Högskoleprovet

Normering

Normeringen består av en sammanvägning att flera olika jämförelser. Steg ett är att provkonstruktörerna strävar efter att sammanställa delprov som är parallella mellan olika provtillfällen avseende såväl innehåll som svårighetsgrad. Eftersom utprövningsresultat finns från stora grupper av tidigare provdeltagare kan svårighetsnivån på varje enskild uppgift bestämmas med ganska god säkerhet och därmed även delprovens svårighetsnivå.

Den normerade poängen är inte absolut, utan en ny normering genomförs efter varje nytt prov. Detta görs dock inte för att den normerade poängen ska vara beroende av hur de andra provdeltagarna svarar, så poängen är inte relativ i den meningen. Syftet med normeringen är i stället att det alltid - oberoende av provtillfälle (och oberoende av de andra provdeltagarnas resultat) - ska vara lika lätt eller lika svårt att få en viss normerad poäng. Varje prov är helt nytt och även om utprövningsresultat finns från tidigare provdeltagare, kan vi inte vara helt säkra på att svårighetsnivån är exakt densamma som på tidigare prov.

Själva normeringen, steg två, som sker efter provgenomförandet, genomförs på följande sätt: Först studeras utfallet för samtliga provdeltagare, men eftersom sammansättningen av provdeltagargruppen inte får påverka möjligheten för ett visst normerat resultat, studeras även utfallet för två referensgrupper. Referensgrupp 1 väljs ut via stratifierat urval, så att utbildnings-, ålders- och könsfördelning är densamma som för motsvarande referensgrupp vid tidigare provtillfällen. Referensgrupp 2 består av de provdeltagare som vid provtillfället är 18 år (vid höstprov) eller 19 år (vid vårprov) och går i gymnasieskolans årskurs tre. Normeringen görs sedan genom att resultatfördelningarna för samtliga grupper sammanjämkas, dvs man söker finna de normgränser som bäst fördelar provdeltagarnas resultat (i samtliga grupper) på olika normerade poäng så att överensstämmelsen med tidigare fördelningar för respektive grupp blir så god som möjligt.