Icke-dualitet och mening kontra meninglöshet

Nu önskar jag att få ta upp ett dilemma som jag har tacklat ett tag och jag anser att jag har kommit till en rationell slutsats och önskar få min slutsats ifrågasatt.

När man tänker på verkligheten och dess mening, så efter ett tag är det nästan oundvikligt att man kommer till slutsatsen att verkligheten saknar en objektiv kosmisk eller universell mening av den enkla anledning den inte förmedlar detta. Undantag kan göras där teologiska texter ger oss en mening, dessa meningar är dock inte objektiva utan subjektiva, det vill säga skapade av oss... detsamma gäller meningar man skapar själv, så dessa är således varken kosmiska, objektiva eller båda av den enkla anledning att om de var det, så skulle alla varelser i hela kosmos förstå meningen med verkligheten, så är inte fallet.

När man kommer till denna insikt att verkligheten inte har någon objektiv mening så gör man en slutsats (oftast), nämligen att den är meningslös, denna slutsats man gör anser jag vara en logisk felaktighet men även en misstolkning av verkligheten, för även om det är så att verkligheten inte förmedlar någon objektiv kosmisk mening, så förmedlar inte verkligheten en avsaknad av en objektiv kosmisk mening heller, verkligheten är neutral eller i "mitten" av dessa två dualistiska sidor och framhåller sig som icke-dualistisk, verkligheten väljer varken sida mellan mening eller meningslöshet, verkligheten är tom.

En eventuell meningslöshet härstammar från en subjektiv tolkning utav verkligheten, med andra ord är det något som individen själv skapar med egna tankar och känslor och är av exakt samma premisser som en eventuell mening som en annan individ har skapat, essentiellt är det bara ord som skiljer där båda har gjort en subjektiv tolkning av verkligheten.

Slutsats: Verkligheten har ingen mening, men samtidigt har verkligheten ingen meningslöshet heller.

Det är meningslösheten som ger mig frid men framförallt tid att göra saker som ger mig glädje.
Man ges också i det meningslösa nuet tiden att skippa många saker som kanske anses "nödvändiga" av många, men som kosmiskt sett är helt jävla irrelevanta.

Den här "nu måste vi passa på" grejen ifrågasätter jag ofta.
När folk vill "passa på" med något så betyder det ofta att förhållandet är bra t.ex fint väder, extrapengar, REA, små köer och lite folk, passa på!!

Men vad gör folk? Troligtvis något tråkigt, eftersom det är nödvändigt.
Det verkar dock aldrig nödvändigt att på riktigt njuta av stunden, dock är det någonting folk ofta ser fram emot att göra.

Någon gång.

Men att prata om att "fånga dagen" det går bra, det är nödvändigt.

Vill inte vara den som är den, men: JÄMNARE PUNKTSÄTTNING

I övrigt håller jag med, tror jag.

Men nu blev du den fast du inte ville
Antar att du har något tvivel då du skriver att du 'tror'? Förmedla gärna ditt tvivel om du har, det är lite det jag är ute efter i tråden.

Existensen är en blind strävan. Levande varelser uppnår egentligen inget annat än att äta sig mätta och (eventuellt) tillfredsställa sin sexdrift. När man är död är det som om man aldrig hade funnits. Nuet är ett nästan obefintligt tvärsnitt av tiden och är strängt taget inget nu, eftersom upplevelserna sätts samman i hjärnan 30-40 millisekunder efter att de faktiskt har ägt rum. Det finns egentligen inget sådant som att ha det bra, utan det som man vanligen kallar att ha det bra är egentligen att antingen varva ner eller peppa sig, men något positivt "ha det bra" finns inte.

Antar att du menar en objektiv biologisk mening i detta fall? Mitt perspektiv i denna tråd är dock en aning mer breddad än att begränsas till biologiska varelser på denna planet, bortser man från detta lilla gruskorn av biologiskt liv på vår planet i detta universum så anser jag det vara lite torftigt och kanske lite naivt även att förutsätta att den biologiska meningen man ser hos varelser (inklusive oss själva) på vår planet är densamma för hela kosmos, planeter och galaxer till exempel besitter inte dessa biologiska egenskaper, således kan man alltså inte applicera en kosmisk objektiv mening genom att använda sig av biologiska egenskaper hos varelser.

Felaktig slutsats! När icke-dualiteten förstås på djupet, dvs när en person blir andligt upplyst och förintat egot, så upplever personen en känsla av att inte veta någonting. För det är ju sinnet som "har" kunskap, och som tror sig veta hur saker är, det sanna jaget bara är, helt fri och lycklig. När behovet finns att lära sig saker så gör personen det, men sinnet arbetar helt självständigt, precis som det egentligen alltid gjort!

Nog för att jag gillar diskussioner om upplysning och egot, men i denna tråd vill jag diskutera filosofi och inte psykologi, du kanske kan använda dina sinnen med tillhörande rationell analys: När du observerar runt omkring dig med dina sinnen, kan du på något vis uppfatta eller observera en mening eller meningslöshet som du sedan kan konceptualisera i ord?

Nej, precis som du kan jag inte hitta någon mening eller meningslöshet, men baserat på detta kan jag väl inte bara anta att verkligheten är på det sättet? Det är ju fortfarande väldigt subjektivt, min upplevelse. Varelser som lever i högre dimensioner, som kan se ett större perspektiv, har en bättre förmåga att kunna se om det finns någon mening. Vi vet inte! Men det är inget fel att gissa eller tro.
Sen skulle man också kunna säga att eftersom vi är Gud, så är meningen det vi tror, eller vill att det ska vara, för vi skapar verkligheten tillsammans med Gud

Då förstår jag var skon klämmer, egentligen finner du inget problem med min slutsats i sig, du finner problem med att jag överhuvudtaget har gjort en slutsats och inte lämnat det vid ett antagande?
Du får gärna se dig själv vara Gud, men är du bussig att inte klämma in mig i den definitionen genom ordet "vi" så blir jag tacksam.

Precis. det är nog mer filosofiskt korrekt att inte hålla fast vid en åsikt, dock är din åsikt så öppen och fri den bara kan bli, men du hamnar ändå i samma grupp som de som tror på en Gud

Fast å andra sidan är ju min slutsats även om det är en åsikt, fri från dömande av verkligheten i ett objektivt perspektiv, då jag varken anser att verkligheten har mening eller att verkligheten är meninglös, jag har alltså inte gjort ett val här mellan dessa två dualistiska punkter, medans en religiös är bunden till en specifik verklighetsuppfattning, till exempel att en gud skapade universum eller att en gud eller flera styr naturens element...eller varför inte den klassiska dualismen mellan himmel och helvete.

Så nja, skulle nog inte vilja påstå att jag är i samma grupp som en som tror på en gud.