Är det själviskt att begå självmord?

Jag tycker du gör ett misstag.
Du förväntar rationellt tänkande från någon som inte klarar att tänka rationellt.
Ungefär som att förvänta sig någon som saknar ben att ställa sig upp och börja gå.

Rationellt är att leta upp möjligheter innan konsekvenser. Ta kvävning. Det ger arytmi och blindhet innan koma. Inte vill man kväva sig för att "nästan" dö och vara blind efteråt. Informera och låt personen tänka på bieffekter. Det är neutralt det där.

Det är väl om något ett slags yttersta bevis på galenskap? I vart fall om man ska tro de som talar om upplysning.

Både och. Dels är det själviskt för att man åsamkar andra skada men i slutänden handlar det ju om att personen inte klarar av att leva längre så att leva för andra men i stor smärta är ju själviskt av alla andra.

Detta är en fråga jag själv ställer mig dagligen sedan ha dragits med psykiska problem i drygt 15 år. (är idag 28)

Lider av EIPS eller ah... BORDERLINE. Efter många års arbetslöshet, dagdrivande, avgrundsdjupa depressioner och framkallade psykotiska episoder där jag rent ut sagt beter mig svinaktigt mot min familj och omgivning så känns det som ett oundvikligt faktum att mitt liv snart tar slut.

Att kontakta psykiatrin är utan tvekan det mest kontraproduktiva jag har gjort - vill givetvis ta ansvar för mitt eget liv och kan inte lasta dom för alla mina snedsteg. Men i mitt liv har hjälpen sett ut ungefär så här;
- flyttat till ny kommun -> hamnade mellan stolarna då allmänpsykiatrin valde att remittera mig till beroendevården. Kanon för en kille med suicidtankar och missbrukartendenser. Däremot så var inte mitt missbruk gravt nog för att bli emottagen. -> blir efter många månader remitterad till beroendevården och har under de senaste åren fått en så sjukt undermålig hjälp att det skulle kunna utvecklas till en roman. Benso hit, lyrica dit, imovane, stilnoct - ja läkemedel har varit lösningen på deras problem.

Mitt suicidala beteende och eskalerande missbruk har bara blivit värre. Vill bokstavligen dö idag. Ser inte någon mening med livet öht.

Klarar inte av att arbeta just nu, och med handen på hjärtat så har jag nog aldrig mäktat med det.
Lever på lånade pengar och är trots det luspank. Besitter ett förstahandskontrakt i en av sveriges större städer och är väldigt mån om att behålla det pga svårigheterna att finna en ny bostad och med anmärkning hos kronofogden och förekommande i belastningsregistret är inte till större hjälp.

Jag har alltid intalat mig att självmord är en självisk handling. En vedervärdig handling som hade krossat många hjärtan. Samtidigt så tar eländet aldrig slut; åren går och livslusten är snart obefintlig.
Självmord må vara en självisk handling; givetvis så kommer släkten att må dåligt över det. Mammas hjärta brista; men är det värt att fortsätta på detta spår?

Kommer inte ur det. Varje försök slutar med ett misslyckande som drar mig allt längre ner i gropen.
Döden närmar sig, och jag tror att det är det som i längden orsakar minst lidande för min omgivning.


Kan även tillägga att jag spenderat ett par månader på behandlingshem vilket var en smått overklig känsla som bekräftade min hopplösa attityd. Behandling = obefintlig. Kompetent personal likaså..

Har nu bockat av tre viktiga födelsedagar och är redo att möta ljuset i tunneln.

Detta är en riktigt vattendelare; men jag tycker inte att självmord är en självisk handling.

Du kan inte bara gå till psykiatrin och harva med din diagnos eller någon annan diagnos. Du måste träffa rätt och få rätt hjälp! Något som inte sker idag när så många inom psykiatrin är rent skräp och dessutom har de stora krav på sig att minimera den hjälp du får.

När det gäller borderline är det ett helvete och terapin i det fallet blir DBT. Du kan inte gå till en "snackterapeut" och bara sitta där prata och prata och prata tills gardinerna ramlar ner.

Valde att skala ner mitt meddelande lite, men efter ca 4-5 LPT inläggningar och andra situationer där jag många gånger varit nära döden så har jag fått möjligheten att få regelbundna psykologsamtal med inriktning på just DBT. Detta är väl i princip det enda som får det att kännas möjligt att bli kvitt på mina problem - eller åtminstone få kunskap om min problematik.

Hoppas och vill tro på detta men i ärlighetens namn så känns det hela hopplöst. För sent.
Missbrukar för att undvika snaran eller skuttet från högsta lämpliga bro, och jag är inte helt efterbliven. Förstår att det orsakar ännu mer kaos men jag står verkligen inte ut längre.

Du får gärna skicka ett PM om du känner för det. Något säger mig att du varit med om liknande situationer eller åtminstone har en saklig och kompetent syn på problematiken.

Tror Redoxreaktion skulle vilja ha ett eller två ord om det här. Personligen anser jag inte det. Livet är meningslöst så varför leva för någon annans skull?

Jag har umgåtts med många människor med diagnoser då jag själv inte är topnotch men vissa diagnoser tar mer kraft än andra, så känns det iofs inte i ögonblicket då är alla diagnoser lika jävliga. Jag vet dock hur det känns att känna ren ångest, då jag har upplevt panikångest. Jag vill även tro att jag har uppvisat mod.

När det gäller borderline är det en väldigt krävande diagnos för alla och av någon anledning brukar inte logik funka på borderlinebrudar, nu är du kanske inte en kvinna och det kanske är bra. När det gäller kvinnor med borderline går de bara från kuk till kuk och sedan en dag sitter de och är 38+ och livet har passerat förbi. Ja de kanske kan knulla några år till vid den åldern men sen är det slut.

Du måste förstå att alla som har en viss diagnos har rätt så stora likheter och det är bra för det betyder att terapin som har getts till en person kan hjälpa för en annan.

Jag kan höra av mig i PM men numera tenderar jag att skärma mig ifrån sådant då man helt enkelt inte orkar. Jag kan dock säga att jag har överlevt panikångest där jag har legat på golvet och skakat. Och det är ångest som är den genomgående känslan i så många diagnoser.

Det blir meningsfullt om man lever för någon annans skull.

Undrar varför folk är rädda för anarki, inklusive död. Ett bevis på dumhet är att misstro det tvetydiga. Själv älskar jag livet men dör om jag inte kan få pengar - pragmatisk.

Ordning: släkt, våld, gåvor, msm, myt. Msm: kompislån, tävling, leasing. Myt: galenskap existerar, moralisk plikt, gräset är grönare... Min myt: man kan vara självständig utan andra. Folk skulle bli glada om jag dog.

syrebrist > blind, bastu > arytmi, höjd > utan ben & armar, mat > dialys, uttorkning > tappa tänder, bomb > döv, antipsykotiska > diabetes.

Diabetes kan ge syrebrist, arytmi, amputera ben. Det jag kan komma på är 1) kniv genom hjärtat, 2) halsband med bomb, 3) heroin, 4) pendeltåg. Återigen uppmuntrar jag ej. Det är bara för omöjliga situationer - äkta moment 22.