Citat:
Nu önskar jag att få ta upp ett dilemma som jag har tacklat ett tag och jag anser att jag har kommit till en rationell slutsats och önskar få min slutsats ifrågasatt.
När man tänker på verkligheten och dess mening, så efter ett tag är det nästan oundvikligt att man kommer till slutsatsen att verkligheten saknar en objektiv kosmisk eller universell mening av den enkla anledning den inte förmedlar detta. Undantag kan göras där teologiska texter ger oss en mening, dessa meningar är dock inte objektiva utan subjektiva, det vill säga skapade av oss... detsamma gäller meningar man skapar själv, så dessa är således varken kosmiska, objektiva eller båda av den enkla anledning att om de var det, så skulle alla varelser i hela kosmos förstå meningen med verkligheten, så är inte fallet.
När man kommer till denna insikt att verkligheten inte har någon objektiv mening så gör man en slutsats (oftast), nämligen att den är meningslös, denna slutsats man gör anser jag vara en logisk felaktighet men även en misstolkning av verkligheten, för även om det är så att verkligheten inte förmedlar någon objektiv kosmisk mening, så förmedlar inte verkligheten en avsaknad av en objektiv kosmisk mening heller, verkligheten är neutral eller i "mitten" av dessa två dualistiska sidor och framhåller sig som icke-dualistisk, verkligheten väljer varken sida mellan mening eller meningslöshet, verkligheten är tom.
En eventuell meningslöshet härstammar från en subjektiv tolkning utav verkligheten, med andra ord är det något som individen själv skapar med egna tankar och känslor och är av exakt samma premisser som en eventuell mening som en annan individ har skapat, essentiellt är det bara ord som skiljer där båda har gjort en subjektiv tolkning av verkligheten.
Slutsats: Verkligheten har ingen mening, men samtidigt har verkligheten ingen meningslöshet heller.
När man tänker på verkligheten och dess mening, så efter ett tag är det nästan oundvikligt att man kommer till slutsatsen att verkligheten saknar en objektiv kosmisk eller universell mening av den enkla anledning den inte förmedlar detta. Undantag kan göras där teologiska texter ger oss en mening, dessa meningar är dock inte objektiva utan subjektiva, det vill säga skapade av oss... detsamma gäller meningar man skapar själv, så dessa är således varken kosmiska, objektiva eller båda av den enkla anledning att om de var det, så skulle alla varelser i hela kosmos förstå meningen med verkligheten, så är inte fallet.
När man kommer till denna insikt att verkligheten inte har någon objektiv mening så gör man en slutsats (oftast), nämligen att den är meningslös, denna slutsats man gör anser jag vara en logisk felaktighet men även en misstolkning av verkligheten, för även om det är så att verkligheten inte förmedlar någon objektiv kosmisk mening, så förmedlar inte verkligheten en avsaknad av en objektiv kosmisk mening heller, verkligheten är neutral eller i "mitten" av dessa två dualistiska sidor och framhåller sig som icke-dualistisk, verkligheten väljer varken sida mellan mening eller meningslöshet, verkligheten är tom.
En eventuell meningslöshet härstammar från en subjektiv tolkning utav verkligheten, med andra ord är det något som individen själv skapar med egna tankar och känslor och är av exakt samma premisser som en eventuell mening som en annan individ har skapat, essentiellt är det bara ord som skiljer där båda har gjort en subjektiv tolkning av verkligheten.
Slutsats: Verkligheten har ingen mening, men samtidigt har verkligheten ingen meningslöshet heller.
Jag gillar din slutsats. Om det inte finns någon mening har meningslösheten ingen motpol att definiera sig själv emot. Varför vill du att vi ska kritisera din slutsats när du redan vet att din logik stämmer?
