Hur vet man att man vet saker?

Medvetandet som fenomen är naturligtvis medfött. Hade vi vuxit upp ensamma på en öde ö så hade vi förmodligen reflekterat över oss själva och känt oss levande, precis som alla andra människor tycks göra oavsett kulturell bakgrund. Medvetandet som begrepp är däremot inlärt och därmed kulturellt betingat. Ursprungsindianer som växer upp djupt inne i Brasiliens regnskogar anser förmodligen att träden som prasslar på natten också är medvetna, därför att de har lärt sig så av sina föräldrar. Vi som växer upp i Sverige lär oss att alla människor oavsett ras och kroppsliga egenskaper ändå har exakt samma form av medvetande, att alla djur har en liknande form av medvetande (även insekter, maskar och andra småkryp), medan växter och döda ting helt saknar medvetande. Att då påstå att vi inte skulle vara medvetna är löjligt, för då sjanghajar vi ordet och gör det till något annat än vad vi faktiskt är överens om att det betyder. Det är trots allt utövningen som definierar språket, medan ordböcker är efterkonstruktioner som syftar till att beskriva utövningen.

För att inte göra vetande allt för komplicerat så bör man utgå ifrån att minnet är stabil, att sanning är mätbar och att sanning är stabil. Är dessa tre axiom sanna då kan man veta saker.

Man vet något specifikt om man inte tvivlar på att det specifika är sant.
Tvivlar gör den som inte vet. Prövas det man tvekar på och man får ett resultat, då visar resultatet vad som är sant. Om man inte längre kan tvivla på att något specifikt och prövat är sant, då vet man.

Klassisk uttryckt av Platon: Kunskap är sann rättfärdigad tro.

Du behöver inte veta det du vet, eftersom du redan vet det, I guess :s

Eller så är man för smart för att fatta, eller för dum. Det beror på. 😆