Citat:
Wow, skrev du precis en berättelse om mitt liv?När jag blir deprimerad så håller det i sig en period sedan plötsligt mår jag bra eller går tillbaka till att känna som vanligt igen.
Det jobbiga är att jag aldrig vet när mitt deprimerade mående kan slå in. Det kan smälla till med ett brak eller smyga sig på. Så antingen känner jag direkt att "Helvete vad jag mår skit. Nu är jag i en svacka" eller så börjar jag få symtom tex yrsel, svårt att koncentrera mig och lite illamående. Och då är det lätt att skylla bort symtomen på annat "Äh, men jag har ätit och sovit dåligt på sistone. Jag är nog bara ur form." Sen tillslut när man haft symtomen i ett par veckor går det inte att förneka för sig själv längre att man har fallit i depression igen.
En annan grej som är jobbigt med depression är att när man lever livet som vanligt och mår bra så bara flyter dagarna på. Det kan vara lite kämpigt ibland och gå upp och ner men allt som oftast har man okej dagar och man ser positivt på framtiden. Man inbillar sig att allting är bra. Sen när depressionen kommer blir det svårt att se någon ljusning och man påminns om senaste perioden då man var deprimerad och inser att ingenting har egentligen blivit bättre eller förändrats sen dess. Livet är ganska skit och värdelöst. Man ser ingen mening med nånting. Försöker tänka att det kan bli bättre. Men vet att det aldrig kommer bli det.
Och många gånger när depressionen lättar så hoppas man att man ska slippa halka ner i depression igen. Att man aldrig ska behöva känna den där hopplösheten och tomheten igen. Aldrig mer erfara depression. Men förr eller senare dyker den alltid upp... Det är som en förbannelse man aldrig blir av med. Ska livet se ut så här? Ena stunden går man och njuter av det. Nästa gång hatar man allt och vet inte ens varför man fortsätter leva vidare. Varför man inte tagit slut på det för längesen. Livet är fucked up...
Det jobbiga är att jag aldrig vet när mitt deprimerade mående kan slå in. Det kan smälla till med ett brak eller smyga sig på. Så antingen känner jag direkt att "Helvete vad jag mår skit. Nu är jag i en svacka" eller så börjar jag få symtom tex yrsel, svårt att koncentrera mig och lite illamående. Och då är det lätt att skylla bort symtomen på annat "Äh, men jag har ätit och sovit dåligt på sistone. Jag är nog bara ur form." Sen tillslut när man haft symtomen i ett par veckor går det inte att förneka för sig själv längre att man har fallit i depression igen.
En annan grej som är jobbigt med depression är att när man lever livet som vanligt och mår bra så bara flyter dagarna på. Det kan vara lite kämpigt ibland och gå upp och ner men allt som oftast har man okej dagar och man ser positivt på framtiden. Man inbillar sig att allting är bra. Sen när depressionen kommer blir det svårt att se någon ljusning och man påminns om senaste perioden då man var deprimerad och inser att ingenting har egentligen blivit bättre eller förändrats sen dess. Livet är ganska skit och värdelöst. Man ser ingen mening med nånting. Försöker tänka att det kan bli bättre. Men vet att det aldrig kommer bli det.
Och många gånger när depressionen lättar så hoppas man att man ska slippa halka ner i depression igen. Att man aldrig ska behöva känna den där hopplösheten och tomheten igen. Aldrig mer erfara depression. Men förr eller senare dyker den alltid upp... Det är som en förbannelse man aldrig blir av med. Ska livet se ut så här? Ena stunden går man och njuter av det. Nästa gång hatar man allt och vet inte ens varför man fortsätter leva vidare. Varför man inte tagit slut på det för längesen. Livet är fucked up...
Det enda man kan veta är att man KOMMER att bli deprimerad. MEN du vet även att du kommer bli fri ifrån depressionen.
Joo då hela jävla tiden sedan slutar jag med vanorna..detta låter larvigt men det kan vara något så litet som att ta ett tillskott som gör att jag mår bättre eller göra saker jag inte stör mig på.
