Hur känns det att dö?

För de sa det; du var död i 2-3 sekunder.

Har knarkat en del i livet o den upplevelsen liknar ruset av DMT

Men varför har så många samma hallucinationer av dessa slag som du nämnde?

Han kanske menade att äventyret på jorden blir mer spännande om man inte fruktar liemannen?

Det är känns som vi får tillbaka lite när vi dör den smärta vi åsamka modern när vi föddes.
Hjärtattack känns nog för jävligt + panik, men är det kört så går det fort, så slocknar du bara, sen är du borta för alltid.

Hjärnblödning kan gå fort det med, fruktansvärd huvudvärk, yrsel och sen avsvimmad och död.

Plötsligt hjärtstopp, ont i bröstet kanske, svaghet i knän och yrsel, du slocknar inom 10 sek.

Skjuten i huvudet, kan tänka mig att det inte känns så mycket annat än någon fruktansvärt krampaktig känsla om stora delar av hjärnan fortfarande är intakt. Kan tänka mig att avsvimningen sker relativt omedelbart. Ser mer lidande vid pistolskott, som de är vid något form av medvetande en kort stund. Gevärskott/ak47, totalt borta omedelbart. Kan tänka mig någon form av elektrisk känsla, lite som man gnuggar sig i ögonen och ser stjärnor. Kan tänka mig att man upplever någon form av elektrisk galenskap i de delar som fortfarande lever.

Giljotin - man överlever garanterat i 10 sek. Dock kan jag tänka mig att ansiktsmusklerna känns tunga och man svävar bort, svårt att uppfatta verkligheten fullt ut. Det slocknar dock som en tunnel sen är man borta, kanske hinner man kanske drömma i 1 min, en dröm som känns som evigt, kanske träffar man släkt och vänner, sen är man out för alltid.

Kärnvapen. Du är där sedan är du borta..allt beroende på avstånd såklart.

Överdos, nog ganska smärtfritt, först en kraftig rush och sedan kvävs du till döds, dock är du då redan avsvimmad. genuint, om jag skulle vilja dö så skulle jag nog överdosa + supit kraftigt innan.

Mord, knivstick. Du kommer nog inte känna hur allvarligt det är innan det är försent.Du kommer bli stucken, ha adrenalin i kroppen, sedan kommer du känna dig yr och kanske lite illamående, som kroppen svettas, sedan ramlar du ihop och dör, avsvimmad såklart.

Mord, skjuten. Lite som knivstick, men kanske gör förjävligt ont beroende på vart kulan träffa, träffas nerver känns det för jävligt ont, som brännande metall. Går kula clean igenom men träffar en artär så förblöder du, känns nog inte så farligt för du fattar inte hur allvarligt det är.

Cyanid, fy fan, om du inte fick i dig en större dos så kommer du lida, du kommer vilja andas men kan inte , huvudvärk, panik, förvirring. Fick du i dig en större dos slocknar du inom sekunder.

Otäckt innan och sedan ingenting. Beror kanske på hur man dör också, eller hur långt det går med hjärtstillestånd och hur länge osv, men för mig var det fruktansvärt otäckt när jag själv förstod att jag höll på att dö, för jag förstod det och kämpade emot. Kände mig även väldigt förvirrad. Sedan accepterade jag faktum och sedan blev det som när man svimmar, ingenting.

Fick för mig att jag skulle stå emot Propofolen vid en sövning för att registrera vad som hände. Hände inte ett skit mer än att nån plötsligt vred om knappen till mitt medvetande och det blev kolsvart.

Nu vet jag inte allvaret i denna tråd men jag ska dra mitt strå till stacken...

Har fått återberättat för mig att jag under en operation varit kliniskt "död" i 4 minuter. Under dessa 4 minuter så la min kropp helt enkelt av. Dvs mitt hjärta slutade slå. Nu var jag ju dock intuberad så andningen kunde liksom inte upphöra men jag kommer inte ihåg något speciellt från denna stund. Vet inte om det har och göra med att jag redan sov under kraftig narkos eller om det helt enkelt är så att när man dör så blir det bara svart. Som en djup sömn utan drömmar eller liknande det tillstånd som uppstår när man blir medvetslös...

Hoppas verkligen att man känner det där totala lugnet som vissa talar om eller att vi kommer till en bättre plats. Men jag är tveksam...

Först extrem ångest, sedan acceptans och ett stort lugn. Nästan så att jag vill beskriva det som en längtan och förväntan.

Obs. detta är bara min upplevelse. Jag var sedan klinisk död vid två tillfällen. Sedan var det en hiskelig mängd morfin inblandat. Det måste väll påverka antar jag... Sedan såg jag också min kropp snett ovanifrån. Det är också en klassiker vid nära döden upplevelser. Men det hände verkligen mig. Vid en trafikolycka för ganska längesen.

Annars var det förvånansvärt odramatiskt och det var inte mycket mer "övernaturligt" inblandat.

Jag låg i en sjukhussäng och läkaren hade i förväg talat om för mig hur det skulle upplevas att dö och vad jag skulle göra. Jag hade andningssvårigheter, fel på blodcirkulationen i kroppen och kände att jag höll på att kvävas, för att få bort kvävningsskänslan var jag instruerad i att andas in även om kroppen inte ville och även om jag själv inte ville andas. Eftersom annars skulle jag dö en obehaglig död där jag i panik kvävdes ihjäl. Så jag andades, det höll på i många timmar, jag antar 7 till 8 timmar, det började på morgonen.

Jag hade vid det här laget accepterat jag kommer dö, jag tittade på sängen och tänkte i begrepp "dödsbädd" vilket i fallet var en sjukhussäng med stålkanter som syntes runt om, inget märkvärdigt alltså. Likaså platsen jag skulle dö på, det var i ett hörn av ett stort rum inne på sjukhuset och det var faktiskt andra personer/patienter i rummet också tror jag iaf.

Jag var medveten om att dödsorsaken skulle vara hjärtfel i kombination med andningsfel. Min kropp ville inte andas, så jag var tvungen att tänka: Andas in för varje gång jag skulle andas. Likaså gjorde cirkulationsbristen att jag konstant blev tröttare och tröttare, fick svårt att få fram tankar mot slutet.

Jag blev mer och mer borta och därför hade jag ingen ångest, utan var full upp med min andning. Likaså visste jag i förväg att jag kunde dö på sjukhuset då jag fått den förklaringen att tyvärr, kan vi inte göra mera. Vid ett tillfälle kom en sjuksköterska in och tittade på mig och sade uppgivet "jaha, nu är det så här" och gick. Mina kinder började falla in i ansiktet, så jag tänkte jag måste se ganska död ut nu också.

Jag vet att det heter ofta personen "somnade in på sjukhuset" och det var väl det jag hade gjort där. Jag accepterade jag skulle dö men ville väl egentligen inte det utan hoppades det skulle gå bra. Jag kunde inte tänka alls på slutet utan vet jag var trött i lungorna av att andas in luft och orkade inte mera. Kunde inte tänka, kinderna fallit in i ansiktet, ja inte helt bra situation.

Kortfattat sade läkaren dagen efter, att det på slutet jag var med om, var ögonblicket precis innan dödsögonblicket och att dom aldrig haft en patient med så mycket fel som inte dött. Likaså sade läkaren att det också var dödsprocessen fysiskt som påbörjat i kroppen och då menade dom att jag skulle dött men inte gjorde det. Jag blev alltså kortfattat bättre när det var som värst, kändes ungefär som någon satte en liten spruta i bröstkorgen och sprutade in väldigt lite energi under flera timmars tid.

Läkaren sade också efteråt att om du får fel på hjärtat en gång till kommer du dö, för nu funkar det inte få fel på hjärtat mera och inte dö. Han sade också vi på sjukhuset kallar dig för "han som inte dör" för att du ska dö men gör inte det. Det som hände efteråt (två dagar senare) var att jag fick ett annat fel på hjärtat på sjukhusets hjärtavdelning, kändes ordagrant som att blod forsade på insidan av min kropp, jag kunde inte andas och tappade medvetandet.

Ja, fyra sjuksköterskor hade dessförinnan lyft upp mig från golvet och lade mig i en säng, dom lät rädda och visste inte vad dom skulle göra. Jag fick totalt andningsstopp och började få panik för jag kunde inte andas in eller ut. En läkaren kom in i rummet och skrek "alla ska ut". Fick sedan en så kallad nära-döden-upplevelse (det var aortans väggar som hade expanderat men aortan hade tydligen inte gått sönder helt).

Ja, jag fick ångest och blev rädd i samband med detta, jag tänkte att jag vill inte dö nu, men måste tydligen göra det nu, upplevde tryck över bröstkrogen, forsande blod på insidan av kroppen, seriösa andningsproblem, blev tröttare och tröttare. Ja, upplevelsen av "inte nu". Försökte undvika negativa tankar, sedan gick jag in i medvetslöshet.

I min nära-döden-upplevelse mådde jag bra och jag var helt frisk i mina vanliga kläder och inte liggande i sjukhuslakan allvarligt hjärtsjuk. Det var ett stort ljussken jag skulle gå in i och jag undrade om jag skulle få behålla min fysiska kropp om jag steg in i ljuset. Jag undrade också om jag skulle "skriva in mig" någonstans, alltså namn, personnummer etc.

Jag ville också tala om för andra döda om min dödsorsak (ja aortan pajade på sjukhuset och jag kunde inte andas, så jag kvädes till medvetslöshet i kombination med paj hjärta). Undrade också om jag nu skulle möta dom jag känt/mött men som nu också var döda.

Sedan blev det dödsundersökning fast då var jag egentligen vaken/vaknade upp men folk trodde jag dött, sjuksköterskorna satt utanför rummet där jag låg "död" och grät och läkaren blev rädd för att jag levde på dödsundersökningen, ja hon hoppade en meter bakåt för dom som undrar.

Var lite som på film, "liket" ligger i ett rum och en läkare kommer in med ett anteckningsblock och faststället tidpunkt för dödsfallet och kontrollerar kroppen och kollar i ansiktet efter dödstecken.

Under dödsundersökningen var jag matt, för att rytmen på hjärtat hade gått ner då aortan expanderat och jag hade svårt med andningen och var orkeslös. Sedan hoppade hjärtat igång igen och även andningen kom tillbaka till sitt normala. Jag försökte kvickna till från medvetslösheten. Jag fick ligga kvar på sängen och återhämta mig.

Sedan var det som någon knäppte framför ögonen på mig och jag vaknade upp på intensiven. Hade tydligen varit sövd ett dygn och jag trodde dom som jobbade på intensiven var infödingar och att jag var på en öde ö, första dagen i dödsriket, slängd på en sandstrand. Jag kommer särskilt ihåg en tillsynes döende man framför mig i salen på intensiven och jag undrade vem som skulle dö först av oss två.

Sedan fick jag göra en hjärtoperation och det innebar psykiskt och fysiskt tortyr men det är en annan historia... Ja, som att jag inte fick smärtstillande efter operationen, alltså halva kroppen uppskuren ner in i hjärtat och ingen smärtlindring alls på det, var i närheten av hjärtstillestånd (ja, en galning till läkaren stod med diskhandskar och förkläde för det rann blod från min kropp ner i sängen, och skulle sätta i gång mig ifall jag skulle få hjärtstillestånd) och jag blev även 100% förlamad.

Kunde inte röra ögonlocken för att kommunicera med omgivningen pga förlamningen om min smärta och andningssvårighet. Höll på att kvävas av att min tunga fastande i halsen. Men det gick bra till slut och det här är länge sedan.

har varit död några gånger( dåligt hjärta) o har varit påväg ,har sett saker som ingen normal människa skulle uthärda o se men sista gången så var det bara frid ,är numera inte rädd för döden, bara frid.

Att vara död är som att sova utan att drömma.

Väldigt bred fråga då det beror på vad man är döende av. Har själv varit döende av akut njursvikt till följd av heroinöverdos vid självmordförsök. Gjorde ont som fan och är inget jag rekommenderar.

I övrigt minns jag inte hur det är att vara nära dödsögonblicket. Känns mer som en dröm än verklighet när jag tänker tillbaka på det och får bara upp stillbilder när jag tänker på vad som hände efter jag tappade kontakt med verkligheten i ambulansfärden.