Jag har under flera år kämpat på med träning av olika slag, mest löpning. Det har inte gått så snabbt men har ändå harvat på, som sagt. Har känt mig ganska duktig ändå, att jag öht kommer ut på mina joggingrundor m.m. fast det ofta känts tungt.
För drygt ett år sedan blev jag tillsammans med en man som då var lite överviktig, något jag faktiskt uppskattade efter att ha varit med en skitsmal man innan. Äntligen fick jag känna mig mer "omhändertagen", någon sorts primitiva känslor antar jag, att mannen är större och starkare och kapabel att ta hand om och "skydda" mig. En stor famn att få krypa in i, få känna trygghet på något vis, rent fysiskt, något jag verkligen saknat.
Nu har jag fått problem med mina känslor på två sätt som ändå hänger ihop.
1. Plötsligt fick min partner nog av sin övervikt och från en dag till en annan började han ett nytt liv med oerhört strikt, kalorifattig kost och massor av träning. Han har fram tills nu gått ned 25 kg och känns/ser jättesmal ut. Plötsligt har jag inte längre den där trygga famnen att "gömma" mig i, det som tidigare var en del av den person jag blev intresserad och attraherad av. Han har sakta blivit en annan, inte bara viktmässigt utan även när det gäller hela livsstilen. Förut kunde vi lite på skoj t.ex. ha champagne- och ölprovning på helgerna och göra (ofta god och onyttig) mat tillsammans. Vi hade det liksom "trivsamt".
Nu känns det som att mycket handlar om att äta nyttigt, och det förekommer ingen alkohol längre (det förhöjde ändå våra helger att trivseldricka lite, roligt att köpa olika champagner och testa, ja, vi hade roligt tillsammans helt enkelt)
2. Han har verkligen kommit igång med träningen och har på kort tid blivit jätteduktig, både hur ofta han tränar (ibland två ggr/dag) och resultatmässigt. Själv har jag tidigare känt mig duktig som gjort mitt bästa och harvat på med mina löprundor under åren, varit lite stolt över att jag lyckats hålla i det trots att det känts motigt. Plötsligt kommer han och "går om" mig på bara ett par månader, och det som jag tidigare kände att jag gjorde bra är nu ingenting jämfört med vad han presterar. På bara ett par månader springer han milen på under en timme, styrketränar nästan varje dag, cyklar ibland två mil till jobbet m.m. Jag känner mig som sagt "ifrånåkt". Detta skulle nog en del ta som något peppande, att tävlingslusten väcks, men tyvärr känner jag mig bara väldigt dålig :-(
Där är han nu, smal, kaloriräknande och hårt tränande. (Jag beundrar honom verkligen och han har gjort det jävligt bra, ska tilläggas, det tycker jag verkligen.)
Här är jag utan den där fysiskt stora, trygga famnen jag blev äntligen funnit och blivit attraherad av, utan våra helger med "trivselmat-/dryck" m.m. Framförallt har det här med träningen istället för att hjälpa (trigga min träningslust) istället stjälpt mig och skapat en känsla av... avundsjuka kanske? Här har jag kämpat på i många år, och så kommer han och blir svinbra direkt... Tappat träningslusten nästan helt. :-(
Har någon annan liknande erfarenheter? En partner som plötsligt "skärpt till sig" och liksom blivit någon annan än vad han/hon var då ni blev tillsammans?
Det känns jättetråkigt att jag inte kan förmå mig glädjas åt hans resultat/målinriktning utan att alltihop istället drar ned mig mentalt och får mig att känna mig dålig och dessutom har minskat min attraktion för honom. Det gör mig verkligen uppriktigt ledsen. :-(
För drygt ett år sedan blev jag tillsammans med en man som då var lite överviktig, något jag faktiskt uppskattade efter att ha varit med en skitsmal man innan. Äntligen fick jag känna mig mer "omhändertagen", någon sorts primitiva känslor antar jag, att mannen är större och starkare och kapabel att ta hand om och "skydda" mig. En stor famn att få krypa in i, få känna trygghet på något vis, rent fysiskt, något jag verkligen saknat.
Nu har jag fått problem med mina känslor på två sätt som ändå hänger ihop.
1. Plötsligt fick min partner nog av sin övervikt och från en dag till en annan började han ett nytt liv med oerhört strikt, kalorifattig kost och massor av träning. Han har fram tills nu gått ned 25 kg och känns/ser jättesmal ut. Plötsligt har jag inte längre den där trygga famnen att "gömma" mig i, det som tidigare var en del av den person jag blev intresserad och attraherad av. Han har sakta blivit en annan, inte bara viktmässigt utan även när det gäller hela livsstilen. Förut kunde vi lite på skoj t.ex. ha champagne- och ölprovning på helgerna och göra (ofta god och onyttig) mat tillsammans. Vi hade det liksom "trivsamt".
Nu känns det som att mycket handlar om att äta nyttigt, och det förekommer ingen alkohol längre (det förhöjde ändå våra helger att trivseldricka lite, roligt att köpa olika champagner och testa, ja, vi hade roligt tillsammans helt enkelt)
2. Han har verkligen kommit igång med träningen och har på kort tid blivit jätteduktig, både hur ofta han tränar (ibland två ggr/dag) och resultatmässigt. Själv har jag tidigare känt mig duktig som gjort mitt bästa och harvat på med mina löprundor under åren, varit lite stolt över att jag lyckats hålla i det trots att det känts motigt. Plötsligt kommer han och "går om" mig på bara ett par månader, och det som jag tidigare kände att jag gjorde bra är nu ingenting jämfört med vad han presterar. På bara ett par månader springer han milen på under en timme, styrketränar nästan varje dag, cyklar ibland två mil till jobbet m.m. Jag känner mig som sagt "ifrånåkt". Detta skulle nog en del ta som något peppande, att tävlingslusten väcks, men tyvärr känner jag mig bara väldigt dålig :-(
Där är han nu, smal, kaloriräknande och hårt tränande. (Jag beundrar honom verkligen och han har gjort det jävligt bra, ska tilläggas, det tycker jag verkligen.)
Här är jag utan den där fysiskt stora, trygga famnen jag blev äntligen funnit och blivit attraherad av, utan våra helger med "trivselmat-/dryck" m.m. Framförallt har det här med träningen istället för att hjälpa (trigga min träningslust) istället stjälpt mig och skapat en känsla av... avundsjuka kanske? Här har jag kämpat på i många år, och så kommer han och blir svinbra direkt... Tappat träningslusten nästan helt. :-(
Har någon annan liknande erfarenheter? En partner som plötsligt "skärpt till sig" och liksom blivit någon annan än vad han/hon var då ni blev tillsammans?
Det känns jättetråkigt att jag inte kan förmå mig glädjas åt hans resultat/målinriktning utan att alltihop istället drar ned mig mentalt och får mig att känna mig dålig och dessutom har minskat min attraktion för honom. Det gör mig verkligen uppriktigt ledsen. :-(
) missunnsamhetsstig, så - "This is not what I signed up for". Han har blivit en person på gränsen till ortorexi känns det som. Jag signade inte up for en person som räknar kalorier och tränar dagligen. Vill verkligen inte att detta ska utgöra slutet på vår relation. Kanske jag borde gå till psykolog. Inser att felet till 99% ligger hos mig själv ändå. (såvida han inte på riktigt blir ortorektisk (el vad det kan heta))