inte så lätta att "kontrollera", det händer titt som tätt att vissa av dem åker iväg ut på stan/affären/kollektivtrafiken etc. Så är bara en tidsfråga innan de får dit smittan, nu när det börjat spridas till äldreboenden med.
Självklart oerhört tragiskt och mamma oroar sig mycket för patienterna, och jag med. Men mest av allt oroar jag mig för mamma, så klart.
Mamma skulle ha möte med högre representanter för att försöka föra fram sin egen risksituation, men är så rädd att hon inte "tar i" tillräckligt när hon framför budskapet. Hon är en typisk vårdpersonal, tänker mer på patienter och kollegor än sig själv, många gånger.
Läst oerhört mycket här i tråden om siffror hit och dit och olika länders nuvarande situation. Intressant, men när man kommer närmare det, som jag gjort nu, blir ens tankar mer fokuserade på den mänskliga tragedin, och oron för ens närstående.
Med det väcks också en fasa inför regeringens till synes (hittills) väldigt passiva förhållningssätt.
Hur kan de låta vårdpersonal stå som en soldat i skottlinjen, helt utan skydd? Det är fruktansvärt, i min mening.
Är det någon annan som känner att vi när allt detta är klart, måste kunna utkräva någon typ av ansvar? Det är inte regeringens fel att smittan finns, men att till synes INGEN beredskapsplan funnits, i förväg? Att till synes INGA lager hållts förberedda för krissituation? Att INGEN plan finns för att ställa om industri till skyddsmateriel vid pandemi (eller krig) ?
VAD är det vi betalat skatt för i alla år om inget av detta finns? Varför finns det ens myndigheter som heter saker som "Myndigheten för samhällsSKYDD och Beredskap"?
Någon mer än jag som är förtvivlad och arg på hur detta skötts? Också väldigt tacksam om någon kunnig i juridik kan råda en, hur man bäst kan stämma staten. För det kommer jag göra, om min mamma kommer till skada pga detta.
Är en ledsen och rädd kvinna så inga påhopp tack. Håll er säkra allihopa. ♥️
Hej och välkommen hit
Jag tror dock inte att detta är en lämplig sida, om man är rädd och ledsen.
Det skrivs mycket beräkningar och studier här, och risken är nog bara att du blir ännu räddare och ledsnare. Just saying.
I sverige är det aldrig någon som får stå till svars för något alls.
I värsta fall blir man belönad med ett nytt jobb och ännu mer pengar.
Tyvärr.
