Kan/bör så många bli författare? Om förändringar i utgivningsmöjligheter och effekter

I senmodern tid har bokutgivningsbranschen och möjligheten för vem som helst att "bli publicerad" förändrats radikalt. Vi har traditionella förlag (hos vilka möjligheten att bli antagen och få sitt alster utgivet av många har beskrivits som att ta sig igenom ett nålsöga; vissa förlag tar emot enorma mängder manuskript, enbart försvinnande få tar sig hela vägen till utgivning), hybridförlag (där en sållningsprocess som regel fortfarande sker, men där författaren står för en stor del eller hela produktionskostnaden, vilket minskar de ekonomiska riskerna för förlaget; vissa tar även betalt för lektörsutlåtande och här kan det handla om stora summor pengar som författaren förväntas "investera" i sin bok) och företag som erbjuder utgivningstjänster (i stil med Vulkan och Solentro). Möjligheten finns också att starta eget förlag och sköta allting själv.

Jag har hört klyschan "Alla har en berättelse inom sig" i flera sammanhang. Jag kan tänka mig att det faktum att så många svenska är eller betraktar sig själva som litterata i kombination med att möjligheterna att ge ut sina alster (oavsett kvalitet) är fler gör att det finns betydligt fler utgivna författare idag än för 50 eller 100 år sedan. Det är ett antagande, men ett rimligt sådant. Min rädsla är dock att vi redan nu har nått en inflation i hur mycket litteratur som ges ut genom olika kanaler och funderingen dök upp: Bör alla bli författare? Kan alla bli författare? Dessutom: Vilka negativa effekter har ökade möjligheter för i princip alla att få sina alster utgivna på något vis för bokmarknaden överlag och för kvaliteten på det som publiceras, samt hur litteratur överlag värderas (inte bara sett till pengavärdet)? Lite artiklar som relaterar till ämnet (googla så skall ni finna många fler):

”Spännande att så många vill bli författare” SvD (Ligger tyvärr bakom en betalvägg)
"Storförlagen sneglar på egenutgivning" DN (2014-03-22) (Ligger tyvärr också bakom en betalvägg)

Ovanstående artiklar, det lilla som jag kan läsa, verkar belysa möjligheterna med att många vill skriva och ge ut/bli utgivna. Men det har också talats om det negativa med att "alla kan bli författare -----> allt kan publiceras i pappersboks-, e-boks-, och ljudboksformat): sämre kvalitet, bristande marknadsföring, etc. Fler och fler ger ut själva oberoende av förlag; de som "lyckas" med egenutgivning är i minoritet.

Tankar om ämnet?

Alla kan skriva en berättelse men det innebär inte att den är läsvärd för någon annan än den som skrivit den. Men en förlagsbok är en kommersiell produkt och måste bli vald av konsumenterna, så därför kan förlagen bara ge ut de som har en rimlig chans att lyckas på marknaden.

Författare blir man först när man fått sina texter utgivna. Författarförbundet kräver två utgivna böcker för att en person ska kunna ansöka om medlemskap.

Jag tror bara det är positivt för det allmänna samtalet att det är så lätt att publicera sina texter, oavsett format, och även om de inte håller litterär kvalitet.

Alla kan göra vad som helst idag. Men saken är att få kan leva på sina drömmar. Det är nog vad folk behöver förstå. Det känns som om alla ser en strålande framtid gällande dem själva och ja alla har något som gör dem unika och förutom talang så krävs hårt arbete och ibland en portion slump för att lyckas.

Alla som vill skapa ska få göra det. Däremot så är inte allt vi gör bra. Gal jag hemma betyder det inte att jag borde spela in en skiva och lägga upp. Samma sak med texter. Däremot så är träning en viktig del av att utvecklas och problemet ligger snarare i att folk tror att de är fantastiska. Hårt arbete kanske bara leder till en bok. I verkligheten så är det enklare att skaffa ett arbete än livnära sig på drömmar. De flesta av oss har inte vad som krävs för det vi vill, det betyder inte att man inte ska kunna köpa hobbymaterial och måla en tavla som avkoppling efter jobbet. Man behöver inte vara bäst, men däremot realistisk.

Det viktigaste är att folk måste fatta att hur mycket de än älskar dem själva kommer de tjäna mer pengar på att arbeta. Fattiga konstnärer, levde fattiga av starka skäl. Och då kunde många vara skickliga men en tavla är inte särskilt optimalt när man ska ha mat på bordet. Samma sak med skrivandet. Pallar man skriva varje dag ökar oddsen, det är ändå ett enormt arbete som krävs och det DAGLIGEN.

Jag kan inte se något negativt med detta. Att det ges ut fler dåliga böcker innebär ju inte att det ges ut färre bra böcker.

Problemet (om det nu är ett problem), är ju att alla vill och ska bli deckarförfattare idag, "seriös" litteratur säljer inte särskilt bra, och det är ju trist (och provocerande) att pengar och kändisskap går före att skriva god skönlitteratur, tycker jag. Men, pöbeln föredrar ju spänningslitteratur, fantasy och deckare 2019 - vad kvalité och en konstnärlig upplevelse är, bekymrar få idag. Horace Engdahl har ju spytt galla kring att svensken är den mest obildade i hela Europa, där är väl svaret i sin korthet?

"Alla" kan måla en tavla, är det ett problem? "Alla" kan ge ut musik idag, är det ett problem? Om man ser lite större på det så kan "alla" starta ett företag, är det ett problem?

Mitt svar är nej. Enda problem är, hur hittar man det som är bra?

Jag brukar läsa bokrecensionerna i främst SvD och DN, helt ärligt tycker jag dessa är rätt tillförlitliga när det handlar om böcker som inte rör deckare och dylikt. Tyvärr finner jag Babel på SVT som oftast oerhört trist och onördigt, synd då jag gillar Jessica Gedin.

detta är en bransch som precis som med legacy media och TV/radio drivs med en förlegad affärsmodell. Man behöver inte gå via judar med löiten kuk och låg intelligens för att få ok utan man publicerar via online-"tryckeri" och slipper alla dessa blodsugare med lite kuk som anser sig vara smarta fast de inte är det.

Man får helt enkelt skaffa favoriter. Men ja intresset dör när det mesta som når större publik bara är överreklamerat och allt massproduceras. En jäkla massa skummande. Men det var årtalen sedan jag slutade läsa böcker och kommer aldrig längre än några kapitel.

Alla kan bli författare, mest för att man nu kan självpublicera. Sen om allt är läsvärt är väl en annan fråga.

Något jag dock kan störa mig lite på är hur många fanfictions som blir publicerade hos seriösa bokförlag nu för tiden, så som After (handlar om Harry Styles) och Fifty Shades of Grey (baserad på Twilight).

Har svårt att se det som TS beskriver som ett problem, åtminstone i teorin. Att det är lättare att bli publicerad ser jag snarare som ett sätt att inte låta talanger gå förlorade.

Exempel: Johannes Pinter som skrev på debutantbloggen för författare för några år sen. Skickade sitt manus till alla de stora drakarna, refuserades av samtliga. Gav ut sin bok på ett litet förlag och byggde upp en publik. Testade igen med ett senare manus hos de stora förlagen och lyckades.

Finns det undantag? Självklart. Men principen att man som författare har chansen att utvecklas och få respons från en snäv läsekrets är från mitt sätt att se det positivt.

Detta i teorin, sedan i praktiken... Nå, då kommer man in på det riktigt intressanta enligt mig, nämligen vad är det de stora förlagen publicerar? Nåväl det är stoff för en annan tråd.

En intressant frågeställning.

Jag menar att "nålsögat" fortfarande finns kvar. För att ge ut en bok med hög kvalitet och sälja den måste man fortfarande få in sitt verk på Bonniers eller Norsteds (motsv.). Recensenterna på morgontidningarna tittar vanligen inte heller på verk utgivna utanför mainstream-förlagen, av rent praktiska skäl. Däremot har det uppstått en mängd nya nivåer av "inte riktigt Bonnier-kvalitet". Det som tidigare kunde beskrivas som en pelare har idag alltså mer tagit formen av en pyramid.

Att de traditionella förlagen ger ut de mest framgångsrika böckerna är inte bara pga deras urval, det är även för att de har en omfattande förädlingsprocess: lektörer och professionella redaktörer bidrar till att göra texten mycket bättre än när författaren släppte den. Dessutom har de förstås möjlighet att marknadsföra boken på helt andra sätt än en egenutgivare. Det "geniala" manuset som ramlar in och ges ut i original är extremt ovanligt; snarare är en förlagsutgiven bok idag ett resultat av ett omfattande lagarbete där författarens manus bara är ett råmaterial.

Det är intressant att fundera på hur man som enskild utgivare kan åstadkomma en motsvarande förädlingsprocess. Idag finns det ju möjligheter att via crowdsourcing, bloggar etc få ut sin text på andra former av granskning. Kan man därmed åstadkomma ett "redaktörsskap" som ger samma slutresultat som Bonniers?

En egenutgivare värd att nämna är Emelie Schepp, som gav ut sin första deckare på eget förlag. Hon satsade mycket medvetet på marknadsföring och blev snart upplockad av ett "riktigt" förlag. Hur hon jobbade fram texten vet jag faktiskt inte (möjligen var hon bara skrivbegåvad). Boken "The Martian" lär också ha kommit till på liknande sätt, dock tror jag att den först blev filmmanus.