... om detta må ni berätta ... En tråd om Sveriges mörkaste tid 1520-1720

Sin egen matbrist. Och andras...

Nu går dina tankar i Gustav IIIs tankegångar.

Men, hur ska man kunna försvara sin territorium när lutherska horde härjar och t.o.m. flyttar hufvudstaden från Kraków till den mer svårförsvarade Warsawa?

Hade våra polska bröder och systrar hållit hufvudstaden kvar i Kraków hade riket kanske räckt till längre. Eller om brosonen Karl IX inte hade stulit en tron som inte tillhörde, samt fulländat tvångslutheriseringen, av Sverige så, hade historien sett mycket olika. Kanske en Svensk-Polsk imperium från Uralerna till Nordsjön.

Polen hade åtta gånger större befolkning. Minst. "Horderna" borde alltså varit katolska.
Varför kunde "lutherska horder" flytta huvudstaden?
Polen började perioden med mycket större militärt kunnande, starkare militära traditioner, många gånger större befolkning, långt större befolkningstäthet, mycket högre teknologisk och ekonomisk styrka.
Ta slaget vid Kexholm 1605 till exempel?

En stats första uppgift är att producera tillräckligt militärt våld. Det du kritiserar med den svenska staten syftade till just detta. Att producera militärt våld. Hade det du kritiserar inte genomförts är det möjligt att det gått lika illa för oss svenskar som det gick för Polens invånare.

Det där är en mycket farligt precedent. Klandra följderna på politisk-militära aktörer som utövat makt på en mer rättfärdigt sätt änen förbrytande motpart banar vägen för framtidens egenmäktiga diktatur. Det är fullt förståerligt att ibland kan en kristen befolkning känna att det inte räcker med att be. Det måst forskas om nya mediciner, nya broar måste byggas, människor måste kunna leva bra, och ibland måste egenmäktiga furstar stoppas i tid innan det är för sent. Det vart det folket i Småland, Östergötland och Blekinge slogs för.

Upproret var legitimt och hade chans att lyckas (och så bedömde man på den tiden) och man kan inte använde dess mysslyckande för att avlegitimisera den. Att säga att upproret var "dömd från början" är att vara en efterklok fatalist.

Nils Dackes brist var att han inte förstod sin egen samtid, utan levde i det förflutna. Han såg sig inte på något sätt som svensk, utan han var Virde. När han hade kastat ut svenskarna ur Värend var han nöjd och tyckte att han hade nått sitt mål. Att Gustav Vasas trupper skulle komma tillbaka föll honom aldrig in.

Jodå, det räknade han med (om inte hans egna slutsatser ledde honom i den riktningen fanns det med säkerhet tillräckligt luttrade personer i hans närhet som förstod att Gustav I inte skulle ge sig så enkelt). Däremot var han mer hederlig (eller naiv, beroende på hur man ser det), en enkel torpare som värdesatte heder och givna ord mer än något annat, inte en Machiavellisk ränksmidare som Gustav, för vilken ett löfte inte var mer värt än papperet det var skrivet på, och trodde med största sannolikhet att kungen skulle hålla den överenskomna vapenvilan och inte bryta den i förtid. Att Gustav I föraktfullt avfärdade den brutna vapenvilan med Dacke med att kalla den "en hönsefred" visar klart och tydligt skillnaderna i tankesätt, moral och mentalitet antagonisterna emellan.

Med hord menas inte antal. Kristna riken förväntas inte använda sig av dessa. Med horder menar jag invällande destruktiva krigare som väller in och förstör landet och plågar befolkningen. För det är vad lutherska horderna gjorde med Chrześcijańskie Królestwo Polskie.