Hur kan tiden ha en början men inte ett slut?

Förutsätts tiden inte ha varken början eller slut så vad är då kontinuiteten frågan om? Är nuet alltid lika platt eller har den någon krökning, upplevs tiden alltid som gränslös?

Om nuet alltid är mittpunkten är det väl som en evig spiral ner mot nollpunkten kanske.

"Cykler" är nog ledordet du söker i din första fråga, det andra upplever jag som ett inslag till fysiken och är inget jag kan relatera filosofiskt till.

Sättet vi mäter tid på handlar ju om förändring. Sett utifrån fortsätter tiden givetvis, men om du. Befinner dig på en plats där inget förändras, inte din tanke, ingenting då kan du ej förnimma tiden. Det betyder ju dock inte att den har avstannat för observatören utifrån.

Men tid är egentligen bara en konstruktion för att skilja på det som har hänt och det som ska hända

Hur kan tiden ses utifrån menar?

60 minuter har en början och ett slut och även en mitt vid 30 minuter.
Då är inte nuet alltid i mitten.

Tiden upplevs snabbare när man har kul.

Tiden upphör när den inte längre har någon betydelse. Dagen universum har slukat sin sista stjärna upphör tiden,för alltid.

https://youtu.be/uD4izuDMUQA

När universum nått fullständig entropi kommer tiden upphöra / bli meningslös.

Tiden upphör ju inte på natten.

Vad får dig att tro att tiden inte kan ha något slut? tiden skapades från en singularitet vid "big bang" och kan nog sluta på samma sätt. Jag tror inte att universum kommer att finnas för alltid, när allt är dött i hela universum och objekt är så långt ifrån varandra att de inte går att nå. Tiden påverkas av gravitation skulle du spendera din tid på vissa andra planeter så skulle tiden gå snabbare/långsammare. Tiden står t.ex. stilla i ett svart hål, precis som det var innan big bang.

Nu gissar bara jag, men jag tror/hoppas att universum är en cycel som repeterar sig själv om och om igen, finns dock inga bevis för detta, men många teroier om det.

Tidens natur hör nu för tiden, sedan relativitetsteorins tillkomst, mer hemma i fysik än i filosofi. Iaf lika mycket i fysik.

Enl relativitetsteorin kan man inte dela upp rumtiden på ett entydigt sätt till ett rum som flyter fram i tiden. Rumtiden är ett absolut begrepp, men tid och rum är relativa. Ffa är samtidighet är relativt, dvs högst beroende på vilken observatör det relateras till. Och när vi säger NU så menar vi ju något samtidigt. Vad händer NU i Kina? Etc.

I den allmänna relativitetsteorins krökta rumtid, är det möjligt att tiden har både en början (Big Bang-singulariteten) och ett slut (Big Crunch-singulariteten, eller Big Rip-singulariteten). Är man lite osäker på om det blir ett sånt slut, och ändå hoppas på det, funkar även singulariteten i ett svart hål. För allt som ramlar in där tar tiden slut, i fysikalisk mening. Singulariteter är dramatiska kanter på själva rumtiden, och det finns inget sätt som det kan finnas något på andra sidan. När man talar om t ex vad som hände innan Big Bang, så är det utifrån någon modell där den initiala singulariteten inte finns, iaf inte just då. Liknande gäller om spekulationer ifall svarta hål kan ge upphov till nya parallella universa. I båda fallen krävs att fysiken är dramatiskt annorlunda än vi är vana vid för materia med extremt hög densitet, som t ex inflatonfältet i kosmologisk inflation.

Du ställer frågor som ett barn. Du vet de frågor ingen har svar på och därför inte låtsas om.

Var får du för dig att universum inte har ett slut? Universum kommer att gå mot en säker värmedöd, och genom vakuum- kvantfluktueringar uppstå på nytt, med en ny big bang.