2009-12-03, 03:18
#49
Citat:
Något sådant. Med förbehåll för gymnasial källkritik & daterade uppgifter:
Ursprungligen postat av pastoratet
Bogomilerna skulle alltså ha blivit kända som "bulgarer" i det katolska europa eftersom det var där de hade sitt starkaste fäste. Kopplingen är med andra ord historisk snarare än språklig men det var ursprungligen inte det bulgariska folket man syftade på som jag förstår det.
Citat:
Katarerna (huvudsakligt köttmål under 1200-talets albigenserkrig) kan högst förenklat sägas ha sitt ursprung i de bulgariska bogomilerna vilka i någon renlärig bemärkelse överlevde sin avkomma.
På 880-talet hade de byzantinska kejsarna tvångsförflyttat några gnostiska sekter (däribland paulicianer och massalianer) till Bulgariens gränstrakter. Deras läror spred sig bland bulgarerna och studerades ivrigt av en bypräst vid namn Bogomil. Denne började snart predika en förenklad version av den paulicianska läran, uppblandad med valda delar ur andra inriktningar, bl.a. kristendomen. Han vände sig till lågadeln, det lägre prästerskapet och bönderna, och hade stor framgång i spridandet av sin tro. Anhängarna kallade sig oftast bogomiler, men ibland även ”gudsvänner” eller ”-bärare”, och var vid tiden för tsar Peters död (969) mycket talrika i landet.
[…]
När den östromerske kejsaren Basileios II (regent 976-1025) efter ett utdraget krig erövrade Bulgarien 1018 – han erhöll därmed tillnamnet Bulgaroktonos, ”bulgardödaren” – medförde detta att sekten började sprida sig i det byzantinska riket. Här vann man många anhängare bland högadeln och munkväsendet. De nya samhällsskikten i religionen var en av orsakerna till uppdelningen av anhängarna i 2 huvudgrupper. Gammalbogomilerna kallade sig ”bulgariska”, och nybogomilerna bekände sig till den dragovitiska kyrkan (uppkallad efter det trakiska landskapet Dragnovitza). I Frankrike kom de senare katarerna ofta att kallas bulgarer (bougres), en beteckning som inte bara användes för kättare av alla slag, utan även konstiga och avvikande personer i största allmänhet. Under 1800-talet lånade bl.a. Strindberg ordet till svenskan i formen ”buger”, och i dag har det blivit ”bög”.
[…]
När den östromerske kejsaren Basileios II (regent 976-1025) efter ett utdraget krig erövrade Bulgarien 1018 – han erhöll därmed tillnamnet Bulgaroktonos, ”bulgardödaren” – medförde detta att sekten började sprida sig i det byzantinska riket. Här vann man många anhängare bland högadeln och munkväsendet. De nya samhällsskikten i religionen var en av orsakerna till uppdelningen av anhängarna i 2 huvudgrupper. Gammalbogomilerna kallade sig ”bulgariska”, och nybogomilerna bekände sig till den dragovitiska kyrkan (uppkallad efter det trakiska landskapet Dragnovitza). I Frankrike kom de senare katarerna ofta att kallas bulgarer (bougres), en beteckning som inte bara användes för kättare av alla slag, utan även konstiga och avvikande personer i största allmänhet. Under 1800-talet lånade bl.a. Strindberg ordet till svenskan i formen ”buger”, och i dag har det blivit ”bög”.
Citat:
Efter en tids förföljelser – t.ex. under det 2:a korståget (1147-9) – utvandrade bogomilerna ur det byzantinska riket och påbörjade en internationell mission som från 1100-talets mitt fick fäste i Serbien, Bosnien och Dalmatien. I Bosnien blev deras lära statsreligion under Ban Kulin (1180-1204), och man ställde sig där i opposition mot både det ortodoxa Byzans och det romersk-katolska Ungern. 1446 gick Bosniens dåvarande kung, Stefan Thomas Ostijić, över till den romerska katolicismen och bogomilerna började förföljas igen. Nu flyttade sekten över till hertigdömet Hercegovina. De nya förföljelserna kan i viss mån ha lett till den bosniska statens fall, för det var en till katolicismen tvångsdöpt bogomil som öppnade huvudstaden Bobovacs portar för turkarna, vilka sedan kunde ta makten. Hercegovina blev kättarsektens sista fäste, och där lär den sista bogomiliska familjen ha konverterat till islam 1867.
Citat:
Trots förföljelserna kunde Sydfrankrikes katarer fortfarande starkt hävda sig intill 1200-talets mitt, och levde kvar ännu på 1300-talet, då t.ex. befolkningen i byn Montaillou var katarisk. De jagades dock ständigt, och år 1245-6 förhördes nästan 5500 personer i Languedoc. Ett stort antal katarer hade flytt undan Inkvisitionen över till Italien. Där klamrade läran sig fast ända till 1400-talets början, då man kan säga att den sista spillran renläriga katarer slutligen försvann.
