Ni som gett upp livet - hur ser era dagar ut?

Du låter som en trulig femtonåring som gått med i ung vänster. Ingen i hela världshistorien har haft mer trygghet och större möjligheter än vad du har, ändå sitter du hemma vid datorn och skriver att världen är skit, och förklaringen är att "ingen bryr sig".
Jag tror inte ens att din kvinnliga skolkurator skulle kunna hålla sig för skratt, om du förklarade ditt problem.

Du låter som en trulig femtonåring som gått med i ung vänster. Ingen i hela världshistorien har haft mer trygghet och större möjligheter än vad du har, ändå sitter du hemma vid datorn och skriver att världen är skit, och förklaringen är att "ingen bryr sig".
Jag tror inte ens att din kvinnliga skolkurator skulle kunna hålla sig för skratt, om du förklarade ditt problem.

Jag ger en förklaring, du kommer med påhopp,

Tror nog att möjligheterna för att lyckas var större på 80-talet. Alla som inte var efterblivna och hade någon sorts framåtanda kunde få helt OK jobb.

Man måste anstränga sig för allt här i livet, annars kommer man ingenstans med ett skit.

Så var det, och så är det helt ärligt idag också. Om du är beredd att hugga i så finns det mängder med jobb. Arbetslösheten är extremt låg, TROTS att vi tagit hit typ hälften av världens flyktingar. De som är arbetslösa någon längre tid i dagens Sverige har problem, antingen sociala eller medicinska.
Statistiken ger mig rätt, men det finns alltid ledsna snubbar på Flashback som förklarar för mig hur tufft livet är för unga nu för tiden. Köper inte det.

Tänkte göra en tråd för dom som jag vet finns där ute, som av olika anledningar har gett upp livet (tillfälligt eller på lång sikt). Med livet syftar jag väl mest på arbetslivet och familjelivet, då jag ser hundratals trådar startas om ensamma män, ofta unga men även äldre.

Själv har jag inte jobbat på flera år, har depression och är motivations och orkeslös, lever ensam i en lägenhet och dagarna spenderas numera på soffan från morgon till kväll med tv:n på och gaming (wow Classic) och massa snacks, stundtals mysigt och trevligt men ibland ensamt meningslöst och deprimerande.

Ni?

En liten fråga dock

Vart kommer man någonstans om man anstränger sig eg ?

Så var det, och så är det helt ärligt idag också. Om du är beredd att hugga i så finns det mängder med jobb. Arbetslösheten är extremt låg, TROTS att vi tagit hit typ hälften av världens flyktingar. De som är arbetslösa någon längre tid i dagens Sverige har problem, antingen sociala eller medicinska.
Statistiken ger mig rätt, men det finns alltid ledsna snubbar på Flashback som förklarar för mig hur tufft livet är för unga nu för tiden. Köper inte det.

Tänkte göra en tråd för dom som jag vet finns där ute, som av olika anledningar har gett upp livet (tillfälligt eller på lång sikt). Med livet syftar jag väl mest på arbetslivet och familjelivet, då jag ser hundratals trådar startas om ensamma män, ofta unga men även äldre.

Själv har jag inte jobbat på flera år, har deppression och är motivations och orkeslös, lever ensam i en lägenhet och dagarna spenderas numera på soffan från morgon till kväll med tv:n på och gaming (wow Classic) och massa snacks, stundtals mysigt och trevligt men ibland ensamt meningslöst och depprimerande.

Ni?

Nu vet jag att det här är ett två år gammalt inlägg, men den här kommentaren illustrerar rätt så bra vad det här "män som ger upp"-fenomenet handlar om:

"Livet är inte rättvist, och då tänker inte jag vara med"

Män idag blir uppenbarligen inte mer än fem år rent mentalt.

Så var det, och så är det helt ärligt idag också. Om du är beredd att hugga i så finns det mängder med jobb. Arbetslösheten är extremt låg, TROTS att vi tagit hit typ hälften av världens flyktingar. De som är arbetslösa någon längre tid i dagens Sverige har problem, antingen sociala eller medicinska.
Statistiken ger mig rätt, men det finns alltid ledsna snubbar på Flashback som förklarar för mig hur tufft livet är för unga nu för tiden. Köper inte det.