"Primo Victoria" (2005)
1. "Primo Victoria"
2. "Reign Of Terror"
3. "Panzer Battalion"
4. "Wolfpack"
5. "Counterstrike"
6. "Stalingrad"
7. "Into The Fire"
8. "Purple Heart"
9. "Metal Machine"
Kör igång utan vidare överläggningar: vi backar bandet 19 år tillbaka i tiden. Till mars 2005 när det var dags för krigsmaskinen från Falun att ge ifrån sig ett debutalbum (även om det inte var deras första inspelade album). För att vi inte ska missa något tar vi det hela låt-för-låt.
Det är väl få fans som vill neka till att titelspåret har en välförtjänt plats i samlingen över Sabatons klassiska låtar. Vilken refräng! Fäster som klister och går att nynna på hur enkelt som helst. Både versriffet och huvudriffet sitter som en smäck. En självklar plats i bandets live-arsenal för resten av deras karriär. "Reign Of Terror" är kvickare med trummor som smattrar på som det brukar göra i power metal-svängen. Absolut att den är riktigt bra och kraftfull men kanske inte någon fullpoängare ändå. Över till tredje låten "Panzer Battalion" som börjar lite mystiskt - man vet inte riktigt vad som komma skall. Sen vevar bandet igång med riff och leads som håller mycket god klass. Efter ett tag drar låten iväg mot en mer progressiv riktning, något som kanske överraskar vissa (även mig). Inga direkta klagomål på det spåret från min sida. Och det som kommer nu är möjligtvis min favorit på hela plattan: "Wolfpack". Här är det inte tal om att skruva upp bpm-mätaren till max, nästan tvärtom. Denna låt lunkar fram i ett tempo som sakta men säkert maler - men också triggar. Kanske att det inte låter sådär jättelockande beskrivet i text men enligt min mening är låten helt superb. Rytmsektion är stabil som få andra. Upptakten till refrängen bygger upp förväntan och sedan exploderar det rejält. Denna fjärde låt förflyttar oss till Atlanten där den tyska vargflocken under andra världskriget utkämpade navala slag om sjöterritorium.
Det är också något som jag uppskattar med Sabaton, att man liksom dras in i deras värld där det allra mesta är centrerat kring krigshistoria. Och på det sättet blir man lite mer bildad i just detta ämne.
Hur som helst, "Counterstrike" är egentligen bara en låt till i mängden som har bra driv. Den bjuder på bitsk energi. När allt kommer omkring måste jag nog ändå säga att det är en nivå ner på kvalitetsstegen, om man jämför med några av de föregående spåren alltså. "Stalingrad" har kanske en något mer svårgreppad riffkonst och lite mer oväntat ackompanjemang men den fungerar ändå - till stor del. Lite futuristiska keyboards sådär. "Into The Fire" har en soft inledning men senare brakar det lös i ett mindre inferno av relativt medryckande riff. Låten är schysst men är den verkligen ett storverk? Nja, inte direkt. Eventuellt det svagaste spåret på plattan. "Purple Heart" däremot ska så klart inte falla i någon glömska eftersom den har en rätt pompös keyboard-inledning. Lite samma känsla som i låten "Wolfpack" - det tackar vi för. Solot och sångpartiet som följer är verkligen inte fel, det heller. Trots att skivan stampar lite vatten emellanåt så finns det ändå en viss bredd i materialet. Produktionen är solid. Skivan avslutar också på ett alldeles utmärkt sätt med "Metal Machine" där Sabaton textmässigt baserar låten på titlar till en massa hårdrockslåtar. Vill man ha allmänt trevligt och dricka lite alkoholhaltiga drycker, och samtidigt minnas flera ikoniska hårdrocksband, ja, då kan den här låten vara ett mycket passande alternativ. Här känns det som att Sabaton släpper vissa av hämningarna. Joakim Brodén gör ett litet litet försök att imitera Udo Dirkschneider - tycka vad man vill om det. Man bjuder också på en tonartshöjning. Och sedan är plattan mer eller mindre avslutad.
Att krigsmaskinen från Falun sticker ut en del från mängden av power/heavy metal-band har ju självklart att göra med Joakim Brodén och hans grovhackade stämband. Skulle säga att det är svårt att förväxla Sabaton med något annat band, i alla fall med någon annan sångare. Egen identitet, check. Inte så väldigt många band som klarar av att bocka av det redan på debutalbumet.
Alla måste vi börja någonstans och Sabaton begick inga som helst snedsteg på "Primo Victoria". Albumet är riktigt bra men det vore att ljuga att kalla det hela för ett mästerverk. Inspirerade av 80 och 90-talet tog Sabaton sin kraftfulla och riffbaserade - men samtidigt keyboard-melodiska - hårdrockskonst in på 2000-talet. Det finns en spelglädje närvarande men samtidigt hade man fokus i kikaren. Balansgången hålls upp med lite självdistans ("Metal Machine"). Bara en sån sak. Däremot så låter man väl knappast basen och trummorna få ta särskilt mycket plats i materialet och det kan jag tycka är något synd. Det finns dramatik och stora refränger här men visst, det blir också något enspårigt under vissa verser.
Det jag verkligen gillar och vill hylla Sabaton för är att man inte pressade in en massa fillers på albumet bara för att utöka speltiden. Ett riktigt bra hårdrocksalbum behöver knappast bestå av fler än, ja, nio låtar som här. Det räcker gott och väl. Den som envist vill argumentera för motsatsen får gärna komma med exempel på skivor där det nödgades vara 13, 14 eller 15 låtar för att uppnå mästerlighet.
Sabaton spelar inte någon komplicerad eller svårlyssnad musik. Den som brinner för knepiga låtstrukturer och massa andra komplexa ingredienser kanske inte ska välja detta album i första hand, vad vet jag? Ska passa på att kommentera omslaget till varje skiva också: kan utan tvekan tycka att "Primo Victoria" har ett riktigt snyggt och välavvägt skivomslag (signerat Mattias Norén - progart.com). Till vardags är jag inte ett jättestort fan av hans konst men här lyckades han verkligen hitta en färgpalett som tilltalar. På det hela taget en av mina favoriter (top-3) med Sabaton, bara utifrån det rent visuella alltså.
Sammantaget en väldigt stabil, om än inte felfri, release som gjorde sitt för att sätta krigsmaskinen från Falun på den svenska hårdrockskartan. Sett i backspegeln så var det här ju bara startskottet på succékarriären.
1. "Primo Victoria"
2. "Reign Of Terror"
3. "Panzer Battalion"
4. "Wolfpack"
5. "Counterstrike"
6. "Stalingrad"
7. "Into The Fire"
8. "Purple Heart"
9. "Metal Machine"
Kör igång utan vidare överläggningar: vi backar bandet 19 år tillbaka i tiden. Till mars 2005 när det var dags för krigsmaskinen från Falun att ge ifrån sig ett debutalbum (även om det inte var deras första inspelade album). För att vi inte ska missa något tar vi det hela låt-för-låt.
Det är väl få fans som vill neka till att titelspåret har en välförtjänt plats i samlingen över Sabatons klassiska låtar. Vilken refräng! Fäster som klister och går att nynna på hur enkelt som helst. Både versriffet och huvudriffet sitter som en smäck. En självklar plats i bandets live-arsenal för resten av deras karriär. "Reign Of Terror" är kvickare med trummor som smattrar på som det brukar göra i power metal-svängen. Absolut att den är riktigt bra och kraftfull men kanske inte någon fullpoängare ändå. Över till tredje låten "Panzer Battalion" som börjar lite mystiskt - man vet inte riktigt vad som komma skall. Sen vevar bandet igång med riff och leads som håller mycket god klass. Efter ett tag drar låten iväg mot en mer progressiv riktning, något som kanske överraskar vissa (även mig). Inga direkta klagomål på det spåret från min sida. Och det som kommer nu är möjligtvis min favorit på hela plattan: "Wolfpack". Här är det inte tal om att skruva upp bpm-mätaren till max, nästan tvärtom. Denna låt lunkar fram i ett tempo som sakta men säkert maler - men också triggar. Kanske att det inte låter sådär jättelockande beskrivet i text men enligt min mening är låten helt superb. Rytmsektion är stabil som få andra. Upptakten till refrängen bygger upp förväntan och sedan exploderar det rejält. Denna fjärde låt förflyttar oss till Atlanten där den tyska vargflocken under andra världskriget utkämpade navala slag om sjöterritorium.
Det är också något som jag uppskattar med Sabaton, att man liksom dras in i deras värld där det allra mesta är centrerat kring krigshistoria. Och på det sättet blir man lite mer bildad i just detta ämne.
Hur som helst, "Counterstrike" är egentligen bara en låt till i mängden som har bra driv. Den bjuder på bitsk energi. När allt kommer omkring måste jag nog ändå säga att det är en nivå ner på kvalitetsstegen, om man jämför med några av de föregående spåren alltså. "Stalingrad" har kanske en något mer svårgreppad riffkonst och lite mer oväntat ackompanjemang men den fungerar ändå - till stor del. Lite futuristiska keyboards sådär. "Into The Fire" har en soft inledning men senare brakar det lös i ett mindre inferno av relativt medryckande riff. Låten är schysst men är den verkligen ett storverk? Nja, inte direkt. Eventuellt det svagaste spåret på plattan. "Purple Heart" däremot ska så klart inte falla i någon glömska eftersom den har en rätt pompös keyboard-inledning. Lite samma känsla som i låten "Wolfpack" - det tackar vi för. Solot och sångpartiet som följer är verkligen inte fel, det heller. Trots att skivan stampar lite vatten emellanåt så finns det ändå en viss bredd i materialet. Produktionen är solid. Skivan avslutar också på ett alldeles utmärkt sätt med "Metal Machine" där Sabaton textmässigt baserar låten på titlar till en massa hårdrockslåtar. Vill man ha allmänt trevligt och dricka lite alkoholhaltiga drycker, och samtidigt minnas flera ikoniska hårdrocksband, ja, då kan den här låten vara ett mycket passande alternativ. Här känns det som att Sabaton släpper vissa av hämningarna. Joakim Brodén gör ett litet litet försök att imitera Udo Dirkschneider - tycka vad man vill om det. Man bjuder också på en tonartshöjning. Och sedan är plattan mer eller mindre avslutad.
Att krigsmaskinen från Falun sticker ut en del från mängden av power/heavy metal-band har ju självklart att göra med Joakim Brodén och hans grovhackade stämband. Skulle säga att det är svårt att förväxla Sabaton med något annat band, i alla fall med någon annan sångare. Egen identitet, check. Inte så väldigt många band som klarar av att bocka av det redan på debutalbumet.
Alla måste vi börja någonstans och Sabaton begick inga som helst snedsteg på "Primo Victoria". Albumet är riktigt bra men det vore att ljuga att kalla det hela för ett mästerverk. Inspirerade av 80 och 90-talet tog Sabaton sin kraftfulla och riffbaserade - men samtidigt keyboard-melodiska - hårdrockskonst in på 2000-talet. Det finns en spelglädje närvarande men samtidigt hade man fokus i kikaren. Balansgången hålls upp med lite självdistans ("Metal Machine"). Bara en sån sak. Däremot så låter man väl knappast basen och trummorna få ta särskilt mycket plats i materialet och det kan jag tycka är något synd. Det finns dramatik och stora refränger här men visst, det blir också något enspårigt under vissa verser.
Det jag verkligen gillar och vill hylla Sabaton för är att man inte pressade in en massa fillers på albumet bara för att utöka speltiden. Ett riktigt bra hårdrocksalbum behöver knappast bestå av fler än, ja, nio låtar som här. Det räcker gott och väl. Den som envist vill argumentera för motsatsen får gärna komma med exempel på skivor där det nödgades vara 13, 14 eller 15 låtar för att uppnå mästerlighet.
Sabaton spelar inte någon komplicerad eller svårlyssnad musik. Den som brinner för knepiga låtstrukturer och massa andra komplexa ingredienser kanske inte ska välja detta album i första hand, vad vet jag? Ska passa på att kommentera omslaget till varje skiva också: kan utan tvekan tycka att "Primo Victoria" har ett riktigt snyggt och välavvägt skivomslag (signerat Mattias Norén - progart.com). Till vardags är jag inte ett jättestort fan av hans konst men här lyckades han verkligen hitta en färgpalett som tilltalar. På det hela taget en av mina favoriter (top-3) med Sabaton, bara utifrån det rent visuella alltså.
Sammantaget en väldigt stabil, om än inte felfri, release som gjorde sitt för att sätta krigsmaskinen från Falun på den svenska hårdrockskartan. Sett i backspegeln så var det här ju bara startskottet på succékarriären.
__________________
Senast redigerad av CtrlAltDelThis 2024-03-31 kl. 21:37.
Senast redigerad av CtrlAltDelThis 2024-03-31 kl. 21:37.
