Citat:
Ursprungligen postat av
Parisian
Jag har förstått att den enda vägen att ta är att utsätta sig för saker. Jag vill ju mycket i livet så det krockar med mig totalt när jag begränsar mig. När Jag är med vännerna och familjen så känns alltid lugnt och fint. Men samtidigt vill jag kunna vara självständig. Man måste kunna klara sig ur detta på egen hand för att det är mig det handlar om. Absolut kan anhöriga va där som stöd och förstå problematiken.
Vilka metoder har du använt som du tycker har hjälpt dig?
Jag förstår dig. Men en sak som är väldigt vanligt problem också är att inte våga att be om hjälp. Du kan använda en mer utåtriktad familjmedlem/vän och hjälpa dig att Hanna i konversationer med främmande.
Just nu är det en lång tid tillbaka så svårt att minnas hur jag startade. Men mönstret sitter fortfarande kvar i mig.
Jag vet ofta att jag kan bli innesluten av en situation men då utmanar jag mig ofta att vara den som tilltalar en människa först, fast jag känner mig dum. Förr var det mer svettningar, svimfärdiga känslor samt ångest. Men ju oftare det uppstod att jag tog initiativ så reflekterade jag över det senare.
Ibland fick man mer ångest än tidigare och ibland kändes det väldigt bra efter.
Till slut blev det klarare att man var väldigt förbestämd på hur andra är, dömande men ville få fler av dessa positiva upplevelser.
Men det startade mycket med att vara med andra utåtriktade, tvinga mig själv att ta kontakt med andra trots ångest. Minns att jag ofta försökte hjälpa till när okända personer var i behov. Som att hjälpa någon äldre med att bära, hjälpa upp på bussen och liknande.
Träning ledde också till att jag utsatte mig mer socialt. Prata med personen i kassan.
Krogmiljö upplevde jag inte alls att det hjälpte då alla är mer i sin bubbla. Små steg, små vinster, små förluster är bra för utvecklingen.
Men vad har du försökt göra själv, något konkret exempel?