Filosofer och vänskap?

Först bör man väl definiera vänskap. Låt säga att det är en relation mellan människor som bygger på respekt för vännen pga dennes tankar och sätt att vara i sitt liv, och en vilja att få vännen att växa och bli den bästa den kan bli (tex genom att vara ärlig), och en förhoppning om att den andre vill detsamma för en själv.

Blir det då svårare att finna vänskap med andra människor, när man väl blivit filosof?

Jag menar, filosofen lägger ju störst vikt vid goda resonemang, vassa argument, sanningen, och att finna dessa sakliga egenskaper hos andra människor idag är ju inte lätt, i en kultur som i allt högre grad bygger på känslor eller att bara följa flocken (som kanske rusar i panik rätt mot stupet).

Hur känner ni som anser er vara filosofer och tänkare, och som söker kunskap. Får ni ut något av "vänskap" med filosofiskt ointresserade människor? Eller blir det lite som att umgås med barn, de kan ha vissa tilltalande egenskaper men duger knappast för en högre nivå av "vänskap" mellan jämlikar, som bygger på respekt och förståelse, och kärlek, för det förnuftiga?

Jag är jättejättefilosofisk och har jättejättesvårt för vänskaper

Jag ser mig som en tänkare.

Jag kunde förakta människors val och impulsivitet i yngre dagar men de senaste åren har jag ändrat inställning och får rätt mycket i utbyte av de flesta människor jag möter. Just nu är jag särskilt intresserad av människor som har helt andra metoder att leva livet än mina egna. Det har utvecklat mig nåt fruktansvärt och fått mig att undvika att känna förakt för de sätt att leva som innan varit ”fel” enligt mig.

Så nej. Det är lättare att finna vänskap när man filosoferar.

Filosofi, philosophía (φιλοσοφία), "vän till visdom",φίλος (phílos, “beloved”) + σοφία (sophía, “wisdom”) eller min favorit:"love of wisdom".

Jag älskar kunskap, att lära mig, att fördjupa kunskap, vrida och vända på kunskap, läsa, begrunda, förstå etc.

Alla som jag har haft en relation med säger alltid att jag är den smartaste/påhittigaste/spännande den träffat och när jag dejtat/haft relationer har män frågat om jag ser ned på dem eller att de känner sig utanför ibland. Jag har med åren blivit mindre social och får mindre ut att umgås med folk.

Jag har fullt upp med mitt och det jag gör. Jag har perioder som jag läser intensivt, vill ha mycket tystnad, inte bli störd, fokusera även lägga tid på skapande.

Jag träffar sällan människor som kittlar min själ eller sätter atomer i brand i min hjärna. Men samtidigt vem är jag att begära det av folk? Jag fyller mina behov i alla fall.

Jag har ingen tv hemma och killar blir helt nervösa över det för man kollar ju på film och sedan ligger.....Hmm så ibland tycker jag det är kul att se den stressen. hahaha

Det finns olika sorters vänskaper och jag har vänner som jag kan diskutera empati med....andra att skratta med.....andra att gråta med....

Jag har perioder då jag kan umgås med folk och perioder jag glömmer bort att de finns där nästan.

Jag har aldrig sett ned på någon men det finns många som jag väljer mina samtal med.

Ungefär så, ja. Det är förstås svårt att sätta fingret på vad exakt som utgör en filosofiskt lagd människa, för nog är det mer än att intressera sig för "vassa argument". Jag känner många människor som är rentav övermänskligt intelligenta – en egenskap som jag knappast kan tillskriva mig själv – men som trots det knappast kan sägas ha något djupare filosofiskt intresse eller behov, så det måste vara något annat än ett kunskapsbehov att vara filosofiskt sinnad; och det tycks vara sällsynt att besitta i en så vida utsträckning att det genomgående förblir den centrala tematiken i ens liv.

Att filosofera finns ju någonstans i gränslandet mellan det sakliga vetandet och det allra mest personliga.

Jag är förstås ingen riktig filosof utan bara en på sin höjd vardagsfilosof. Men det som skiljer mig från de flesta andra är graden av nyfikenhet. Det sätter åtminstone tillräckligt med käppar i hjulen för mig. Skulle gärna umgås med andra som var lika nyfikna! Men upplever att de flesta inte drivs i särskilt hög grad av nyfikenhet utan av andra behov i tillvaron. Klassisk är män som främst vill prata om brudar, sport, bilar och öl. Inget fel på dessa ämnen. Men de blir snabbt uttömda. Sen återstår upprepning. Kvinnliga vänner har jag haft men de är inte mycket bättre. Relationer, aktuell kultur och nöjen, och resor och inredning. Inte mycket utforskande av livets och världens mysterier!

Klart det finns olika sorts filosofiska skolor som religiös-politisk-språklig etc inriktningar och olika förebilder som man tycker extra mycket om. Jag tycker det är så spännande och intressant med ämnet och fortsätter fördjupa mig i det plus sidospår. Jag tycker det är otroligt vackert med intelligens och begåvning och det ger mig livsnäring.

Jag håller med om att det är mycket ytligt som tar mycket tid från människor. Jag blir oerhört uttråkad av sådant i längden. Jag har med en stor nyfikenhet och vill kunna/förstå/för djupa mig i massa saker för att bara veta. Jag drivs av nyfikenhet och lusten av att njuta av det jag lär mig.


Jag njuter hellre av naturen på olika sätt genom exempelvis dofter i skogen som känns rent för själen, gå barfota ljudlöst i mossa för känslan av den mjuka mossan eller ljudlösheten, eller att klättra upp för sluttningar och berg så man nästan slår ihjäl sig för att man bara får en lust av at gå upp just där, eller njuta av hur grenar formar sig i mjuka anemonliknande rörelser och följa hur våren väcker upp allt till liv.

Jag kanske inte var helt tydlig med vad jag menade. Min tes är att det är något annat än att enbart vara intelligent eller begåvad att vara filosofiskt intresserad. Och särskilt om det går så långt som att det mer är ett sätt att leva, än att vara ett intresse – håll Wittgensteins passion och engagemang i huvudet, för där har vi, vad jag anser vara, den filosofiska naturen i sin essens. Intensiv, genial och med hundraprocentig närvaro i det filosofiska – en sådan närvaro att den övervinner all annan drift. Kirkegaard, Nietzsche och Schopenhauer är tre ytterligare exempel på helt fristående, fritt tänkande och filosofiska människor – för dem var filosofin mer än ett levebröd, de levde för filosofin och inte av den.

De flesta som är väldigt intelligenta och begåvade är enligt min erfarenhet snarast helt apolitiska och afilosofiska – de vill ägna sig åt sin forskning och har varken intresse eller engagemang i existentiella känslor eller några religiös-politisk-språkliga inriktningar. Det finns förstås undantag – pratar vi om väldigt begåvade människor så kanske varje individ är ett undantag, då det ligger i begåvningens natur att vara säregen – som t.ex. Einstein som hyste många filosofiska och religiösa tankar. Men som jag ser det verkar det vara mer standard att den intelligenta naturen hyser en hållning som Feynman, som helt saknade känsla för filosofiska frågeställningar – och han var ju just en sådan där övermänskligt intelligent människa, som det närmast kräver en extraordinär professor i fysik för att ens uppfatta hur långt mer intelligent Feynman var än professorn själv. I gemene mans ögon suddas förstås sådana nyansskillnader i begåvning helt ut, då det är svårt att skilja mellan de högsta trappstegen, befinner man sig själv i källaren!

Jag skulle vilja likna den filosofiska naturen med en slags intellektets och själslivets fullständiga synestesi – det är ett sätt att vara och en nervbanornas sammankoppling, som gör att det intellektuella engagemanget i världen är fullständigt närvarande i allt det man gör. Det är inte att kunna rabbla alla fakta om filosofihistoria, att kunna sluta ögonen och lösa svåra matematiska problem, att kunna sätta sig vid ett skrivbord och fantisera ihop en litterär historia – men det är livet som levs i brännpunkten mitt emellan alla övriga intellektuella strävanden! Filosofen är inte enbart en betraktare, utan en kännande varelse – en skapande ande – som försöker hitta sin egen relation till världen! Det är inte naturen som brinner mest för inflationsteori och modern fysik, som brinner mest för fantastiska historier i litteraturen – det är naturen som lever i mötet mellan detta och som integrerar varje tanke i hela sitt väsen!

Feynman avskydde förstås allt vad hedersutmärkelser och ära heter, men på tal om nobelpriset – som han vann – så tänkte jag på det under årets sammankomst av nobelprisvinnarna, att det enbart var en av dem, kanske två, som faktiskt – i mina ögon – hade denna mänskliga, filosofiska, läggning av att "förstå vad allt handlar om" och som talade utifrån ett helt engagerat hjärta till mänskligheten, som en genuint kännande och passionerad varelse – de övriga är förstås också extremt begåvade, intressanta och omtänksamma människor, men för dem är deras forskning mer ett intresseområde som de blev intresserade av och som de har arbetat länge med, men de större visionerna och den naturen som sträcker sig bortom sig själv för att relatera till världen i stort saknas, precis som hos vanliga människor!

Jag älskar hur Rousseaus Bekännelser inleds i den första boken (1712-1724) och tycker att det fångar in hela filosofens varande:

Jag begynner ett företag, som aldrig ägt motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa i naturens fulla sanning; och denna människa skall vara jag.
Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett; jag vågar tro, att jag icke är skapad som någon av dem, vilka finnas till. Om jag icke är bättre, så är jag åtminstone annorlunda. Om naturen handlade väl eller illa, när den krossade formen vari jag stöptes, därom skall man först kunna döma, efter det man läst mig.

Ja, ett sådant härligt högmod och känsla av originalitet! Men sanningen är ju den att Rousseau och andra tänkare var och är en högst ovanlig sorts människa! Frågan att bena ut är ju huruvida denna sorts ovanlighet skiljer sig från det ovanliga i att t.ex. vara en fantastisk kemist eller författare – och jag vill just mena att filosofens natur vilar mitt emellan vetenskapsmannen och konstnärssjälen, även om det är en glidande skala! Det är en ingenjör, som blir till en filosof, som Wittgenstein, eller som blir till en (filosofisk och egensinnig, i mitt tycke!) författare som Robert Musil; en matematiker som blir filosof som Whitehead. En människa som först kliver in i det rigida tänkandet, och sedan kliver ut igen! Någon som vill föra samman känsla och tanke och förklara allt i den mest vida bemärkelsen som går! Någon som genom att betrakta himlavalvet även vill förstå sig själv – trots omöjligheten i projektet!

Jag kanske talar förbi ämnet, men... Ja! Haha. Är man av en sådan filosofisk natur, så är ju det första steget för att finna vänskap, att söka sig till, om inte filosofiska kretsar, så åtminstone till konstnärliga eller vetenskapligt orienterade sådana – eller till böckerna skrivna av de hädangångna eller nu levande tänkande människorna världen över – eller kanske, till sig själv! Man kan ju inte – för bövelen – ränna omkring i ett mentalt fängelse bland filosofiskt ointresserade människor, då blir man garanterat olycklig!

Vuxna barn finns det gott om, känslosamma och mer intresserade av sociala flock beteenden. Där passar jag inte in.

Tycker filosofi inte riktigt hänger ihop med vänskap. Tror få individer kan enas, man verkar spreta hårt åt olika håll. Då blir det lätt ointressant. Du kan ju inte hålla på och föreläsa för andra, då är man inte på samma nivå.

Skulle gärna se mer av projekt jag gör med andra, de få vänner jag har verkar intressera sig för annat. Jag försöker inte ens. Det är mest på forum som detta jag hittar likasinnade. Det stannar där för mig tyvärr.

Jag är intresserad av filosofi och närmast rädd för människor. Känns typ som att jag blir knivhotad när jag ska prata med någon så därför har jag inga vänner alls. Istället brukar jag fredag/lördagkvällar trösta mig med typ ’jag har iaf Wittgenstein’ och gråtande dyka ned i hans ’Filosofiska undersökningar’.