Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Inte konstigt att du känner dig konstig. Jag blev helt psycho när sjukvården gav mig 15-20 mg amfetamin per dag. Önskar att det aldrig hänt. Men det är ju bra för vissa med så ”stor” dos. Men jag fick för mycket. Blev knäpp. Gjorde knäppa saker jag ångrar. Likadant med effexor fast på ett annat sätt. De skriver ut för stora doser. Men det där var väl inte medicin utan knark kanske. Du kan ju ta en imovane eller två och sova bort det om du inte gillar effekten. Amfetamin som går ur kroppen ger ofta ångest oavsett om det är lagliga saker från vården eller sånt folk köpt själva. Är man lite ätstörd är det lätt att gilla piller som tar bort aptiten. En gång ätstörd allltid ätstörd innerst inne. Psykiatrins svåraste uppgift är att ge folk rätt dos.

Jag har ghostat dåliga vänner. En av de få bra vänner jag har (kanske min enda vän) kallade det för ”rinna ut i sanden” och sa att det var en metod att ta till som funkade. Min gamla lärare som jag har kontakt som ett stöd ibland säger att man inte kan ha plats för så många vänner. 2-3 kanske. Han har också rensat och låtit sanden rinna ut. Folk med massa vänner, hur mycket bryr de sig egentligen om dem?

Människor. Som vill illa. Som skiter i. Hur illa dem gör. Går inte att skydda sig. Om dem är starkare med. Finns ju inget jag kan göra då. Blev mobbad. Skit kul. För dem. Knäckte mig.

Sen våldsamma människor. Som är större. Starkare. Har inget att sätta emot.

Det med mobbad. Men stå upp för dig själv. Ok? Men om jag fått lära mig att jag är fel. Sen innan. Blir det svårt. Jag är oacceptabel. Men jag förväntas stå upp för mig själv? Vet inte varför jag är det. Men fick lära mig det tidigt. Av pappa. Vilken skit. Till pappa. Haha. Men han ville aldrig vara det. Pappa. Det var min mamma. Som insisterade. Behöll. Oavsätt. Vad han ville. Ok? Så kan ju knappast vara arg på honom. Eller? Jo. Han gjorde på smällen själv. Haha. Idiot. Blev glad när jag föddes. Vet jag. Men sen arg på mig. För att jag gör fel ibland. Rasande. Blev helt störd där. Allt med mig måste vara perfekt. Sen lär jag mig att bli arg på mig själv med om jag misslyckas med det. Gud vad omöjligt. Knullar mig i allt med livet. Klarar inte av kritik. Vågar knappt försöka med saker. Rädd för alla intressen. Känns som om. Jag aldrig blir bra nog. Skit tråkigt. Gav upp allt då.

umgås du med människor som vill dej illa , samt är starkare , eller sitter allt detta bara i din skalle ?

Det är en ständig kamp. De gånger det gått och byggt upp sig inom mig under en längre tid så använder jag mig utav opiater, det får hjärnan att disconnecta några timmar och då är det obeskrivligt hur trivsamt och ljust allting känns och verkar. Har under hela mitt liv alltid varit ängslig, ibland mer, ibland mindre men det har alltid varit där. En ständig oro av vad som kanske kommer hända, till och med oro kring saker som med högsta sannolikhet inte kommer hända, men _kan_ hända. Finns där inget att oroa sig över så skapar jag något att oroa mig över. Har haft otaliga försök med att nå en balans, bli genuint glad och verkligen försöka göra det som är bra för mig. Äta bra, träna, gå på promenader m.m, och till en början, 1-2 veckor upplevs en stark känsla av målmedvetenhet, hopp och motivation men det är alltid som att verkligheten kommer ikapp mig och det slutar med att jag blir likgiltig inför dessa rutiner och märker det inte alls är något som gör mig glad, att det bara utförs för att det är _bra_

Har dessutom så väldigt svårt att uppskatta mig själv och mina krav är skyhöga. Är tjugofem år och genom hela skoltiden har jag befunnit mig i kompiskretsar, följt med på fester, haft någon att hänga med på rasten och så vilket känts jättebra men har ju aldrig varit särskilt efterfrågad och lite utanför men aldrig mobbad / retad, men min ängslighet och oförmåga att vara _grabbig_, och inte ha några särskilda intressen som utgjorde en glöd inom mig fick mig att känna mig ganska identitetslös och än i dag går dagarna ut på jag vet inte, ingenting. Undrar ofta kring livets mening och vad fan det är för nytta att leva, aldrig förstått det som majoriteten utav människor ser fram emot och kan tänka sig ägna resten utav sina liv åt. Som tur är finns där en mycket viktig vän som alltid funnits vid min sida sedan vi varit 4 år. Dock är vi båda inför samma sorts problematik och verkar inte kunna fly det än. Får se om livet vänder annars pallar jag nog inte bli äldre än 40. Har tagit studenten, rest, knullat, upplevt saker m.m, så det känns ju inte lika farligt som för de som inte fått uppleva detta.

Hur kan man inte knarka när dessa känslor aldrig släpper?

Nej men vad gör man då? Har ju hänt. Mitt försvar där. Jag bara tar det. Brukar sluta då. En smäll. Eller nerslagen. Och däckar. Haha. Det gör inget. Men om jag är med någon jag bryr mig om. Gör det de. Det går väll inte då? Att jag blir ner slagen och däckar då? Det är mitt enda problem i saken. Ja ibland blir jag rädd. Han ska döda mig. Har anledning att tro det med. Eller jag vet inte. Haha. Men det händer aldrig då. Skönt.

En sak som jag faktiskt är glad över är att jag inte tål opiater. Det verkar vara ett helvete att fastna i. Jag låg typ på akuten förra året med extremt ont och skrek nästan så fort en läkare närmade sig ”inga opiater, inget morfin”. Fick som tur var en alternativ behandling som var jättebra. Opiater gör mig vimmelkantig och ger mig dessutom extrema magsmärtor. Jag har total opiatskräck sen en operation.

tror du bara nojar i onödan

Har aldrig utvecklat tolerans för någon drog, aldrig. Dock har den alltid varit med i bilden. Knarkar aldrig varje dag, kan gå 2 veckor många gånger men att det är det ända som får mig att tycka om verkligheten är väl lika trist..

Helt okej, sov lite sämre sen ok igen.
Skulle också vilja jobba igen, om jag mådde bättre. Kanske skulle ha funnits ett jobb, där det är ok med social fobi.

Ja det gör jag. Verkligen.

Men var är det inte ok. Att vara som man är?