Känner mig plötsligt mycket sämre än min partner

Måste iväg på ett ärende... Tillsvidare vill jag bara säga att jag uppskattar era seriösa svar väldigt! (man vet aldrig vad man möts av för reaktioner, det är ju trots allt Fb...)
Tack snälla ni.

Du tror väll inte på allvar att killar och tjejer attraheras av samma attribut??
Tjejer behöver bara gå ner i vikt om dom är för tjocka, och hoppas på att deras genetik är bra.

Sällan, att vara kraftigt överviktig och dessutom med dåliga mängder muskler är inte hälsotillstånd någon man vill befinna sig i. Nu åtgärdar han det som han ska men det uppskattas ej, inte direkt oväntat, en man gör aldrig rätt om det enbart är han som tjänar på hans agerande. Vilket är tydligt då du inte kan hålla ikapp.

Then my dear, talk or walk. För låter du saker ligga och äta dig innifrån kommer det inte dröja länge tills du börjar agera utåt och från den punkten kommer det inte dröja länge förrän din man börja tänka:
"Varför står jag ut med den här tjejen?"
Då kommer det vara klappat och klart, så ut med dig och rör på fläsket!
Best of luck.

Det låter sjukt ytligt att vilja att ens parter ska lida av övervikt för att ens egen självkänsla ska bli bättre.
Tycker du ska träffa en psykolog, och diskutera denna sak.

Psykolog i alla ära men vad TS behöver är bättre kommunikation, både min sin partner och sig själv. Först fråga dig själv varför hans viktnedgång bekymrar dig från alla perspektiv, försök upptäcka och bearbeta dina oro. Är du verkligen endast attraherad av feta, "trygga" män eller är du oroa för konkurrens? Är du själv lat och omotiverad eller är det två träningspass sex dagar i veckan lite väl mycket? Red ut själv vad du faktiskt tycker och skapa en bild av vad du vill ha i dina vardag, i ditt liv.

Därefter ta ett snack med din partner, så han också kan bli varse om din tankar och känslor. Han kanske tvärt om ser detta som bara positivt att bryta en negativ vardagstrend med onyttig mat och spritande. I vissa fall kan man även behöv ha en tid med just extra strikt diet och livsstil för att verkligen bryta beroenden.

Slutligen får ni faktiskt se till att försöka hitta kompromisser som funkar för båda, kanske ett par nyttiga helger med träning vore lika bra för dig som ett par champagneweekends för honom.

Att bli smal och tanig förstår jag att det förstör. Du kanske inte behöver en tjockis? Man kan ju vara stor på ett annat sätt, stor och tung men utan att vara fet?

Det kanske kunde vara något? Någon som kanske är under 170cm men väger 100+ utan att vara särskilt fet? Någon som förvisso räknar kalorier men det är 5000 kcal och inte snålt?

Det är, som jag skrev i början, just det (rört på fläsket) jag kämpat med i flera år trots att det ofta känts väldigt motigt... Ganska stolt över mig själv att jag verkligen hållit i det här med träningen, om än på en mkt lägre nivå än honom. Har gjort så gott jag kunnat/förmått utifrån mina förutsättningar.

Jag vet inte om jag tycker att det är något självklart fel att tycka att det är en dålig sak att en partner gör en total förändring av utseende och livsstil och helt slutar med aktiviteter och intressen man tidigare delat och haft nöje av tillsammans. Det är ju en ganska normal reaktion kan jag tycka. Det finns ju folk som föredrar överviktiga av bägge kön, är den överviktiga så tjock att det är ordentligt ohälsosamt så ser det väl inte så bra ut men att föredra en Dad-bod är det väl inget direkt fel på heller.

Du valde ju en annan man än den du har nu. Sen kanske många andra skulle föredra den du har nu, men vad har det med saken att göra egentligen?

I slutändan får du välja såklart. Kan ju vara en tillfällig fas, tjockisen får du nog inte tillbaka men han kanske kan lugna ner sig med träning och kostkontroll och sluta vara helt hysterisk kring det iaf. Kan ju ärligt säga att jag hade nog inte orkat med en man som den du beskriver. Har visserligen inget emot smal eller i någorlunda god form, men anabolamonster är inget för mig och framförallt hade jag tyckt det var totalt ointressant med en man som la hela sin fritid på träning och aldrig kunde ta ett glas alkohol eller äta ngt gott tillsammans. Jag tycker inte heller det är jättekonstigt att du känner dig dålig, du vill väl antagligen slappa ibland en ledig dag, ta ett glas bubbel och äta en bit choklad och det känns förstås mindre bra när du har en man kring dig med den där inställningen.

Tycker inte heller det är något konstigt hade det varit tvärtom, att han var smal och sen blev en tjockis så ingen sagt något. Man är kär i den man blir ihop med så alla typer av totala förändringar är ju en förändring av det du först föll för. Varit med om samma sak en skön tjej med härliga former blev ett anorektiskt träningsfreak och att hon "förstörde" sin kropp i min bok kunde man ju köpt kanske men att gå från någon som är rolig och gillar att leva till någon väldigt kostanal tråkmåns är ju inget man kommer över.

Att däremot vara missunnsam mot honom pga din egen rädsla för att bli lämnad eller för att han nu är mycket snyggare än dig och du kommer få mer konkurrens tycker jag vore en aning fuckat.

Tack, uppskattar verkligen ditt inlägg!
Det är lite orättvist mot honom att säga att han lägger all sin tid på träning/kost, vi gör ganska mycket roliga aktiviteter också (vi gillar t.ex. att vara i skogen och andra vackra platser i naturen). Dock ska det t.ex. tas med 0,2%-ig kvarg och råa morötter som matsäck, så man blir ändå lite påmind om "alltihop"...

Denna nya hälsobesatthet är lite jobbig, men det största problemet är ändå inte att han blir smal/alltför smal, utan just det här att jag har börjat känna mig så dålig jämfört med honom.
Jag bantade första ggn när jag var 11 redan, och ända sedan dess - i 32 år nu - har vikten spelat en stor roll i mitt liv, pga dålig självkänsla bl.a.
Jag har själv så gott som ständigt varit vikt- och träningsfixerad så jag vet hur det är, och de perioder det har gått extra bra med mat och motion och man kanske gått ned ett par kilo så vet jag som sagt hur det är - man känner sig lite hög på "framgångarna" och äter ännu nyttigare och får mental kraft till att orka träna ännu mer. Man är inne i nåt flow (som han är just nu).
Senaste åren har flowen inte infunnit sig (hos mig) men jag har, som sagt, ändå kämpat på med mina joggingrundor trots att det varit väldigt lockande att bara skita i det. Har gett mig ut ungefär 3 ggr/v och rört på fläsket som någon annan skrev.

Det som nu blivit lite akut jobbigt är att han på bara tre månader gått från överviktig/inaktiv till att slå mig i allt som heter kost och motion (dvs något som alltid funnits närvarande/varit betydelsefullt i mitt liv), med hästlängder. Jag ser framför mig, som på film, att jag är ute och kämpar mig fram på min joggingrunda, och plötsligt kommer han och springer förbi, snabbt och lekande lätt, och försvinner i fjärran.
Man/jag tappar sugen, helt enkelt :-(
Någon annan skulle nog tänka - va fan! Han ska fan inte få vinna! ...och så leder det till att man själv ger sig fan på att bli lika bra, det blir något positivt. Tyvärr känner jag istället, där han försvinner bort mot horisonten, att det är ingen idé, jag kommer aldrig att komma ikapp, han har redan sånt försprång.

Nu skriver jag väl för långt här, men - kommer att tänka på när jag och dåvarande pojkvän för 25 år sen vandrade i Himalaya. Vi släpade oss uppför i den tunna luften på 5500 meter, kämpade på trots att hela kroppen skrek att den inte ville vara med mer! Då kommer plötsligt en typ 80-årig kvinna i flipflops och med en tung säck på huvudet och nästan flyger förbi oss i den branta uppförsbacken. Det var också en sån där gång då man kände att det verkligen inte var nån idé med någonting, att det var lika bra att lägga sig ner och dö... En 80-åring i slitna flipflops liksom!? Man hade inte den mest mikroskopiska chans att hålla jämn takt med henne.

Så känns det nu. Han har på tre månader fått ett ointagligt försprång och mina ansträngningar känns meningslösa. "Fan vad dålig jag är."

Ursäkta låång text... Tack för att kanske någon orkar läsa till slutet :-)

Låter som att du till viss del upplevt samma sak...

(Att jag skulle vara missunnsam mot honom pga rädsla för att bli lämnad är förresten inget jag tänker på, det är inte ett problem för mig (menar inte att jag själv är skitsnygg eller så alltså, men det är inte just risken att bli lämnad som är problemet nu))

Eller så blir det exakt så som jag kommer att tänka...
Varför står jag ut med den här halvortorektiska, numera ganska tråkiga, typen?
Hoppas dock att vi kan "work this out" på nåt vis.